När bygget och kostnaderna sakta tar form...

Avslöjanden och betraktelser bjuder Olof Lundh på i sin nya bok. Han har ställt de obekväma frågorna, han har inte gett sig och han har skrivit – om Zlatan Ibrahimovic, om Friends Arena och om så mycket mera.
Friends Arena växer och blir till. Samtidigt började också kostnaderna att bli verkliga... Foto: TT

 

Idrottens Affärer kan i dag publicera ett avsnitt ur ”Vad jag pratar om när jag pratar om fotboll”, det kapitel som handlar om miljardbygget i Solna, där vår egen medarbetare Dan Persson också hade en ledande roll i bevakningen av hur det gick till och hur kostnaderna stegrade.

Olof Lundh från TV4:s Fotbollskanalen har varit en av de mest initierade fotbollsskribenterna, både vad det gäller spelet på och vid sidan av planen. Här rekapitulerar han mycket av det som hände utanför de kritade linjerna.

 

Slåss de med varandra?

Från rummet där Thomas Backteman och Michael Santoft befann sig hördes det att herrarna var osams. Det var hätskt. De som var i närheten utan att kunna se exakt vad som skedde undrade om knytnävarna var framme.

Kommunikationsdirektör Backteman på Swedbank och fotbollsförbundets generalsekreterare Santoft befann sig på konfrontationskurs. Det gällde namnet på den nya nationalarenan för fotboll som man höll på att färdigställa i Solna.

Swedbank ägde sedan flera år rätten till namnet efter en affär på 153 miljoner kronor, men ville inte längre att arenan skulle vara döpt efter banken. Via affären hade Swedbank inte bara fått namnrättigheten till mångmiljardbygget fram till 2020 utan även loger, biljetter och en hel del annat som man ville behålla. Men namnet ville banken av flera skäl inte ha.

Det ledde till det hetsiga och uppskruvade tonläget mellan Backteman och Santoft. Fotbollsförbundet vägrade acceptera det namn som banken hade föreslagit. Samtidigt var det bankens fulla rätt att göra vad man ville med namnet, man hade ju köpt det i en affär. Parterna hade under lång tid försökt lösa konflikten.

”Det var svårt för fotbollsförbundet att acceptera att man faktiskt inte längre kunde bestämma, utan att banken ägde rätten att göra vad man ville. Det var pengarna som bestämde”, säger en person med direkt insyn i dispyten.

”Det är århundradets understatement att säga att fotbollsförbundet inte ville ha Friends som namn på arenan”, säger Thomas Backteman.

Men först måste vi backa några år. Till 2009, då den svenska storbanken Swedbank var pressad efter att den internationella expansionen gått åt skogen, framför allt i Baltikum. Man hade bytt vd och tillsatt Michael Wolf (numera sparkad). Han tog in sitt gäng och satte sin prägel på banken. Swedbank hade varit nära konkurs efter att ha lånat ut enorma summor mot dåliga säkerheter. Wolf ändrade en del i bankens strategi, bland annat dämpade han den internationella expansionen. En följd blev att man tonade ner styrelseordföranden Carl Erik Stålbergs vision om att de stora svenska städerna skulle ha arenor med namnet Swedbank.

Under det tidigare namnet Sparbanken hade banken – med rötter i många mindre sparbanker – länge haft en relation med idrottsrörelsen. Man hade varit en flitig sponsor av fotbollen som varit bankens största part på idrottssidan. Till skillnad från affärsbankerna var Sparbanken folkrörelsernas naturliga partner och under åren hade många landslag uppträtt med Sparbankens symbol eken tryckt på dräkterna. Sparbanken och idrotten gick helt enkelt hand i hand.

När Sparbanken med internationellt sikte våren 2006 bytte namn till Swedbank menade Stålberg att namn på arenor skulle hjälpa dem att etablera det omdiskuterade, nya varumärket. Därför var det rätt givet att banken köpte namnrätten till fotbollens blivande nationalarena och blev dess finansiella partner. I oktober 2007 skrev man under avtalet som gäller till 2020. I en intervju i Dagens Industri var presschefen Anna Sundblad glad över att banken därmed döpte sin tredje svenska arena efter Swedbank Stadion i Malmö och Swedbank Arena i Örnsköldsvik.

”Arenasponsringen är en del av en uttalad strategi och ett sätt att komma våra kunder nära”, sa hon till tidningen och trodde inte alls att det kunde vara förvirrande med samma namn på olika arenor.

”Vi har vägt in det i bedömningen, men bedömer den risken som liten. Men Modo Hockeys arena kommer från och med nu att kallas Swedbank Arena Örnsköldsvik för att inte förväxlas med arenan i Solna.”

Tiderna skulle dock förändras snabbt. Den amerikanska bolånemarknaden började kollapsa hösten 2008 och drog med sig den amerikanska storbanken Lehman Brothers och skakade om hela det finansiella systemet i världen.

Krisen kom även till Sverige, där storbankerna gungade och staten fick kliva in med garantier. Värst var det för Swedbank och SEB. Swedbank hade bedrivit en våldsam expansion i framför allt Baltikum där man lånat ut över 200 miljarder kronor, och när ekonomin krympte föll värdet på lånen. Kunderna kunde inte betala tillbaka lånen och det fanns inga ordentliga säkerheter. Hela banken riskerade att gå under. Börskursen rasade med nästan 90 procent på ett år.

