Dan Perssons blogg

Dan Persson är Idrottens Affärers bloggare. Han arbetar med kommersiell utveckling av idrott. Dan har stor erfarenhet och kompetens och kan både se och bedöma såväl möjligheter som faror, något som passar Idrottens Affärer ypperligt. Han läser hellre årsredovisningar eller trendrapporter än tittar på sport och för honom är en arena en fastighet vars försäljning ska öka.

Dan Perssons blogg

”Men man blir ju inte svettig...”

Ny sportåskådare... Åskådarna applåderar en final i Dreamhack Masters mellan svenska laget Ninjas in Pyjamas (NiP) och det ukrainska laget Natis Vincere i Malmö Arena. Intresset för e-sport, organiserad tävling i datorspel, har vuxit oerhört de senaste åren och omsätter jättesummor i prispengar i turneringar världen över. Foto Björn Lindgren / TT

 

Det har tagit mig några månader att för mig själv svara på frågan om E-sporten bör bli del av RF eller inte. Jag lutade länge åt ett nej utifrån bristen på fysisk aktivitet. Nu har jag landat i att det bästa beslutet är att godkänna deras ansökan.

Det troliga då är att RF:s specialförbund i stor utsträckning röstar nej. RIM brukar aldrig rösta för det yrkande jag på faktagrund bedömer som bäst för idrotten. 

Primärt för att ett trettiotal mer eller mindre döende mindre förbund ser utveckling och förändring som något väldigt farligt. Det är naturligt. 

Klara skäl

Har de svårt att klara sig i den bubbla av hur samhället har sett ut som RF utgör så är de logiskt att anta att de inte klarar sig i det samhälle vi har.

Skälen till att släppa in E-sporten är enkla och logiska.

1. Den är stor. Med över 100 000 medlemmar går man rakt in bland de stora förbunden. Något få är förunnade att få göra.

2. Den är snabbt växande. Kan lätt vara dubbelt så stor inom något år.

3. Den är global, E-sport är inte varpa utan finns i alla länder där det finns internet.

4. Den har en ekonomisk kraft. Redan idag ligger prispengar på en halv miljard och växer.

5. Den attraherar långt utanför de aktiva. E-sporttävlingar fyller en arena och kan ha tiotals miljoner tittare världen över.

6. Digitalisering och teknikutveckling gör att e-sporten kommer att växa både i antal grenar och i komplexitet snabbare än någon annan idrott. Dvs säger man nej så missar man mycket som inte ens går att tänka sig idag.

7. Det är logiskt för alla elitklubbar att bilda egna e-sportlag, dvs e-sporten kommer att bli en del av traditionell idrott av kommersiella skäl.

8. Den är bland de bästa på att få ungdomar att avstå droger och alkohol. 

9. Den gör mer för att utveckla kunskaper i engelska än skolan.

10. Det kräver en vältränad extremt koncentrerad spelare med en reaktionshastighet som får Thomas Ravelli att framstå som ett egnahemslån.

Skäl till att stoppa E-sport

Men det finns en större anledning till att RF skall släppa in E-sporten. Det är sannolikt att ett nej blir ett gigantiskt misstag på tio års sikt när man exkluderat en organisation som då har passerat miljonen i medlemsantal, ligger på tio miljarder i prispengar och är en så stark konkurrent om ungdomars och äldres fritid att den försvagar RF.

Skälen till att inte släppa in E-sporten är ungefär följande:

1. Det är ingen riktig idrott, man blir inte svettig, dvs det som sagts om skytte, dart med flera.

2. Den är ny. Ja, jag vet, det är inte ett relevant argument objektivt sett, men nu pratar vi Riksidrottsmötet där allt som inte fanns 1904 ses med skeptiska ögon.

3. Om fler skall dela på RF:s statsbidrag får de andra mindre.

Det sista är det tunga argumentet. Det är korrekt. Som RF:s bidrag är utformade får man mer ju färre man är. Eftersom få föreningar, få aktiviteter och få medlemmar inte är grund för att för att tvingas lämna RF så tjänar man på att vara få. 

Kvalificerat slöseri

Medan fotbollen får någon krona per medlem kan de minsta förbunden få +1 000 kronor per medlem. Att det är ett kvalificerat slöseri med skattemedel förtränger man i akt och syfte att hålla ihop idrottsfamiljen.

Så mitt förslag är enkelt. Släpp in e-sporten och inför rimliga och snälla miniminivåer för att stanna kvar i RF. De kan göras som följer:

1: Det är ok att vara liten om man kan påvisa en ökning på +10 procent över en treårsperiod.

2: Vid minskade medlemstal och färre än 30 000 medlemmar eller 30 föreningar får man en varning.(Friskis Stockholm som förening har +80 000 medlemmar)

3: Fortsätter medlemstalet att minska så får man gå in i ett Småförbundsförbund och dela på resurser.

4: Kommer man under 20 föreningar med inlämnat årsmötesprotokoll, genomförda aktiviteter och eller 15 000 medlemmar så utesluts man. 

Tänk lite utanför boxen

En absolut fördel med ovanstående är att rekrytering till förbundsstyrelser då styrs av förväntad förmåga att rekrytera och göra sporten attraktiv, inte vem man representerar och ur många år man suttit i styrelser.

Några olympiska idrotter kan då fortsätta som medlemmar i SOK även efter att de lämnat RF. 

Så kära ombud på Riksidrottsmötet, tänk lite utanför boxen, studera omvärlden och konsekvenserna av den utveckling vi ser i samhället. Säg ja till e-sporten och bifall motionen om att man bör utreda en nedre gräns för att få vara kvar i RF. 

Ideellt eller rationellt är frågan

Kommer egoismen att förstoras ännu mer i framtiden? Dvs att vi väljer att idrotta och motioner på egen hand och inte tillsammans. Foto: TT

 

Organisationsformen är en av de s.k. elefanterna i rummet i frågan om RF kan besluta om en framtidsstrategi som fungerar. 

Nuvarande och tidigare ordförande har varit stenhårda på att allt idrottande som inte sker inom ramen för en ideell förening inte får ses som en del av idrottsrörelsen. Björn Eriksson, som är ordförande i RF, skrev om detta i sin årskrönika här på IA. 

Jag tycker han har fel och att begränsningen skadar idrotten och RF:s roll i samhället.

Han väljer en förminska strategi

Min vision är att RF blir en samlande och tung röst för all svensk idrott som får betalt utifrån den samhällsnytta man levererar.

Björn Erikssons vision är att det är den ideella föreningen som är det viktigaste, inte att folk idrottar utan hur de väljer att organisera sitt idrottande. RF blir då med automatik en svagare röst för en delmängd av idrottandet. 

Jag förstår inte varför Björn väljer en strategi som förminskar RF.

En bild på mina föredrag är att hotbilden definieras av meningen ”I framtiden är förening ett ord som bara används när två kroppar möts”. Det är vad vi skall förhindra. 

Ett RF som avstår från att utveckla organisationsformen, som likt religiösa organisationer anser att den organisationsmodell som sågs som bäst 1904 är okränkbar ger mig ingen ro.

Få digitala strukturer

Att samverka med exempelvis kommersiella aktörer är något golfförbundet framgångsrikt har gjort i 30 år. Den samverkan har varit grunden för i stort sett alla nya anläggningar. 

Att inte vara med och ta fram de nya former med digitala strukturer där jag kan redovisa mitt idrottande även utan medlemskap innebär att RF kommer att tappa position. 