En annan av den svenska folkrörelsens grundpelare, Folksam Liv, gick in och tog kommandot i Swedbank från Sparbanksstiftelsernas förvaltningsbolag – som lånat mer än vad aktierna i den pressade storbanken var värda. Via insatta pengar var försäkringsjätten med och styrde upp en emission som fick banken på benen igen. Dessutom såg de till att byta ut ledningen.

”Vi gör det först och främst för att vi är övertygade om att det gagnar våra pensionstagare. Dels är det en bra investering. Dels främjar det ett långt och fruktbart samarbete med banken. Dessutom tar vi vårt ansvar som en långsiktig och stabil ägare i Swedbank”, sa Anders Sundström, vd för Folksam.

Under Michael Wolfs första vecka som koncernchef i mars 2009 brottades han med tidningsrubriker om att banken var nära konkurs. Att ägarna tappat kontrollen. Galopperande förluster. Det var svettigt att återvinna marknadens och framför allt kundernas förtroende så att de inte skulle ta ut alla sina pengar. Under det senaste halvåret hade trycket varit stort på banken, och det var en kombination av statliga garantier, nya pengar och ny ledning som höll banken vid liv.

Någon månad efter att han tillträtt fick Wolf möta marknaden och berätta att under årets första kvartal hade banken förlorat 3,4 miljarder kronor och visade kreditförluster på 6,8 miljarder – och att det dessvärre var troligt att förlusterna skulle hålla i sig. Under det första året hade Wolf all fokus på att stabilisera verksamheten, men när banken var räddad så började han se över annat.

Till slut hamnade Michael Wolf på sponsring av arenor och av flera skäl ville bankens ledning komma bort från styrelseordförande Stålbergs vision. Att Stålberg fick lämna banken i början av 2010, då utpekad som ansvarig för de vidlyftiga affärerna i Baltikum, bidrog säkert till Swedbanks strategiskifte. Något som ledde till ännu en av konflikterna kring det som idag heter Friends Arena.

När den allsvenska fotbollen tog fart publikmässigt i slutet på 1990-talet ledde det till många diskussioner om arenor i Sverige och inte minst i Stockholm. Många tittade på Danmark där FC Köpenhamn via sitt övertagande av den danska nationalarenan Parken blivit en ekonomisk maktfaktor. Samtidigt visste inte många att en anledning till att Parken blivit en succé var att den gått i konkurs och FC Köpenhamn kunnat ta över den till en låg kostnad.

Elfsborg var tidigt ut bland de svenska klubbarna och inledde byggandet av Borås Arena redan 2003. Under säsongen 2005 kunde man välkomna både den nya arenan, som uppförts billigt och snabbt, samt hemvändarna Anders Svensson och Mathias Svensson i en imponerande satsning där kommun och klubb jobbat smidigt ihop.

2000-talets inledande decennium innebar en veritabel arenaboom i Sverige. Det handlade inte bara om anläggningar för fotboll utan även om ishockey, bandy och handboll. Över trettio nya och större arenor skapades genom nybyggen eller ombyggnationer. Det var som om föreningar och kommunpampar jagade på varandra när det skapades närmare en halv miljon nya sittplatser. Alla drömde om att inte bara den lokala klubben utan även stora och internationella artister skulle dra folk och sätta orten på kartan, som det brukade heta.

I huvudstaden hade Djurgården, Hammarby och AIK alla egna arenaambitioner, samtidigt som fotbollsförbundet kände att Råsunda behövde ersättas med en ny nationalarena. Ovanpå det ville politikerna i Solna och i Stockholm skaffa sig en arena så man kunde ta upp kampen om evenemangen med Göteborg. Många kände sig kallade och det blev ganska röriga processer där det inte gick att bortse från trycket från fotbollslagens fans och deras viljeyttringar.

För fotbollsförbundet fanns en extra drivkraft. Man hade 2001 blivit bortvald av Uefa när man ihop med Norge, Danmark och Finland velat arrangera EM 2008. Råsunda som hade invigts 1937 men renoverats ett flertal gånger hängde inte med längre när Uefa höjde sina krav. Även åskådarna ville ha bättre komfort och servicenivå. ”Råsunda hade inte bara för få platser, den var också sliten och underdimensionerad när det gäller service och faciliteter – den var helt enkelt omodern. Vi inledde omgående diskussioner om en ny arena”, sa Sune Hellströmer i magasinet Fokus. Han var generalsekreterare för förbundet när arenabygget beslutades och hade sedan 2009 specialansvar för den nya nationalarenan.

Hur det blev två konkurrerande stora arenor i 08-regionen finns det lika många versioner av som det finns personer inblandade. Tidigare förbundsbasen Lars-Åke Lagrell har sin bild klar av fotbollens försök att få med Stockholms stad i en gemensam

process. ”Från att vi tog beslutet har konkurrensen förändrats drastiskt. Det är ju underligt att Stockholms stad, som vi erbjöd vara med i ett samarbete men som tackade nej, låter oss starta och sedan börjar bygga Stockholmsarenan”, sa Lagrell besviket.

I april 2006 fattade fotbollsförbundet beslutet att bygga en ny nationalarena för 50 000 åskådare på obebyggd mark vid Solna station. Budgeten låg på 1,8 miljarder kronor för en toppmodern arena för fotboll och andra evenemang. Ägarna skulle stoppa in 900 miljoner kronor och resten skulle man låna. Tillsammans med Solna stad, markägaren Jernhusen, byggbolaget Peab och fastighetsbolaget Fabege skulle förbundet både äga och driva arenan. När den var färdigbyggd skulle man sälja Råsunda för att finansiera sin del av arenabygget, enligt Lars-Åke Lagrell som var lyrisk över det historiska beslutet som fotbollsrörelsen tagit.

Tio år senare har vi facit för bygget. Arenan har inte bara kostat närmare det dubbla att bygga: runt 3,5 miljarder kronor efter den senaste ombyggnaden. Driften har slukat hundratals miljoner kronor och närmar sig en miljard i förlust efter att man 2015 förlorat 269 miljoner kronor.

Problemen är inte slut där – och framför allt inte för Svenska Fotbollförbundet som fortfarande äger 22 procent av arenan och 33 procent av bolaget som driver arenan. Förlusterna kommer alltså från två håll, och när man förlorar pengar på att driva arenan så går samtidigt värdet ner på den.

”Inom förbundets högsta ledning talar man om att man klarar två år till, men inte mer. Man måste komma ur en hel del ägande”, säger en person med direkt insyn i SvFF:s styrelse.

Fem herrar. Medelålders. Välklädda. På rad vid ett podium i Friends Arenas inre inför en hastigt utlyst presskonferens. I mitten satt svensk fotbolls främste makthavare, Karl-Erik Nilsson. Denna vintriga förmiddag i mars 2014 hade han varit SvFF-bas i två år. Skälet till presskonferensen var de galopperande förlusterna för svensk fotbolls nationalarena. Det hade gått ett drygt år sedan öppnandet och arenan läckte pengar: minus 225 miljoner 2012 och minus 203 miljoner 2013. Nu hade ägarna – som är ett hopkok av stat, kommun och näringsliv – börjat agera för att få slut på förlusterna som hotade framför allt förbundets ekonomi. Någon som kan driva arenor måste ta vid.

På ena sidan om Nilsson satt Thomas Perslund, vd för arenan, och Ulrik Ruhnau från den franska sportjätten Lagardère. På andra sidan om Nilsson befann sig Pehr Granfalk, Solnas kommunordförande, och Sune Hellströmer som efter en kort tid som AIK-vd och tio år som generalsekreterare för förbundet blivit arenaansvarig.

Karl-Erik Nilsson målade upp bilden av en ljus framtid trots att alla visste om det pressade läget för arenan. Han hyllade franska Lagardère som nu skulle kliva in och ta över ansvaret för den svenska nationalarenan. Pekade på företagets erfarenhet av att driva arenor ute i Europa och på kontakterna man hade med Uefa och Fifa:

”I 16 månader har vi drivit verksamheten och det här har varit strategin hela vägen att sedan lämna över till en aktör som Lagardère. Vi kunde inte göra det tidigare för vi var tvungna att visa att arenan fungerade och att det går att spela matcher här och ha aktiviteter här. Nu är vi tillräckligt attraktiva på marknaden för att kunna lämna över och därför är det rätt tidpunkt nu”, sa Karl-Erik Nilsson.

Det lät så rätt. Nilsson tycktes faktiskt tro på det här. Men den betydligt brutalare verkligheten avslöjades snart när det framkom att parterna bara undertecknat en avsiktsförklaring och att det var bråttom att sluta ett bindande avtal.

Någon dag tidigare hade Dagens Eko avslöjat att SvFF gått back med 113 miljoner kronor under 2013, något fotbollsförbundet stuvat undan i sin årsredovisning. Miljonerna strömmade ut från anläggningen och även om Karl-Erik Nilsson försökte låta trygg och myndig när han pumpade upp överenskommelsen med Lagadère var det nog rätt få som verkligen trodde på förbundets representanter som en grupp skickliga affärsmän.

Men när förbundet i början av december 2014 skickade ut ett pressmeddelande om att man äntligen var överens med Lagardère om driften av Friends Arena var det återigen bara positiva tongångar:

Den 1 januari 2015 tar Lagardère Unlimited över driften av Friends Arena i ett avtal som sträcker sig minst 10 år fram i tiden. Lagardère Unlimited har gedigen erfarenhet av att driva och utveckla liknande anläggningar och har för närvarande avtal med ett 20-tal arenor runtom i världen. I driften ingår att marknadsföra och sälja in evenemangsmöjligheter till arrangörer och företag, skapa och utveckla egna evenemang, administrera biljettförsäljning, arbeta med nuvarande och framtida partners samt utveckla arenans kringservice.

– Vi känner oss väldigt nöjda med det här. Lagardère är en professionell aktör som är vana att arrangera fotbollsevenemang på högsta internationella nivå, säger SvFF:s ordförande Karl-Erik Nilsson.