Årsmöten är kanske inte det sexigaste, mest attraktiva som finns 2020 och framåt. Att vara förtroendevald har kanske redan haft sin storhetstid. För mig är lyckan total när man får sitta där med klubban i handen och säga ”kontrapropositionsförfarandet”. Tveksam till om det är en säljbar produkt för kommande generationer. 

När man extrapolerar ökande genomsnittsålder på valda i föreningsstyrelser och gör samma sak med utvecklingen av hur länge man sitter så inser man att vi redan 2025 har ett gigantiskt problem som det inte finns någon idé om hur vi löser.

Flera organisationformer

Urbaniseringen slår ut föreningar i glesbygd i en ökande hastighet. De kommersiella aktörerna har framtidsplaner byggda på en så extrem positiv utvecklingssyn att de måste baseras på slutsatsen att föreningsidrotten inte är en konkurrent.

Vi behöver enligt min mening en utveckling mot flera typer av organisationsformer för idrotten. Och vi behöver samverkan med de stora aktörerna på det digitala området för att inte hamna efter. 

Vad vi däremot inte behöver är att vara inlåsta av stadgar och organisationsform som gör att idrotten inte kan konkurrera om människors fritid.

En tillkommande problematik med låsningen är att det största värdet med den ideella föreningen är dess demokratiska struktur. Den har bara ett värde så länge någon går på årsmöten och här har vi passerat Point of no return. Vi har idag också ett läge där motioner inte längre fungerar som utvecklingsmodell för strukturen är för långsam.

Måste ge mera stöd

När Björn Eriksson och jag nu är eniga om att svensk idrott levererar oceaner av samhällsnytta bör kanske fokus vara på att skapa attraktiva modeller för framtiden snarare än att lägga fokus på modeller som får känslan av banlonpolo och gabardinbyxor med sydda pressveck att bli närvarande. (Något för unga läsare som det inte ens går att förklara).

Föreningsidrotten kommer självfallet att finnas i evigheter. Den ideella föreningen är ofta bästa formen för organisation och en helt fantastisk modell som vi självfallet skulle behöva mer av. 

Vi behöver ge den mer stöd, nya modeller, nya stadgar och mycket annat men självklart så skall vi stötta modellen med ideella föreningar så mycket vi kan.

Men, det sker utanför idrotten

Jämför med att tänka tanken att vi fortfarande hade haft aktiva medlemmar i de politiska partierna och att partiernas politik baserades på medlemmarnas åsikter istället för köpta opinionsundersökningar och s.k. fokusgrupper. Det hade vi kunnat kalla för demokrati. Vi som är lika gamla som jag kommer ihåg när det var så.

Problemet är att ökningen av idrottandet kommer att ligga utanför föreningsidrotten. Det är appar, sociala medier, AR, VR som tillsammans med kommersiella aktörer tar hand om potentialen hos de som är över 16 och inte är elit. 

Golfen, Korpen, Friskis&Svettis är undantag från detta. Golfen har bejakat samverkan med de kommersiella som grund för fortsatt framgång under 30 år. Friskis och Korpen agerar mer som franchise-organisationer med gemensamma varumärken och en top down modell som fungerar väl för att bevara attraktionskraften. 

Kopiera golfen

Golfens modell med association till förbundet har fungerat mycket väl. Där ett privat bolag som äger och driver en golfbana blir en så kallad A1. Ungdomsverksamhet och elit är minst lika bra som på ideella klubbar. 

Den modellen går att kopiera rakt av medan gymkedjor och andra nationella aktörer får en motsvarande koppling till RF. Dock utan andra bidrag än ett neutraliserat framtida LOK-stöd, dvs svett per krona som princip. Rösträtt skall inte finnas eller vara starkt begränsat för aktörer som inte är demokratiska i sin struktur.

Vi bör också bejaka att RF:s specialförbund i stor utsträckning har ett elitfokus medan Golfen, Friskis, Korpen är tre av ganska få förbund som har förmåga och vilja att vara duktiga på bredd och livslångt åldrande. 

Fler aktörer med förmåga att leverera livslångt breddidrottande är strategiskt viktigt för idrottsrörelsen. Kan man inte själv får man agera med de som kan. Svårare är det inte.

Förstår inte idrottens betydelse

Boo FF kommer att fortsätta nå medelklassens barn upp till 12-13 års ålder men barnen i utanförskapet kommer inte att ha råd eller inte ha föräldrar som förstår hur viktigt idrotten är för barnens framtid.

Den dag alla kommersiella aktörer bildar en gemensam branschorganisation och börjar leverera statistik på den samhällsnytta de levererar till våra politiker på temat att bidragen behövs inte så får vi facit.

Självfallet överlever RF det också om än som svagare organisation. 

RF skall sträva efter att vara den tunga samlande rösten för svenskt idrottande där i slutändan alla idrottar livslångt. Då är begränsning till organisationsform av nästan religiösa dogmatiska skäl ett hot mot målbilden.

Märkligt förslag, märkliga aktörer

 

Moderaternas idrottspolitiska talesman, Saila Quicklund, har föreslagit en barnidrottsombudsman, dvs en ny myndighet. Det är ett feltänk. 

Läs också Saila Quicklunds egen krönika där hon går emot Dan Persson

Hon får stöd av Bris och även Rädda Barnen som under längre tid agerat i samma riktning vilket förstärker bilden av att det är ett feltänk. 

Noterar att RF:s ordförande Björn Eriksson och jag är eniga i den här frågan. Det är vi i de flesta frågor men de jag skriver om tillhör ofta de där vi är oeniga i sak. Målet om mer idrott, starkt RF och att få politiker att förstå vilken enorm samhällsnytta idrotten levererar delar vi. Att Björn Eriksson har sin rörelse bakom sig i den här frågan har jag fått många belägg för.

Om föräldrarnas förtroende

Idrotten får plats i rampljuset utan att ha bett om det. Senast i Bris krönika på Svd.

Det är tre fel. 1: Uppmärksamheten handlar om sexuella övergrepp på barn inom idrotten 2: Det upplevda syftet verkar i första hand vara att få uppmärksamhet för sin egen verksamhet. 3: Inget av vad de föreslår skapar färre övergrepp på barn.

Sexuella övergrepp på barn är bland de grövsta brott vi har att hantera. De skall bekämpas med alla medel. Därom råder inget som helst tvivel. 

För idrottsrörelsen handlar det här om förtroendet från miljoner föräldrar. De måste känna att barnen skall vara trygga hos föreningen. Finns garanterat ingen fråga som är viktiga för Riksidrottsförbundet och 71 specialförbund. 

Här finns flest ungdomar

Idrotten är den största verksamheten för barn och ungdomar inom det s.k. civilsamhället. Förskola, skola, övrig ungdomsverksamhet och kyrkor är andra områden där risken föreligger av det enkla skälet att det finns barn där. 

Det här är fel fråga att raljera över. Sexuella övergrepp på barn är allvarligt, skrämmande, hemskt och det är tragiskt att de finns. Men den logiska följden av förslaget är att Barnidrottsmannen sedan följs av Barnreligionsombudsmannen med en vice sådan per religion. Barnskolombudsmannen, barnförskoleombudsmannen, Barnscoutombudsmannen och sedan för glesbygden barnkorvkiosksombudsmannen. Blir effektivare än Stefan Löfvens traineejobb i antal jobb, men det är ingen framgång.

Sexuella övergrepp på barn finns tyvärr i alla miljöer där det finns barn. Baden Powell som grundade scoutrörelsen ses som pedofil. Katolska kyrkans har avsiktligt dolt övergrepp på miljoner barn under sekel. Vi har årligen minst en förskola där det uppdagas övergrepp av personal.

Hemmet är med stor sannolikhet den plats där flest övergrepp sker. Närstående förövare som i fallet med Patrik Sjöberg är det vanligaste, det som ändå utifrån en medielogik nu ses som idrottsrelaterat. 

De klampar in

Jag har på goda grunder ett stort förtroende för svensk idrott. Mitt förtroende för Bris och Rädda barnen är inte lika stort. Friends beundrar jag över hur duktiga säljare de är av metodpaket till näringslivet med det goda syftet att minska mobbing.

Rädda Barnen är en vänsterinfluerad organisation som är mest känd för det intellektuellt ohederliga begreppet ”Relativ fattigdom”. Något de årligen använder i sina undersökningar för att motivera ökade anslag. 

De har 275 anställda i en organisation som kostar ungefär lika många miljoner. Höga löner blir det.

De har jämfört med idrotten futtiga 70 000 medlemmar. De ser idrotten som ett fokusområde utifrån sina syften att öka intäkter från gåvor och statsbidrag. De är skickliga opinionsbildare som vet att synlighet ger ökande intäkter och idrotten är ett område som berör. 

Det är skälet till att de utan att vara ombedda klampade in på idrottens domäner för något år sedan. Sen är de goda personer och att de sätter den egna organisationens bästa först är inte konstigt.

Tvivel inför Bris och Rädda Barnen

Relativ fattigdom är en metod som får som konsekvens att skulle Bill Gates och Warren Buffet flytta till Sverige så skulle några hundratusen svenska barn som idag anses ha det bra helt plötsligt bli fattiga. Trots att de själva eller deras föräldrar inte fått det sämre. Har man den moralen i sina rapporter och undersökningar har man diskvalificerat sig själv i de här sammanhangen.

Bris har varit utan utveckling rätt länge men nu när de fick möjligheten till sina 15 minutes of fame så syns de igen. Syftet med organisationen är gott, långt tillbaka hade de bra verksamhet. Deras ursprungliga verksamhet var en stödtelefon. Med 69 samtal per dygn från barn som far illa så gör de ett gott och ett väsentligt arbete. Med 1,1 miljoner barn i åldern 7-18 är omfattningen dock mycket begränsad. Jag har inte kollat mängden bidrag per samtal men den är nog imponerande.

Det är dock både logiskt och rationellt att Bris och Rädda Barnen försöker öka sin politiska vikt, synlighet och sina intäkter genom att snylta på idrotten. Vackert är det inte. Både är mycket små i jämförelse med idrotten.

Förslag som väcker tvivel

Det är förvånande att Saila Quicklund, moderat riksdagskvinna föreslår införandet av en Barnidrottsombudsman. Saila är en av duktigaste och kunnigaste svenska politikerna på området idrott och en stor idrottsvän. Hon har gjort ett storartat arbete med att få M på banan på området idrottspolitik. Hon har synliggjort problemen med doping på gymmen. Därför förstod jag ingenting när hon gick ut med det här förslaget.

Förvånande av flera skäl.

• Dels är det vänsterpopulism att föreslå mera stat, mer myndighet och mer reglering. Normalt inget M tycker om. Gösta Bohman måste snurra i sin grav. Calle Bildt skorrar fram ett ”exempellöst”, han är ensam om att skorra även på ord som saknar R.

• Dels är det nu början på 2017, tidningar är fulla av artiklar om dysfunktionella myndigheter. Sannolikheten att en ny myndighet skulle avvika från mönstret att bara kosta och inte leverera är mycket låg. 

• Att bryta mot principerna för relationen mellan regering och civilsamhälle och sätta en kontrollmyndighet över en folkrörelse som idrotten är ett flagrant brott mot den svenska modellen. Vad blir nästa steg, att staten tillsätter riksidrottsstyrelsen och likt public service media kallar det för den ”fria idrotten”?

• Sen är risken att den nya myndighetens pekpinnar, förordningar, regleringar, förnumstiga hemsidor och dylikt i första hand leder till att ledare slutar sin verksamhet. 6-8 brödskivor om dagen från fornstora dagar ekar i mitt huvud på området hur fel det blir när politiker i sin godhet skall detaljreglera. 

Då får de ta konsekvenserna

Om politiker klarar sin del, dvs att se till att polisen och domstolarna fungerar, beivrar brott, klarar upp brott och dömer gärningsmän så kommer Idrotten såväl som alla andra miljöer där barn vistas ta sin del av ansvaret. 

Att ensidigt peka ut idrotten som enda riskområdet för sexuella övergrepp är just exempellöst. En statsman (oavsett kön) hade sett sexuella övergrepp som ett samhällsproblem med en lösning för alla miljöer där det finns barn.

Moderaterna har faktiskt bara två alternativ i den här frågan. Anser man att Idrottsrörelsen inte är kompetent nog att ta hand om barn får man ta de konsekvenser det för med sig. Alternativ två är att dra tillbaka förslaget.

Jämställdhet eller slöja?

Det här med slöja eller inte i sportsammanhang har blivit en omdiskuterad fråga. Foto: TT

 

Björn Eriksson, som är ordförande i RF, skrev sin årskrönika här på IA. För mig är han både en klok person vars kunskap jag respekterar såväl som en bra ordförande för RF. Vi har dock inte alltid samma åsikter även om vi delar målet att idrotten skapar så mycket samhällsnytta att idrotten borde få möjlighet att göra mer.

Min vision är att RF:s värdegrund om jämställdhet är så viktigt att man inte kan acceptera symboler som objektifierar kvinnan till en av mannen underställd sak. Den negativa konsekvensen av detta är att de unga tjejer som tvingas ha slöja inte tillåts idrotta av de som förtrycker dem. 

Alternativet skadligt

Nackdelen är avsevärd och skall beaktas men den omvända linjen är enligt min slutsats mer skadlig för Idrott, samhälle och inte minst de hedersförtryckta tjejerna i förorterna.

Här har Basketförbundet klokt, resonerande och i linje med idrottens demokratiska modell skrivit en motion om att vi behöver få en gemensam linje. Det är en svår fråga som måste utredas så att vi kan få ett beslut som då ger stöd åt tiotusentals ideella ledare som skall hantera frågan i sin vardag.

Björn Eriksson har redan bestämt åt idrottsrörelsen. Utan tvekan i direktsändning i radio, innan frågan på något sätt berörts i Riksidrottsstyrelsen. Han sa att vi skall tillåta slöja om det inte stör idrottandet, något han i skrift repeterade i sin årskrönika här. 

Dvs det är ok att acceptera strukturer som förtrycker kvinnor eftersom fler då kan idrotta. Här tycker jag den gode Björn Eriksson skulle ha hållit inne på åsikten. 

Det kloka hade varit att peka på komplexiteten, att det inte finns någon lösning som inte har stora nackdelar (så är det tyvärr), att frågan bör utredas och det uppenbara, att RF har ett ansvar att ge alla ideella ledare en vägledning och ett principbeslut som fungerar långsiktigt. 

Jämställer man slöjan med ett kors runt halsen, dvs som en oskyldig symbol, som Björn Eriksson gör, missar man hela poängen. Korset är inte en symbol för könet. Både män och kvinnor använder korset som symbol för en tro, eller har det på sig för att de fick smycket av mormor när de konfirmerade sig.

Fem kvinnor att lyssna på

Min förhoppning är att basketens motion vinner RIM:s gillande. Ett gott råd när man sedan skall gå vidare och utreda är att lyssna på följande fem kvinnor som tillsammans står för 98 procent av kunskapen på området:

Sara Mohammad, ordförande, Glöm Aldrig Pela och Fadime.