Inte en rad om att ägarna till arenan var tvungna att stoppa in 400 nya miljoner. Eller att förbundet inte klarade av att betala sin del av pengarna. Eftersom SvFF ägde 33 procent i ett bolag som behövde 400 miljoner så skulle förbundet då stoppa in 133 miljoner kronor, men de pengarna hade man helt enkelt inte.

Inte heller stod det något i pressmeddelandet om att Lagadères hyra kunde bli negativ de första åren – att de alltså kan få betalt för att driva arenan. Eller att det franska bolaget åtminstone kan slippa betala hyra. Ovanpå det visade det sig att Lagadère kan hoppa av när man vill. Kanske inte konstigt att förhandlingarna drog ut på tiden, för förbundet hade inget alternativ.

Enbart Swedbank, Folksam, Solna stad och byggföretagen Peab och Fabege kan rädda förbundets ekonomi; de har möjlighet att ta igen arenaförlusterna på andra affärer. Ensam kvar med Svarte Petter sitter förbundet och Karl-Erik Nilsson.

Franska Lagardère driver flera stora idrottsevenemang i Sverige, bland annat tennisen i Båstad och har där en nära koppling till de företagsamma bröderna Erik och Mats Paulsson från Bjärehalvön. Bröderna har grundat byggbolaget Peab och har ägarintressen i fastighetsbolaget Fabege som förutom ägande i Friends Arena har intressen i närmare 90 procent av området Arenastaden.

Ovanpå det äger man byggrätter runt omkring i Arenastaden. Våren 2016 berättade en person med insyn i Peab att AIK hockey ska kunna bygga en arena för att kunna flytta sin verksamhet på mark där för att samla klubbens två största sektioner där. ”Vi får väl se om det blir så eller inte, det stämmer att vi äger byggrätter där”, sa Erik Paulsson när jag träffade honom i centrala Stockholm.

I princip har hela processen kring Friends Arena varit kantad av negativa rubriker. Inte minst från den mutaffär som hamnade i rätten sedan Dagens Samhälle 2010 avslöjat att stadsdirektören i Solna, den nu avlidne Sune Reinhold, hade extraknäckt för bolaget som skulle bygga Friends Arena. Flera av de drivande bakom bygget av arenan riskerade fängelse för mutbrott när chefsåklagare Alf Johansson tog tag i affären.

Bakgrunden var att Solnas starke man Anders Gustâv, moderat kommunalråd, hade fått skrinlägga planerna på att renovera Råsunda. I stället kom han överens med Lars-Åke Lagrell om att bygga en ny nationalarena. Gustâv kontaktade då Erik Paulsson som med brodern Mats nappade på tanken att bygga arenan och allt runt omkring. Innan projektet hann sätta i gång på allvar så blev Anders Gustâv sjuk och avled på ett flygplan 2006. I stället blev det moderaten Lars-Erik Salminen som tog över ansvaret. Det blev till slut en klassisk svensk lösning där förbundet fick med sig Solna stad, statliga markägaren Jernhusen och både Peab och Fabege på att bygga arenan för att gemensamt driva den. Swedbank stod för lånen.

För Peab var det ett enormt bygge eftersom man dessutom skulle uppföra en ny stadsdel i form av Arenastaden med Nordens största köpcentrum, Mall of Scandinavia, och för Fabege lockade fastigheter att äga och förvalta. Solna stad fick arbetstillfällen och Jernhusen såg en utveckling av sin mark. Problemet var bara att alldeles för mycket skedde i smyg och att stadsdirektören Sune Reinhold även jobbade för Råstabolaget som bildades för att genomföra projektet. Beslutet om att Reinhold skulle få 900 000 kronor för sitt arbete fattade man i juli 2007, under tennisveckan i Båstad, där Erik Paulsson är storägare i tennis- och hotellanläggningen.

Erik Paulsson hade helt enkelt bjudit ner Solna stads Lars-Erik Salminen och Sune Reinhold till ett möte i samband med tennisveckan. Även Anders Elfner, hög chef vid Peab, var med vid mötet. Där bestämde herrarna att Reinhold vid sidan av sitt ordinarie arbete skulle vara konsult åt Råstabolaget utanför sin arbetstid och på sätt underlätta bygget.

Journalisterna Måns Wikstrand och Johan Delby på Dagens Samhälle granskade 2010 extrauppdrag bland kommunpolitiker och tjänstemän. De upptäckte då att Reinhold satt som ordförande i en rad bolag kring byggandet av arenan och dessutom hade ett bolag där han hade fakturerat 600 000 kronor. Sune Reinhold erkände motvilligt för tidningen att han varit konsult åt arenabolaget. Något som ledde till att sex personer blev åtalade för mutbrott, däribland Reinhold, Paulsson och Salminen.