Amineh Kakabaveh, ordförande Varken Hora eller kuvad, Riksdagsman (v).

Gulan Avci , ordförande Liberalerna, Stockholm.

Hanna Gadban, debattör, författare till ”Min Jihad.

Nalin Pekgul, f.d. riksdagsman (s), författare.

Det här är fem mycket kloka kvinnor från hela det politiska spektrat som i extrem uppförsbacke kämpar mot hedersförtrycket. De har inte bara haft de naturliga motståndarna, dvs Salafister, Muslimska Brödraskapet och deras organisationer emot sig. De har i lika stor utsträckning haft oss svenskar som inte velat lyssna som det stora motståndet

Slöjan en symbol

För mig är det enkelt, för jag har, sent omsider det skall erkännas, lyssnat, läst och lärt. Slöjan är en symbol för att objektifiera och förtrycka kvinnor som underställda män. Därför är slöjan motstridigt allt vad svensk idrott står för. 

På den andra sidan finns det säkert tiotusentals personer som hävdar att då könsmaktsordningen finns i skrifterna och människan inte får ändra på vad som står där så är jämställdhet motstridigt profeten. Det tycker jag RF på ren svenska skall skita i. 

Att Björn Eriksson blandar in Ku Klux Klans huvudbeklädnader i sin argumentation för att acceptera kvinnoförtrycket är tragiskt. Ku Klux Klan är ideologiskt på många områden jämställd med de Salafistiska organisationer som hävdar att kvinnan skall täckas. 

Båda delarna funkar inte

Islam är både en religion och en ideologi. Det ideologiska målet (uttalat av Muslimska Brödraskapet) är ett teokratiskt samhälle där kvinnor är underställda män, där Sharialagar lyder och där demokrati lyser med sin frånvaro. Det är vad slöjan är en symbol för. 

Det går inte vara för jämställdhet och acceptera slöja. Jämställdhet mellan könen är ett av Idrottsrörelsens portalmål.

Idrotten skall vara öppen för alla som delar deras värdegrund, den skall vara sekulär och apolitisk. Jag är tveksam till att religiösa föreningar skall tillåtas. Är inte huvudsyftet idrott så bör man inte få vara med.

Svensk idrott är den största aktören i civilsamhället och även den aktör som förmodligen kan göra mest. RF är med stor sannolikhet ett av de tre mest jämställda nationella förbunden i världen. 

Ansvaret är stort och för mig vore det en enorm besvikelse om RF väljer att passivt stödja hedersförtrycket för det är vad ordförande nu föreslår.

Här tänkte golfförbundet bakvänt

Det är en ständig dragkamp om pengarna mellan fattiga och rika. Därför har RF och SOK skilda levnadsvillkor... Foto: TT

 

När Svenska Golfförbundet motionerar om att effektivisera elitstödet som idag blandas mellan det borgerliga, kungliga SOK och det socialdemokratiska RF så svär man i Idrottskyrkan.

Att SGF har rätt i att elitstödet idag är ineffektivt är något alla vet. Därifrån till att en majoritet vill göra något åt det är det dock långt. 

Staten mot sponsorer

Till att börja med är animositeten mellan RF och SOK lika gammal som organisationerna själva och den är dessutom ideologisk. Det borgerliga, kungliga SOK och det socialdemokratiska RF fick historiskt problem.

Sedan har SOK en renodlad elitverksamhet som är begränsad till de idrotter som är olympiska. RF är en struktur med väsentligt fler idrotter och ett helt annat fokus på bredd. 

Redan här spretar det organisatoriskt rätt ordentligt.

RF är nästan genomgående offentligt finansierat. Sponsorintäkter skulle vara direkt konkurrerande med de stora förbunden. SOK har med rättigheterna till de olympiska ringarna som bas stora sponsorintäkter.

Stenson mer än åtskilliga förbund

Lägg till att de ekonomiska förutsättningarna hos de stora förbunden med hög attraktionskraft och de minsta med stora ekonomiska begränsningar såväl som låg attraktionskraft. 

För de små förbunden med olympiska sporter är elitstödet en förutsättning för att överhuvudtaget kunna ge sina olympier förutsättningar att delta. För exempelvis golfen där olympierna har mångmiljoninkomster och egna avlönade staber är det en helt annan verklighet. 

Henrik Stenson omsätter mer än ett antal av de minsta förbunden tillsammans.

OS ett emotionellt värde

Ett stort antal av de olympiska sporterna har få anhängare och få aktiva i världen. De finns kvar av hävd. De genererar vare sig samhällsnytta eller har något större kommersiellt värde. En för varje år ökande konkurrens om människors fritid slår också mot de aktiva. 

Många av de små sporterna har stora problem att rekrytera. För dem är OS-deltagandet deras 15 minutes of fame och den stora belöningen för ledarna i förbundet är att få åka till OS.

Sen är SOK den svenska delen av IOK medan RF är en klassisk svensk folkrörelse, här uppstår en organisatorisk skillnad som krånglar till det dramatiskt.

Så skilda förutsättningar

Vidare är det så att de stora förbunden agerar helt enskilt och kan göra så medan de små helt saknar möjligheten till annan verksamhet än vad RF och SOK ger dem medel till. 

Korpen, Friskis och Svettis är två förbund inom RF (Friskis är snart eget förbund) som av naturliga skäl inte tycker man skall lägga så mycket fokus på OS och elit.

På ovanstående kommer då dels alla maktfrågorna som är själva smörjmedlet i organisationssverige. Det är ingen hemlighet att personkemin bakåt i tid aldrig var den bästa med två organisationer som bevakar varandra.

Heltidsproffs mot fattiga

Lägg till att skidåkare, golfare, friidrottare och många andra är heltidsproffs med goda inkomster medan många i de små idrotterna inte kan tjäna en krona på sin idrott. Det absurda blir då när vissa skall avstå från intäkter för att vara med i OS medan andra får intäkter om de kvalificerar sig.

Det finns alltså många orsaker till att verksamheten är ineffektiv. Att man sedan bör försöka effektivisera verksamheten är en självklarhet men särskilt lätt blir det inte.

OS är också något där vinsten inte räknas i kronor utan i medaljer. 

Visst finns det graderingar där 100 meter herrar hamnar väsentligt över en medalj i tyngdlyftning men i slutändan mäter man i medaljer. 

Enklaste sättet att effektivisera verksamheten vore att införa en gräns för hur små förbund som skall vara med i RF och SOK får vara. Det i kombo med att bara ta ut deltagare som har förutsättningar att komma topp 6 skulle göra att det tillgängliga resurserna användes effektivt.

Det kommer självfallet inte att ske.

Gör om, gör bättre, RF!

Nej, inom RF får man lov att ifrågasätta sin egen process. Dagens arbete kommer inte att leda till någon särskilt kreativ lösning inför framtidens idrott. Foto: TT

 

Det är för omständigt, det tar för mycket tid. RF:s framtidsstrategi blir är ytterligare ett dokument som bara samlar damm.

RF skall på Riksidrottsmötet 2017 fastslå en strategi för perioden fram till 2025. Beslut om detta togs vid Riksidrottsmötet 2013. 

Den första logiska slutsatsen är att om man behöver fyra år på sig för att skriva en strategi för en åtta års period föreligger det ett allvarligt metodproblem. 

Men gud, så utdraget!

Då planen skall revideras 2021 utifrån den korrekta slutsatsen att samhället förändras bör denna revidering påbörjas redan nu, väntar man till 2021 så riskerar revideringen inte att bli klar före 2025. 

Redan här påvisar RF på tydligaste möjligaste sätt att organisationen saknar förmåga att agera proaktivt.