Fast när den sista domen föll i slutet av oktober 2013, i hovrätten, blev Erik Paulsson, Lars-Erik Salminen och de andra som var åtalade för grovt mutbrott med ett undantag friade. Den då avlidne Sune Reinhold, som i tingsrätten året före blivit fälld, prövades inte rättsligt. Däremot fastslog hovrätten att Reinholds dödsbo var skyldigt 900 000 kronor vilket vad var han tjänat på sitt extraknäck. I domen skrev rätten att det Sune Reinhold gjorde när han fick 25 000 i månaden för att jobba för arenabygget var brottsligt, eftersom det kunde påverka beslut i hans arbete som stadsdirektör. Man skrev även att Reinhold borde ha insett att den här typen av extrauppdrag borde vara godkända och att han inte var öppen om det ”talar för att han förstått att det kunde ifrågasättas”.

Svenska fotbollsförbundets Lars-Åke Lagrell såg överhuvudtaget inga konstigheter kring upplägget utan talade i stället om att Reinhold ”gjorde rätt för pengarna”. När åtalet blev offentligt var Lagrell tydlig i en intervju med E24: ”Ingen skugga kommer att falla över Svenska Fotbollförbundet. Jag är bara hörd som vittne.” Han var även irriterad över att åklagaren ”hängde ut folk” och skrev ett öppet brev på fotbollsförbundets hemsida: ”Det är viktigt att folk fick höra vår version. Jag lever i tron att man är oskyldig tills man blir dömd i domstol.”

Ovanpå mutaffären – som hängde över nationalarenan i tre år – följde förseningar av bygget och skenande kostnader. Dessutom var väldigt lite av infrastrukturen på plats när man skulle öppna hösten 2012. Gräset fick kritik. Likaså akustiken, atmosfären, serveringen och ett långsamt tak. Ett våldsamt skyfall sommaren 2014 ledde till översvämning och stängd arena när AIK skulle möta Falkenberg trots investeringen i ett tak.

Det var inte mycket förbundet hade att glädja sig åt de första åren. Även om man hade utsålt i ett gäng landskamper följde kritik när planstormare sprang in mot Argentina. Inte ens i kampen om att få arrangera några matcher i det utspridda EM 2020 stod sig tremiljardersbygget, utan blev slaget av den omodernare Parken i Köpenhamn.

Dessutom försvann förbundets pengar snabbt. Förlusterna för driften skenade, plus att det gick att ifrågasätta värdet på ägandet i arenan. Men fotbollsförbundet och dess samarbetspartners var knappast öppna med den informationen utan hade i stället placerat ägande och drift i svårkontrollerade bolag.

Förlusternas nivåer avslöjades av SR:s ekonomireporter Claes Aronsson som byggde på Fabeges rapporter och uppgifter från Solna stad. Klart var att förbundet ville krympa sitt ägande i arenan som från början var 33,3 procent. Hösten 2013 presenterade SvFF en lösning där Folksam gick in med 100 miljoner kronor; det hette att det var ett köp av 11 procent. Pengarna hamnade i en fond som förbundet använde för att täcka förluster, men Håkan Thorsell, lektor på Handelshögskolan i Stockholm, ifrågasatte det hela i Ekot:

”Tittar man på upplägget så förefaller det som att man egentligen har lånat pengarna av Folksam mot säkerhet i arenan.”

När Folksam dessutom blivit storägare i Swedbank, arenans långivare, var det inte underligt att frågorna ökade. Men insynen förblev närmast obefintlig. Folksam-höjdaren Anders Sundström (nu sparkad som styrelseordförande för Swedbank) försvarade affären i Ekots lördagsintervju i mars 2014: ”Vi har hjälpt, kan man säga, Fotbollförbundet och vi tror att det för vår del blir en bra affär. Det kommer säkert vara en jobbig affär för dem som byggde Friends Arena och fick lägga ned väldigt stora pengar under den tiden.”

Anders Sundström och Folksam hade en tydlig koppling till Peab och bröderna Paulsson – och det var de gemensamma försöken att rädda gruvbolaget Northland 2013. Även Swedbank var inblandat i turerna kring den numera konkursade gruvan i Pajala. Allt sitter ihop och huvudpersonerna känner varandra väl.

Förbundsbasen Karl-Erik Nilsson har varit öppen med att förbundet vill komma ner i ett ägande av arenan till cirka tio, elva procent. För även om driftsbolaget, som man ägde 33 procent av, flyttats över till Lagadère finns risken att det kommer tillbaka till förbundet om det franska bolaget inte får snurr på affärerna.

Under förbundets årsmöte i mars 2016 framkom att förlusterna för SvFF hade minskat från 67,8 miljoner 2013 och 45,3 miljoner 2014 till 20 miljoner 2015, men att avvecklingen av driftbolaget hade kostat 15 miljoner.

Under 2015 hade dock förbundets pressade ekonomi gjort avtryck på kansliet. Generalsekreteraren Håkan Sjöstrand hade sett sig tvungen att krympa organisationen med sju, åtta tjänster.

”Det är en krass verklighet och vi måste jobba med våra kostnader. Vi måste ha en modell som bär sig även utan att Sverige är med i stora mästerskap. De stora mästerskapen är vår högkonjunktur men det blir svårare att nå dit och då handlar det om att försöka göra svensk fotboll bättre genom att effektivisera och frigöra medel just till fotbollen. Så enkelt är det, men också så tufft och svårt.”

För knappt ett år sedan stakade Sjöstrand ut färdplanen för SvFF-styrelsen och egentligen är inget heligt när det handlar om att ta fram pengar till det viktigaste: fotbollen.

”Vi är inget aktiebolag som ska dela ut vinst till aktieägare utan det handlar om att frigöra resurser för att utveckla fotbollen”, sa Håkan Sjöstrand som under 2016 ska genomföra en översyn av den sportsliga organisationen.

Vad hände egentligen vid byggandet av Friends Arena? Blev förbundet bortfintat av Peab och andra intressenter som hade mer att vinna? Var Lars-Åke Lagrell förblindad av tanken på en ny nationalarena? Kanske som ett monument över hans tid som förbundsordförande?

En av de märkligaste turerna är försäljningen av Råsunda till Peab. Bröderna Paulssons bolag som bygger Arenastaden, Mall of Scandinavia samt nationalarenan och kontorsfastigheter där Paulsson-bolaget Fabege är storägare.

SvFF:s enda tillgång var Råsunda och den sålde man utan att ta in anbud från andra intressenter. Vilket framstår som amatörmässigt och ganska obegripligt.

I december 2009 var det klart att Råsunda och fastighetstomten skulle övergå till Peab och Fabege i utbyte mot 490 miljoner kronor. De mesta av pengarna gick direkt till grundplåten för byggandet av Friends Arena. I pressmeddelandet om affären framkom att SvFF bara följde årsmötesbeslutet från 2006 och att man mer än fördubblade vad man betalat en gång i tiden för arenan, då den kostade 220 miljoner kronor. ”Det måste betraktas som en av svensk fotbolls bästa affärer, när vi köpte tillbaka Råsunda 1999 med tanke på dagens affär. Det innebär att vi genom det övervärde som uppstår i Råsunda kan vara med som delägare i Swedbank Arena, utan att använda andra pengar som fotbollen förfogar över.”

Den förre Djurgårds-ordföranden Bosse Lundquist inträdde i SvFF-styrelsen efter principöverenskommelsen med Peab. När det var dags för försäljning i januari 2009 var marknaden lamslagen av finanskrisen. ”Jag kom in i styrelsen 2008 och Lars-Åke berättade hur man skulle göra. Jag sa att vi måste få in ett konkurrerande anbud, Råsunda var vår enda tillgång. Men det var efter kraschen som vi skulle sälja och det gick inte, marknadspriset blev vad Peab bjöd”, säger han i dag.

För två år sedan skrev Lundqvist en artikel i tidningen Sport & Affärer med rubriken ”Friends Arena – början på slutet för SvFF”. Han efterlyste att SvFF framöver skulle vara öppet om affärerna och tillåta en debatt – och den förre affärsmannen var rak i sin bedömning av hur styrelsen hamnade fel:

Ansvaret för att leda ett jätteprojekt i mångmiljardklassen togs av en organisation som inte, varken i styrelse eller ledning, hade någon kompetens, erfarenhet eller kunskap om den eventmarknad man gav sig in i. Dessutom inga finansiella muskler. Det ledde till felaktiga beslut baserade på orealistiska kalkyler och i slutänden till stora förluster. SvFF:s styrelse har nu börjat rätta till misstagen, vilket är bra, men arbetet är inte slutfört förrän alla engagemang i Friends är avslutade och SvFF kan använda det frigjorda kapitalet till sin kärnverksamhet – att utveckla svensk fotboll.

Våren 2016 är SvFF:s pengar från Råsunda slut sedan länge. Förlusterna har tornat upp sig och det handlar om att lita till välvilja från de andra inblandade för att inte förbundet ska dras ner i ett svart hål. Inget talar för att förlusterna kommer att minska, och mycket talar för att man på något sätt måste försätta arenan i konkurs eller göra en rekonstruktion, för att bli av med en del av skulderna och få en nystart.

Egentligen klarar alla parter det genom att man ändå vunnit på andra områden. Alla utom Svenska Fotbollförbundet. I förbundets fall handlar det om att komma ur arenan med så lite ägande så möjligt och att inte dras med i fallet.

En bankdirektör som har direkt insyn i förbundets arenaaffärer är mer rakt på sak: ”Förbundets räddning är att ingen vill sätta förbundet i konkurs. Ingen vill ha det som en del av sin ’legacy’ och därför kommer det inte att ske.”

Det var också någon som i smyg betalade förbundets andel på 133 miljoner vid en nyemission i december 2014. Karl-Erik Nilsson ville inte avslöja vem det handlade om: ”Förbundet kommer lösa det här genom att en annan aktör betalar vår andel. För oss blir det en avlastning. Vi har inte de ekonomiska musklerna att göra ytterligare insatser. En konsekvens är att vi minskar vårt ägande”, sa Nilsson när han trodde att en försäljning skulle kunna bli aktuell under 2015.

Med tanke på att markägarna Jernhusen och Solna stad tydligt sagt att de också vill sälja sina andelar i Friends Arena återstår byggbolaget Peab, fastighetsbolaget Fabege samt Swedbank som garanterat lånen i arenan och Folksam som klivit in i ett gemensamägt SvFF-bolag.