Jag blir väldigt ledsen när jag läser strategiförslaget. Här får jag svart på vitt klart för mig att min dröm om ett starkt inkluderande RF som en samlad röst för svensk idrott inte ingår i planen.

I förslagen finns, förmodligen medvetet, inte ett ord om kontroll och uppföljning, dvs det här är ytterligare ett dokument som kommer att samla damm. Skulle det ”önskade läget” som man döpt om målen till uppnås på något område så är det beroende på samhällsförändring, inte på eget arbete. Nu tror jag inte så blir fallet.

De små förbunden röstar emot

Förslaget om att bli effektivare i användandet av statsbidragen kommer självfallet inte kunna genomföras då det slår ihjäl de små förbunden som kommer att rösta emot. 

Det finns heller inga förslag om minimikrav för att få vara kvar i RF vilket påvisar att det helt saknas en riktig vilja att bli effektivare. Här är det så enkelt att politiker som upplever att någon använder bidrag ineffektivt inte har lust att öka på stödet.

Det finns heller inget ”hur” i dokumentet, dvs inte en stavelse för hur man skall nå de önskade eller av samhällsutvecklingen påtvingade förändringar. Ytterligare ett bevis för att det inte blir någon verkstad.

Min egen bedömning, som bygger på GUD (Globalisering, Urbanisering och Digitalisering) som påverkansfaktorer och samma trender som United Minds tagit fram åt RF är som följer:

Fler kommer att träna regelbundet 2025 än idag. En växande andel gör så livslångt. Samtidigt kommer andelen som är medlemmar i en förening att fortsätta att minska. Dvs den tydliga trend vi sett de senaste 15 åren kommer att fortsätta och förmodligen förstärkas. 

Trivs - utanför föreningarna

Nya ”communites” via digitala plattformer, ideella eller kommersiella växer fram och skapar föreningslik verksamhet, dock utan styrelse, stadgar, årsmöten, förbund. 

Vi kommer i mycket stor utsträckning att få all den glädje och träning vi behöver och vill ha utan att ens komma nära någon förening.

Utvecklingen på ökande ålder på styrelseledamöter och minskat antal år man är aktiv förstärks. Jämställdheten blir dock total. Vare sig män eller kvinnor finner styrelsearbetet i en förening som något attraktivt. 

Det är många vackra ord i strategiplanen. Avsnittet om jämställdhet är både välskrivet och helt i linje med den utveckling jag också vill se. 

Som att sminka en gris...

Det som då skaver är att RF:s ordförande bara för någon månad ville bejaka de religiösa symboler som objektifierar kvinnan som underställd mannen och är en del av orsaken till hedersförtrycket. 

Förslaget om att kvotera i förbundsstyrelser men helt strunta i att det underliggande problemet är att jämföra med att sminka en gris.

Ett av idrottsrörelsens största problem, att den demokratiska modellen slutar fungera berörs inte. Årsmöten, stadgar, motioner, dagordning är en fungerande modell bara så länge det finns medlemmar på årsmötena. 

Det är intellektuellt ohederligt att försvara föreningen som enda tillåtna modell och helt strunta i att modellen slutar fungera. 

RF av i går, i dag - och i morgon

Det som stör mest är dock den fundamentalistiska synen på organisationsform. Heter man Riksidrottsförbundet torde det övergripande syftet vara att alla i riket idrottar. Istället håller man på närmast religiösa grunder dogmatiskt fast vid föreningen som enda modell.

Organisationsform är ingen del av en strategi. Det är en taktisk fråga utifrån vilken verksamhet man skall bedriva. I de flesta fall är den ideella demokratiska föreningen bästa driftsform och då väljer man den. 

I andra fall kan man välja en annan modell. Huvudsaken är trots allt att man idrottar, inte hur man organiserar idrotten. När man nu gör organisationsformen som en del av ideologi och strategi har man med mycket hög sannolikhet valt en modell som gör att idrottsrörelsen kommer att minska i omfattning såväl som politisk betydelse.

Det blir inte bra, för tusan

Raderna med klagomål över hur myndigheter jämställer delar av idrotten med kommersiella aktörer påvisar tydligt att man inte förstått grunderna i den 20 år gamla Bosmandomen. 

Det är verksamhetens art, inte organisationsformen som avgör hur man skall beskattas. Kan man inte förstå den enkla principen och acceptera det korrekta i modellen så kommer man inte framåt.

Avsaknad av hur man skall genomföra strategin, demokratiproblemet, fundamentalismen runt organisationsmodellen, den totala bristen på uppföljning och kontroll. 

Oförmågan att få ut strategin till föreningarna, bristen på resurser i föreningarna. Listan på orsaker till att den här strategin kommer att misslyckas går att göra mycket lång.

Det gör mig ledsen.

Inte lätt med spretande specialförbund

Dan Persson är inne på samma linje som Willy Berggren, idrotten måste omprövas! Foto: TT

 

Ett företag med stort huvudkontor i Stockholm, en mekanisk verkstad i Motala, en gourmetrestaurang i Göteborg, en bilverkstad i Sundsvall och ett tvätteri i Malmö får förmodligen problem med synergieffekter, företagskultur, värderingar och varumärkesbyggande. Det framstår ändå som en mer homogen struktur än hur Riksidrottsförbundet idag är uppbyggt. 

Min kollega på IA, Willy Berggren, skriver en lysande krönika om problemet här. Willy har varit aktiv som ledare på alla nivåer inom idrotten sedan strax efter att Eldkvarn brann. Han måste ses som en av de tyngre krafterna med en erfarenhet av att utveckla idrott och idrottare som väldigt få kan matcha.

Willy pekar på att samhällsutvecklingen gör att RF:s organisatoriska modell alltmer ser ut som en mekanisk räknemaskin från Facit i en värld av smarta telefoner.

Fyra grupperingar

Min syn på problemet landar av naturliga skäl i samma analys som Willy. 

De fyra grupperna, Kommersiell elit, Traditionell klubbidrott, Barnidrott och Bredd för medelålders har relativt lite med varandra att göra.

Problemet är då att min slutsats är att pressen på traditionell klubbidrott, dvs som för 60 år sedan var hela RF är mycket hård. 

Ledarbrist, färre deltagare, svårt få förtroendevalda, för höga och ökande kostnader gör att vi nog får lära oss ha idoler som kommer från andra länder i framtiden.

Begränsad samhällsnytta hos icke kommersiell elit förstärker problemen då sannolikheten för ökade bidrag från samhälle är liten. 

Den kommersiella eliten i fotboll och ishockey ökar sin omsättning och har utifrån sin position inom Upplevelseindustrin lysande framtidsutsikter.

Barnidrotten har föräldrar som ledare, en total förståelse för samhällsnyttan med barnidrott från föräldrar och politiker. 

Här är samhällsnyttan att skapa barn som undviker barnfetma, lär sig fungera i ett lag, lär sig respekt för ledaren, lär sig göra sitt bästa, lär sig förlora. Saker som skola och föräldrar idag saknar förmåga att ge barnen. 

Målet är inte att skapa elitidrottare. Även här växer kommersiella aktörer fram, mycket då föreningarna inte vill erbjuda mer verksamhet även om det kan ske på kommersiella villkor. 

Det har förbunden valt bort

Breddidrotten för vuxna har de flesta förbund valt bort som verksamhet. Vill man spela fotboll som fyrtioåring är det Korpen som gäller inte SvFF. Sannolikheten att jag får börja med längdhopp är försumbar. 

Här erbjuder borträknat Friskis, Korpen och golfförbundet kommersiella aktörer ett fullödigt utbud som mot kommersiell ersättning ger oss drömmen om en friskare ålderdom. 

Samhällsnyttan i form av lägre kostnader för äldrevård och sjukvård är enorm och samhällets kostnad är försumbar då vi betalar själva och den ideella idrotten i mycket liten del är inblandad (golfspel är en konsumenträttslig tjänst, inte föreningsaktivitet). 

Här växer träningsresor, utövarevent fram som omsättningsmässigt stora verksamheter helt utan för den ideella idrotten som RF av outgrundliga skäl begränsat sin verksamhet till.

RF har begränsat, frivilligt

RF har först frivilligt begränsat sin verksamhet till det ideella och sedan till den del som har störst problem, dvs traditionell klubbidrott. 

För att då lägga lök på laxen så är RF i dag med så spretande specialförbund (storleksmässigt, ideologiskt, ekonomiskt, attraktionskraft) i en situation där det gemensamma man kan komma överens om är så litet att konklusionen genomgående blir att man alltid kommer att vara reaktiv och aldrig proaktiv.

Framgångsstrategi någon?

Så från varsin utgångspunkt har jag och Willy definierat stora problem i Idrottsrörelsen.

Mig behöver man inte lyssna på om man inte vill. Jag är en simpel konsult och tyckare även om jag tror mig ha en faktagrund. 

Men Willy Berggren och hans kamrater i stammen av mycket kompetenta ledare och trotjänare har man en skyldighet att lyssna på. Dels för att de är kunniga och dels för att de är kloka att inse deras generation försvinner så finns det inte några som tar över. Lyssnar man inte nu finns det ingen kvar att lyssna på sen.

Jag hyser en optimistisk inställning, dvs problemen går att lösa och det finns möjligheter. 

Kalle en spade för en spade...

Förutsättningen är då att inte de förtroendevalda i toppen gör som Neville Chamberlain och hans gelikar med en strategi för ”appeasement”. Det professor Nordin i sin Churchill-biografi definierar som ”Han ville bevara freden, men genom en svaghetens snarare än genom en styrkans strategi”. Därmed påstår jag på intet sätt att Willy och jag skall ses som en modern icke rökande, icke krökande Churchill. 

Min egen drivkraft är dock att försöka beskriva problem som de är och inte som de borde vara för att gå att lösa med gårdagens verktyg.

Så käre RF, lyssna på Willy, kalla en spade för en spade och betänk Einsteins definition av galenskap - när man gör samma sak om och om igen och förväntar sig ett annat utfall. 

RF som en stark samlande röst för svensk idrott, som stödjer utveckling och som lyssnas på av politiker och näringsliv är en omistlig del av civilsamhället.

God Jul och Gott nytt år!

AIK, en klubb som ingen annan

Som elitfotbollens enda börsnoterade klubb skiljer sig AIK från alla övriga föreningar. Nu har klubben tagit beslutet att såväl aktiebolaget som fotbollsverksamheten har en och samma styrelse. Foto: TT

 

AIK har nu infört samma styrelse för den ideella föreningen såväl som det börsnoterade bolaget. Samtidigt påvisar Handelshögskolan att motsatsen är bättre.

AIK:s vägval presenteras samtidigt som Handelshögskolan visar forskning om den s.k. hybridorganisationen, dvs hur skall man få ledningen att fungera i en organisation som både är ideell och kommersiell. Handels modell får ses som motsatsen till det AIK nu inför.

Samma styrelse

Det fungerar i princip så här:

AIK Fotboll som förening har som mål att vara en god företrädare för folkrörelser, utveckla barn och ungdomar. Deras valda företrädare skall helt utan egenintresse brinna för att lämna efter sig en bättre förening till nästa generation. 

AIK Fotboll AB har enligt aktiebolagslagen målet att maximera vinsten till ägarna. Ägarna har också gett bolaget målet att nå sportsliga framgångar och meddelat att vinsten återinvesteras i verksamheten. De privata ägarna med en minoritet av aktierna har uppenbarligen investerat för att stötta sin klubb snarare än för att få ökat värde på aktier och utdelning.

Elitfotboll är en kommersiell verksamhet där kostnaden för spelarna sätts på en internationell marknad och där bolaget konkurrerar om besökare på matcher på en stenhård marknad där vi som individer hela tiden erbjuds massor med möjligheter att konsumera samtidigt som vi har familj, arbete och annat. 

Olika uppgifter

Konkurrensen rör i första hand människors fritid och i andra hand pengar eftersom stora konsumentgrupper ser fritid som en bristvara i större utsträckning än pengar. 

Tabellplacering styrs till 93 procent över varje tioårsperiod av omsättning. 

Skall medlemmarna i föreningens mål om sportsliga framgångar skall bolaget hela tiden öka sin omsättning.

I bolaget är det aktiebolagslagen, bolagsordning, registreringskontraktet med börsplatsen och minoritetsskyddet som styr verksamheten. VD är den operativt ansvariga. Styrelsen skall kontrollera att bokföringen är korrekt, lägga fast en långsiktig strategi och om så krävs byta vd. Arbetet leds av vd och de anställda i bolaget. Någon annan modell finns inte. 

Avtal med andra kommersiella aktörer har genomgående sekretessklausuler och är de av sådan storlek att styrelsen skall godkänna avtalet har styrelsen i bolaget sekretess medan samma personer i styrelsen för föreningen inte har det. 

Det skapar en svår situation.

Mer transparanta

En ökad transparens är inte helt enkel att uppnå även om mycket går att vinna. Här bör man nämna att börsnoteringen och den redovisning som då krävs gör att AIK är väsentligt mer transparenta än övriga klubbar. Kvartalsrapporterna ger mer info än vad man får i övriga klubbar. 

Sedan är det bara medlemmar i föreningen ock aktieägare i bolaget som är mottagare av information.

Supportrar är rent formellt att se som kunder och supporterorganisationer saknar helt rätt att vare sig påverka eller få information enligt både lagar och föreningsstadgar. De har inget ansvar för verksamheten, kan inte ta ansvar, får inte ta ansvar. De är rent formellt icke existerande. Vill de ta ansvar skall de göra detta som medlemmar i föreningen och/eller som aktieägare i bolaget.

Att AIK Fotboll AB har intresse av en god relation till kunder är en självklarhet och supportrarna är också kunder enligt en dom i marknadsdomstolen från 1990. 

Föreningar kräver olika kompetens

Sedan har en klubb som AIK ett 30-tal kundsegment som alla skall hållas nöjda och utöver klacken som levererar en omistlig del av matchupplevelsen bör resterande segment värderas utifrån hur mycket pengar de levererar. 

Att fortsätta rensa i gamla avtal, att införa policies för avtal, att ha kompetens och moral att inte skriva avtal som skadar AIK är några områden som skall ses som förbättringar. 

Men slutsatsen är att styrmodellerna för den moderna kommersialiserade elitidrotten behöver utvecklas. För egen del är jag tveksam till om gemensam styrelse är en väg framåt. 

I föreningen skall man brinna för att lämna en bättre förening till nästa generation genom omfattande kunskap om föreningsrätten. I bolaget skall man brinna för kunder, service, upplevelser, ekonomi, avtalsrätt, arbetsrätt. 

Det är försiktigt uttryckt rätt olika kompetenser som normalt inte finns i samma människor. Min erfarenhet från gemensam styrelse är att vi la 95 procent av tiden på bolaget och mindre än 5 procent på att utveckla föreningen.

Den som lever får se.