Av de bolagen är det egentligen bara Erik Paulsson som via Peab eller Fabege kan komma till SvFF:s räddning. När? Under 2016 tror förbundet att man ska kunna presentera en lösning, men man har tidigare uttryckt tidpunkter som är passerade. Däremot är det fortsatt något bolag som tar en del av förbundets förluster eftersom SvFF inte kan förlora mer än 20 miljoner kronor om året.

När jag träffar Erik Paulsson vill han inte svara på om det är han eller något av hans bolag som skjutit till pengar för att hålla förbundet under armarna. Han säger bara: ”Vi kommer inte att låta våra kamrater falla i drickat, men jag vet inte mer än vad ni vet om förbundets ekonomi.” Sedan målar han upp en ljus bild för arenan och säger att han inte alls tror att SvFF:s ekonomi är i fara. Han poängterar att vad han vet så har förbundet goda relationer med banken och klarar av sina betalningar.

En person med direkt insyn i SvFF:s arena-affärer ger en helt annan bild av läget: ”Pengarna som förbundet har avsatta för att täcka förlusterna för Friends Arena räcker två eller max tre år till. Det är så att en del inser att man måste göra en rekonstruktion eller sätta den i konkurs för att komma ur det”, säger hen och berättar hur SvFF fått hjälp: ”Man har fått ner förlusten för 2015 till 20 miljoner kronor genom att Paulsson skjutit in pengar via något bolag och så har förbundet gjort några sponsringsåtaganden i utbyte mot det.”

Varför höll det då på att bli slagsmål mellan Swedbanks kommunikationsdirektör och SvFF:s generalsekreterare? Jo, det var 2012 och invigningen av nationalarenan närmade sig. En kamp pågick mellan Swedbank och fotbollsförbundet om namnet på arenan. En rättighet som banken köpt för 153 miljoner kronor, men där man från bankens håll värderade namnrätten till 50 miljoner kronor för tolv år. De andra 100 miljonerna gick till två loger på arenan och en mängd biljetter under samma tidsperiod.

Swedbank vill helt enkelt få bort sitt namn från arenan innan den var invigd. Bakgrunden var – enligt flera personer som på olika vis deltog i processen – en kombination av negativa rubriker om mutaffären, en ändrad strategi från banken kring arenanamn och en viss rädsla för rubriker om upplopp på arenan.

Inom bankens ledning visste man inte riktigt hur man skulle hantera det: kanske sälja namnrättigheten eller att ge bort den i välgörenhetssyfte. Någon i ledningen påpekade att banken sedan tidigare jobbade med antimobbningsorganisationen Friends och att man kunde ge namnet till den.

Stiftelsen hade grundats 1997 av tjugoåriga Sara Damber, som själv blivit mobbad men tagit intryck av att det upphört när en skolkompis sa till de andra att sluta. Hon kände att hon ville jobba med frågan och fram till 2012 växte Friends rejält. Ett viktigt år var 2003 då man började jobba med kränkningar inom idrott, vilket inte alla inom idrottsrörelsen uppskattade.

Inom bankens ledning och styrelse rådde det delade meningar. Framför allt kvinnor insåg att det var en bra idé att stötta en sådan organisation, men en del män i styrelsen undrade om Wolf var galen som bara skulle ge bort namnet.

”Det framstår i efterhand som oerhört smart av banken att ge namnet till Friends men det var en slump att det blev så”, säger en person i bankens ledning.

Efter att Swedbank bestämt sig för att ge namnrätten till Friends berättade man det för de andra parterna som var delaktiga i arenabygget. Alla var positiva utom fotbollsförbundets ledning som vägrade, och det av flera anledningar.

Dåvarande förbundsbasen Lars-Åke Lagrell uttryckte internt inom fotbollsrörelsen att han var besviken och arg över att Swedbank inte bara avstod från att sätta sitt namn på bygget, utan också ville ersätta det med ett namn som förbundet direkt ogillade.

”Lars-Åke kunde överhuvudtaget inte förstå att banken inte ville ha sitt namn på arenan. Han kände sig närmast förolämpad”, säger en person som deltog i diskussionerna inom fotbollsrörelsen.

”Jag fick höra att alla nya arenor runt om i Europa hade fina namn efter stora företag, Friends däremot lät larvigt och inte aggressivt nog”, säger Swedbanks Thomas Backteman.

Även generalsekreteraren Mikael Santoft var missnöjd med namnet, men av andra skäl. Redan när han var generalsekreterare på Riksidrottsförbundet hade han haft sina duster med Friends.

Santoft betonar idag att Friends gör ”ett vällovligt jobb” och att det är bra att problematisera utanförskap och mobbning inom idrotten, men anser att Friends i början agerade som att idrotten nästan var ett problem och inte en tillgång: ”Bara för att man inte trivs är det inte med automatik mobbning.”

Friends gjorde flera reklamfilmer om idrottens problem och de var inte uppskattade av idrottsrörelsen. På fotbollsförbundet gillade man inte filmen ”Fotboll” från 2006. Den visade hur ett pojklag i fotboll skrattade åt sin lagkamrat inför en straffläggning och fortsatte att skratta efter att han missat. Pojken sköt utanför målet och bollen rullade hela vägen hem och försvann in i ett hörn av ett garage, både sumpig och sliten. Sedan följde texten: ”Varje dag slocknar en dröm. Hjälp oss stoppa mobbning inom idrott.” Ett budskap som gick stick i stäv med den bild förbundet själv ville ge.