Tysk modell tveksam i Sverige

Jo, nog är det en kamp som AIK står inför vid kvällens årsmöte Det handlar om pengar, om makt och om framtiden. Foto: Christine Olsson, TT

 

Det handlar om makt och pengar. Ett bråk som splittrar AIK-arna som också frågar sig om Lagardére verkligen är rätt partner.

I kväll torsdag hålls det extramöte i AIK där styrelsen lämnar sina  uppdrag och ställer sina platser till förfogande och valberedningen ska sedan presentera ett förslag till ny styrelse.

Bråket i AIK är komplext och jag saknar indata, men här har Olof Lundh på Fotbollskanalen och Robert Laul på Sportbladet lagt energi på att beskriva händelserna och de är trovärdiga. 

Det handlar om makt och pengar. I AIK kommer snart Alexander Isak att skapa 70-100 miljoner i intäkt, det får ses som en förmögenhet och hör också till bilden av dagens turbulens. Och, "Greed is good" är en fantastisk replik i Wall Street. Men i svensk idrott är girighet och möjlighet att få egna fördelar något negativt.

Kostar mer än avtalen ger

Utöver makt handlar det nu om huruvida avtalen AIK har med Lagardère om sponsorförsäljning respektive arenahyra är bra eller dåliga för klubben.

Jag har ingen insyn i de här avtalen, då skulle jag inte skriva om dem. Det är ett principiellt resonemang.

Vi kan till att börja med anta att avtalet ingicks för att AIK var missnöjt med vad sponsorförsäljning i egen regi gav i intäkter och att Lagardére var berett att garantera ett högre belopp utifrån bedömningen att man var duktigare.

Såna här avtal omfattar ett garantibelopp och provisioner. Då uppstår två problem. Leverantören har ett starkt incitament för att få upp bruttobeloppen i så kallade barteraffärer där klubben har en motsatt drivkraft. 

Vidare är klubben den som står för kostnaden för att leverera enligt avtalet, dvs det finns alltid en risk att klubbens kostnader plus provisionen till leverantören gör att det blir en minusaffär. 

Fel villkor för tysk modell

Marginalen på sponsoravtal har sjunkit de senaste 20 år. Det krävs mer i leverans av klubbarna samtidigt som priset på exponering har sjunkit på grund av internet.

En tredje faktor är att ligorna har utvecklats. Både SEF och SHL men även andra sporter agerar i dag med ligan som den centrala aktören som har rättigheter. Ligan blir då i praktiken en konkurrent till aktörer som Lagardère.

Som lök på laxen är Sverige en extremt digitaliserad marknad med liten och gles befolkning. Att som Lagardère ta en tysk modell till Sverige är mycket svårt utifrån detta.

Min tes är att klubbarna skall agera i egen regi. Mellanhänder gentemot de största kunderna är ingen bra lösning. Ombuden, som Lagardère, finns för att klubbarna inte har anställt rätt kompetens med konsekvensen att kundrelationen för de största kunderna hamnar hos någon annan.

Utöver egenregi så är ligasamverkan för att erbjuda nationella rättigheter allt man behöver om den egna organisationen är kompetent.

Blev snett från början

På arenasidan kan vi utan att ha läst avtalen se att premiumprodukterna verkar vara prissatta i kronor istället för procentuell fördelning genom att läsa AIK:s rapporter. Det är ett vanligt förekommande fel. Arenaoperatörer verkar inte ha förstått att de är en ”Inventory Business”. Det innebär att båda parter tappar intäkter. Det finns förmodligen fler områden där avtalen suboptimerar intäkter för båda. Här förlorar man förmodligen +5 miljoner var per år på grund av okunskap.

Att Lagardère kan få provision för avtal där de också fakturerar AIK alla kostnader (Sportbladet) är självfallet ingen bra modell. 

Vi kan vidare anta att Stockholmsklubbarna har rätt bra arenaavtal med tanke på de förluster som ägarna av arenafastigheterna bär. Min syn är att 8-15 procent i hyra med en stege från en låg fast minimihyra per match är att föredra. Har man inte skapat gemensamma incitament för att öka intäkterna så ökas inte intäkterna. 

Avskeda vd:n eller ej?

När nu Per Bystedt väljs till ordförande så har han under en kort tid framåt två alternativ som är grundläggande. Avskeda VD eller samverka med VD. Mikael Ahlerup själv har att välja på att säga upp sig eller stanna.

För Mikael Ahlerup som får jobb med högre lön omgående utifrån sitt trackrekord som är bäst inom svensk idrott är det en mycket hög risk att stanna. För Per Bystedt är det en mycket hög risk med att avskeda vd:n. Mikael Ahlerup gjorde ett fantastiskt arbete med Astrid Lindgrens värld, blev utsedd till årets chef och får vilket jobb som helst inom Upplevelseindustrin.

För AIK vore ett vd-byte nu en katastrof.

Det blir mycket svårt att rekrytera en ny vd med kapacitet för ett noterat bolag och bevisade framgångar inom upplevelseindustrin och de krav som då ställs när huvudägaren är en förening som beroende på vilka av den procent av medlemmarna som går på årsmöten och kan fatta vilka beslut som helst. 

Kan bli en konkurrent

Jag har länge hävdat att AIK för att nå sina idrottsliga mål behöver nå ca 200 miljoner i omsättning varje år (inklusive normala spelarförsäljning men exklusive extraordinära som Alexander Isak). Om avtalen med Lagardère är motstridiga det målet så har vi svaret på vad man bör fokusera på. 

AIK är en del av SEF som utvecklar strukturer och organisation för att hantera den nationella sponsorförsäljningen såväl som kundupplevelsen. Här finns en utveckling som skapar ökad omsättning för klubben. Ligasamverkan är något nödvändigt i ett litet glest befolkat land som Sverige. Risken att Lagardère blir en konkurrent till det man gör tillsammans skall inte underskattas.

Fastighetsägaren Fabege förlorar varje år pengar i en arena som utifrån den senaste aktieförsäljningen där Solna stad sålde 16 procent för fyra kronor är värd 25 spänn. 

En relevant värdering för ett bolag som går 200 miljoner i förlust men lite trist för de som investerat 3,5 miljarder. Svenska Fotbollförbundets andel är idag värd 8 kronor. Ett förbund som har stoppat in ca 500 miljoner av medlemmarnas pengar...

Lagardére förlorade 55 miljoner

Lagardère förlust förra året var 55 miljoner trots att man inte behövde betala någon hyra.

AIK går back på verksamheten exklusive spelarförsäljning, dvs allt som berörs av sponsor och arenaavtal.

Så här kan man inte ha det.

Elitfotbollen har liksom hockeyn på mindre än tio år blivit en del av upplevelseindustrin där man direkt konkurrerar om människors fritid med ett stort antal aktörer. Här krävs den typ av hybridorganisation som Handelshögskolan forskat om där den ideella föreningens verksamhet skall kunna samverka med den renodlat kommersiella verksamhet som arenaidrott idag är en del av.

Jag ser i nuläget ingen större anledning att kritisera Lagardères arbete, utan jag tror att det är felaktiga grundförutsättningar som är problemet.

När det gäller sponsorförsäljningen så kan bästa lösningen för båda parter vara att avsluta samarbetet. När det gäller Friends och arenahyran är min tes att det finns potential att finna modeller som ger båda parter ökade intäkter. 

Det spåret måste drivas hela vägen. Skall AIK kunna vinna Allsvenskan oftare måste intäkterna upp och då får inte motstridiga strukturer försvåra detta.

Supportrarna kan till slut ställas inför det svåra beslutet att spela på Tele2 på konstgräs och vinna titlar eller stanna på Friends Arena och inte göra det. Det vore tragiskt om det gick så långt.

En gigantisk succé utom för SvFF

Fotbollstemplet, multiarenan, eventhallen - Friends Arena lockar massor av människor innebär en påfrestning för många men är också till glädje för åtskilliga... Foto: Michael Campanella, TT

 

Arenabolaget i Solna, dvs det bolag som äger fastigheten Friends Arena har låtit IUC AB, som skall ses som en mycket seriös aktör, göra en ordentlig utvärdering av effekterna för samhället av Arenastaden.

Den färdigbyggda arenastaden (arena, hotell, massor med kontorsfastigheter och väldigt många bostäder samt gator, kollektivtrafik med mera) beräknas från 2020 generera ett bidrag till samhället (stat, landsting och kommun) på 18 miljarder per år.  

Finansiell succé

I försiktiga beräkningar, punktskatter som är väldigt mycket pengar (energi, moms etc) ingår inte och då kontoren som företagen har flyttat från, butiksytorna är fyllda och lägenheterna som de som flyttat in flyttat från är fyllda så är det genomgående nya pengar.

Det är inte konstigt. Så fungerar tillväxt. Den skapar nya pengar på riktigt (bara banker som gör nya pengar utan substans, då med risker för samhället).

Arenan genererar utanför arenan en omsättning på 300-400 miljoner kronor per år. Det gäller då hotell, shopping och restauranger i samband med event. Här är i stora konsumentgrupper kannibaliseringen högre, dvs hade inte medlen konsumerats vid Friends hade de konsumerats någon annan stans.

Ur det perspektivet får Arenan ses som en finansiell succe för Peab, Fabege och Solna stad. Vidare också för svenska staten (som alltid är den största vinnaren utan risk) samt Stockholms läns Landsting. Statliga Jernhusen har fått bra betalt för marken så de har heller inga skäl att klaga.

Får inte vara så tysta

För Fabege som nu äger merparten av arenan i det kommanditbolag som arenabolaget utgör föreligger fortsatta förluster för arenan under lång tid. Deras vinster från Arenastaden är väsentligt större så det är inget problem

Kommanditbolag är speciella, förlust/vinstandelen kan avvika från ägarandelen och det är uppenbart att den andra ägare som är Svenska Fotbollförbundet inte kommer att behöva bära sin andel av förlusterna (33 procent för eget ägande och för Folksams ägande). 

Varför SvFF inte publikt kommunicerat detta är obegripligt. Karl-Erik Nilsson som ordförande är uppväxt inom en socialdemokrati av Ingvar Carlsson-modell. Dvs på den tiden S var en folkrörelse med en väl fungerande intern demokrati. 

SvFF borde som största specialförbund inom RF och Sveriges största folkrörelse vara ett föredöme på demokratiområdet. 

De är motsatsen. Jag har stor respekt för Karl-Erik Nilsson såväl som Håkan Sjöstrand Det är goda personer men de måste rensa ut och skapa en ny modell för det nya samhället vi nu lever i.

Pengar kommer aldrig igen

Över tid vid nyemissioner blir SvFF med all säkerhet utspädda. De har inte råd att vara med. Inget negativt med det. Värdet på Arenan på en kommersiell marknad är mindre än 1 miljard och enda möjligheten för SvFF att någonsin få en krona tillbaka är sedan länge borta.

SvFF:s hela eget kapital och mer därtill är förbrukat för syftet att berika Solna Stad, Jernhusen Peab och Fabege. Jag har inte helt koll på stadgarna för SvFF men om de är nära det normala inom RF är verksamhet som primärt syftar till att berika andra direkt motstridigt stadgarna.

SvFF har med 300 miljoner kr i insats och 200 till i förlusttäckning lagt en halv miljard på att berika staten, Solna stad och Stockholms läns landsting med 18 miljarder per år. 

Det är något vi bör tacka SvFF för, men vi kan samtidigt fundera på om inte pengarna borde ha använts till att utveckla svensk fotboll.

Vad och vilka finns bakom kulisserna?

Jag köpte aktier i Peab när jag förstod upplägget runt arenan och är skyldig Karl-Erik Nilsson (och hans företrädare) en god lunch av det skälet. Tack.

På det kommer mycket välgrundade misstankar att fastighetsägaren inte optimerat avtalet med operatören och att operatörens avtal med de stora arrangörerna AIK och SvFF är motstridiga och leder till att båda förlorar.

Skulle det visa sig att konflikten i AIK nu handlar om att den gruppering som vill byta ut VD stöttas av det bolag som vill behålla rätten att sälja sponsorrättigheter som enligt den andra grupperingen inte levererat så blir jag bekymrad. Hörsägen är inte grunden för att påstå att det är så. AIK är en demokratisk förening så medlemmarna bör få all info i denna fråga.

Utöver att det påverkar AIK negativt så kommer det påverka värdet på arenan. 

Att Arenastaden är bra för Solna stad, Mall of Scandinavias ägare, staten, Peab, Landstinget, Fabege med flera är lysande. Jag älskar tillväxt.

Tre avgörande frågor

Kvar står tre frågor:

1: Hade det gått att utveckla Arenastaden utan arenan?

2: Hade SvFF kunnat nöja sig med att chippa in 100 miljoner kronor för att lova att spela där och sluppit det de inte hade pengar till och inte förstod?

3: Kan AIK vinna SM-guld om de har en för dem negativ avtalssituation med både sponsorsäljare och arenaoperatör?

Att fastighetsägaren förlorar på att avtalen är motstridiga vet jag. Huruvida punkt tre är felaktig eller korrekt kan jag inte bedöma för jag har inte fakta nog.

Fast om nu AIK har extra årsmöte och skall rymma 20 000 medlemmar så får Friends en eventdag till. Jag antar att så viktiga frågor gör att åtminstone 15 000 kommer. Det är en sån här gång då svensk folkrörelse visar vara den starkaste demokratiska delen av civilsamhället. (Ironi)

Att den part som fått dit 0,6 procent av medlemmarna skall vinna vore en katastrof för svensk föreningsdemokrati. Fast så kan jag inte tänka, då blir våra politiska partier av med all legitimitet för de når bråkdelen. 

Med andra ord, SvFF ger 18 miljarder i stöd till samhället varje år. Att jämföra med idrottens totala statsbidrag på 1,8 miljarder...

Ola Serneke tar sats igen. Entreprenören bakom jättearenan i Kviberg i Göteborg vill nu komplettera anläggningen med en enorm skidhall för utförsåkning samt en unik multisportarena. Och lite till...

33 000 löpare är anmälda till Stockholm Tunnel Run Citybanan på lördag – invigningen av Citybanan. Redan nu finns det en vinnare: Stockholms Stadsmission som får 680 000 kronor via startavgifterna – att användas till sitt arbete med socialt utsatta i Stockholm. 

Jerry Andersson, 56, Mr Troja, fick för ett år sen beskedet via Facebook att han inte var önskvärd i Ljungbyföreningen längre. I dag presenterades han som ny i Växjö Lakers organisation.

Anders Friman är mannen bakom succén Bandyhjärtats Miniallsvenska. På två år har han genom sajten bandyhjärtat.se samlat in 300 000 kronor tack vare sponsorer och medlemsavgifter.

Ge er till tåls, ”Parneviks” återkommer. Golfstjärnan Jesper Parnevik blev TV-stjärnan som släpper in kända svenskar i familjens fashionabla villa i Florida.

Efter månader av spekulationer kom bekräftelsen efter tio på fredagsmorgonen. Djurgårdares drömvärvning är verklighet. Kim Källström är tillbaka.