Efter att Swedbank under ett bra tag stångats med Lagrell och Santoft om namnet Friends var banken på väg att ge upp. Man försökte i stället sälja namnet och var närmast att komma till en lösning med Svenska Spel. Arbetsnamnet var Oddset Arena. Även Carlsberg ska ha varit med i förhandlingarna om att sätta ett av ölföretagets varumärken på arenan. Banken var också i kontakt med Tele 2 som dock avvaktade och senare valde Stockholmsarenan.

”På ett sätt var det bra att det tog tid med förbundet, för banken behövde hjälpa Friends att bli en stabilare organisation innan den var mogen att ta det ansvar som det innebar att bli namnet på arenan”, säger en annan person i bankens ledning.

Till slut var det arenans vd Thomas Perslund och förbundets Sune Hellströmer som fattade att det här var rätt väg. ”Perslund såg värdet i namnet och övertygade Erik Paulsson om att göra så här och de körde över förbundet. Perslund var helt central i att det blev Friends Arena. Vi hade gett upp”, säger Swedbanks dåvarande kommunikationschef Thomas Backteman.

Så ett halvår före invigningen kunde Swedbank presentera det nya arenanamnet i en pressrelease. ”Med beslutet att skänka namnet till Friends gör vi något unikt. Vad vi vet finns det inget annat bolag i världen som har skänkt bort namnet på en arena till en ideell verksamhet. Jag är glad över att kunna presentera den nya lösningen med Friends Arena. För oss i Swedbank är det viktigt att ta ansvar för framtiden – våra ungdomar – och att samtidigt göra en samhällsinsats”, kommenterade Swedbanks vd Michael Wolf.

”Det har stått klart under arbetets gång att vi inte behöver fler skyltar med vårt namn, i stället vill vi stärka vårt sociala engagemang. Vi har nu samarbetat med Friends i sex år och vi är fulla av beundran för vad Friends har lyckats uträtta i sitt arbete för barns trygghet och för att fler barn ska kunna gå till skolan och träningen utan en klump i magen.”

Även om förbundet till slut vek ner sig, satt det kvar en tagg. När Swedbank planerade för den stora invigningen av Friends Arena 27 oktober 2012 i regi av Colin Nutley var SvFF knappt delaktigt, enligt två personer på banken. I stället såg förbundet Sveriges match mot England i november som den riktiga invigningen. Med tanke på Zlatan Ibrahimovićs fyra mål, varav det sista gick till historien som ett av tidernas vackraste mål, vann väl förbundet matchen mot Nutleys tv-sända haveri.

Och hur var det då med Backteman och Santoft? Slogs de med varandra?

”Haha, nej, det är att överdriva men han lämnade mitt kontor och var riktigt förbannad. Han hade en personlig aversion mot Friends efter sin tid på RF. Idrotten var mot det här generellt och ville inte inse att man även har utmaningar”, säger Backteman som lämnade Swedbank 2013.

”Det är inte sant”, protesterar Santoft, som slutade på förbundet 2014. ”Jag har aldrig lämnat ett möte i vredesmod, det kanske var skarpa diskussioner och höga röster men aldrig något annat. Vårt viktigaste motiv var att namnet skulle klinga mot det vi håller på med, det vill säga fotboll.”

Jonas Bergqvist, Sveriges näst meste landslagsman i ishockey genom tiderna, engagerar sig i idrotten där han bor och är deltagare i gruppen Elit och evenemang inom ramen för projektet Halmstad Idrottsstaden. 

Jerry Andersson, 56, Mr Troja, fick för ett år sen beskedet via Facebook att han inte var önskvärd i Ljungbyföreningen längre. I dag presenterades han som ny i Växjö Lakers organisation.

Trots att Sverige har nästan lika många kvinnliga idrottsutövare som manliga går åtta av tio sponsorkronor till män. Det måste vi ändra på, anser Niklas Birgetz, vd i Sponsrings & Eventföreningen som dock ser ljuset i tunneln.

Trots att Charlotte Kalla tog tre medaljer vid längd-VM i Lahtis i vintras blev hon utan bonuspengar från Svenska Skidförbundet. Orsak: Kalla valde att stå utanför landslagets träningsgrupp under försäsongen 2016.

I helgen är världens populäraste fotbollsliga tillbaka.  Mtg satsar rejält. Viasat Sport Premium HD och Viaplay blir huvudkanaler för en Premier League-satsning. Första omgången sammanfaller även med premiären av TV3:s nya eftermiddagsmagasin Sportlördag som sänder Chelseas första steg mot ett eventuellt titelförsvar.

 

Förra sommaren blev fransmannen Paul Pogba fotbollshistoriens dyraste fotbollsspelare när han såldes från Juventus till Manchester United för drygt 1 miljard kronor. Men nu överträffas övergångsrekordet, därtill med kraftig marginal,