Dan Perssons blogg

Dan Persson är Idrottens Affärers bloggare. Han arbetar med kommersiell utveckling av idrott. Dan har stor erfarenhet och kompetens och kan både se och bedöma såväl möjligheter som faror, något som passar Idrottens Affärer ypperligt. Han läser hellre årsredovisningar eller trendrapporter än tittar på sport och för honom är en arena en fastighet vars försäljning ska öka.

Dan Perssons blogg

Kamp om varje krona i framtiden

Hänvisade till naturen. Det byggs färre idrottsanläggningar i jämförelse med nya kulturbyggnader... Foto: TT

 

Sveriges Kommuner och Landsting påvisar ett omfattande positivt engagemang för idrotten i våra kommuner. Det glädjer mig. Våra kommunpolitiker förstår idrottens samhällsnytta.

Sen går det om man läser noga att finna flera saker att fundera över.

Att SKL än en gång missat att ta med golfen, den idrott som har egenfinansierat både anläggningar och drift sedan start, är så klart anmärkningsvärt. 

Kulturen bättre opinionbildare

Sedan blir rapporten ytterligare ett bevis på att kulturen är skickligare som opinionsbildare och får mer, trots att stödet till kulturen är extremt ineffektivt. Varje satsad krona når väsentligt färre och i många fall verkar det inte ens finnas en plan för att nå ut.

Kommunernas framtida ekonomi blir mycket besvärlig, förmodligen besvärligare än någon tidigare sedan andra världskriget. Migrationen och ålderspyramiden är de primära orsakerna. Eftersatt underhåll av VA under 50 år ett tredje område som kostar mycket stora belopp.

Jag har tidigare delat synen att vi inte skall ställa idrotten mot kulturen men bedömer att om vi inte gör det så är idrotten åter förloraren. 

Det skadar samhället, det skadar migrationen, det skadar folkhälsan. I framtiden är ytterligare en krona till som går till kultur, en krona mindre till idrotten.

Visa på effekten

Kultur är självfallet en omistlig del av samhället. Det här handlar inte om det utan om det självklara kravet på att också kulturen måste påvisa effekt per satsad skattekrona. 

LOK-stödet som är 100 procent svett per krona inom idrotten saknar motsvarighet inom kultursektorn. 

Subventionen av ett besök på Norrlandsoperan på 1700 kronor per besökare som betalar 300 för en biljett bör ställas mot när Fabian fem år betalar tusenlappen för att få träna fotboll.

Det byggs fler nya kulturbyggnader än idrottsanläggningar enligt rapporten, de drivs också i större grad offentligt än idrottsanläggningarna, dvs de offentliga pengarna är grunden för en verksamhet där ofta ingen har ansvar för att det kommer besökare.

Det som då jag inte lyckats hitta i offentlig statistik är besöksstatistiken (finns för muséer). Idrotten bör därför finansiera en akademisk studie där vi en gång för alla tar fram effektiviteten i varje satsad skattekrona till idrott och kultur.

En formidabel motståndare

Vi kommer eller har redan hamnat i ett läge där en krona till kulturen är en krona mindre till idrotten, där en ny kulturbyggnad är tio välbehövliga idrottshallar för barn och ungdomar färre. Det här kommer att förstärkas utifrån den kommunala ekonomin.

I ett läge med växande utanförskap, där idrotten otaliga gånger bevisat att man är bäst riskerar vi att förstärka ett elände med föräldrar som inte låter barn träna av kostnadsskäl.

Klart bibliotek som skapar många som läser böcker skall ha ett ordentligt samhälls-stöd. Bibliotek som inte skapar fler bokläsare bör självfallet inte få lika mycket. Kulturen är nästan genomgående dålig på att attrahera besök och besökare. Då bidragsdelen oftast än +90 procent av kostnaderna har man mera sällan haft anledning att fundera på besökarna.  

Idrotten måste förstå att kulturen är en formidabel motståndare. Ofantligt mycket effektivare än försvaret. De kan mobilisera 1 000 tunga opinionsbildare som står och slåss för kulturbidrag på kortare tid än vad ÖB behöver för att få tag på sin adjutant. 

Idrottens betydelse för skolan

Idrotten är en division fyra-spelare på området politisk opinionsbildning. Att hästsporten också kan mobilisera gäller bara för triviala sammanhang som Jerringpriset. Beträffande stödet till sin idrott är de lika dåliga.

Vapnet för att försvara idrottens roll i samhället och ett samhällsstöd relaterat till den samhällsnytta idrotten skapar är fakta. Fler rapporter, stödsystem som ger löpande nyckeltal och påvisbara jämförda fakta på temat svett per krona. 

Vetenskapliga rapporter som påvisar att fler barn går ut med godkända betyg om de idrottar, att flyktingbarn integreras bättre genom idrott än vad resten av samhället kan erbjuda, att äldre som tränar är friskare och kostar väsentligt mindre för samhället, är också viktiga.

Om kulturen inte vill göra sammalika får det samma effekt för trovärdigheten som när Trump inte offentliggör sin deklaration. Vi i den medelålders medelklassen mår självfallet bra när vi får 2 000 kronor var i statlig subvention när vi går på Operan, ur ren samhällsnytta hade det varit bättre om vi hade varit hemma och tränat. 

SKL:s rapport blir ytterligare ett bevis på att idrotten misslyckats i sitt opinionsbildande arbete relativt kulturen.

Golf blir aldrig för dyrt!

Att öva och åter öva, det är ett av de bästa tipsen för att tycka om golf. Foto: TT

 

När man går igenom statistiken för golfens utveckling i antal golfare sedan toppåret 2004 är det väldigt enkelt att göra faktabaserade slutsatser.

Golfen har varit lika attraktiv hela tiden, antalet nya golfare har inte minskat. Problemet har varit att antalet som slutar i många år har varit större än nytillförseln.

För en hotellkedja hade någon chef eller styrelse redan 2005 sagt: ”Ta reda på vad vi gör för fel i kvalitet på upplevelsen, service och gästomhändertagande. 2007 skall vi ha halverat tappet av kunder”.

Ideella organisationer är lite trögare. 

Skälen - och åtgärderna

Det finns självfallet många skäl till varför människor slutar med golf och några kan vi inte påverka, de ser ut ungefär så här:

1: Man dör.

2: Man blir sjuk i sådan omfattning att man inte kan spela.

3: Förändrat livssituation, skilsmässa, ny partner, småbarn, befordran och mer arbete, bygger om huset, skaffar båt och så vidare i en lång radda av orsaker.

De kan vi inte göra något åt. De vi kan göra något åt är följande:

1. Golfen tar för lång tid.

2. Jag har ingen att spela med.

3. Det är inte trevligt på klubben, servicen är dålig, maten är inte god.

4. Känner mig inte välkommen

5. Inte vettigt att betala 7 000 för tre rundor per år.

6. Det är inte kul, jag slår för många dåliga slag.

Här finns det oceaner av verktyg för att hantera problemen. Golfens klubbkonsulenter finns där med verktygslåda för hur man gör. Jag själv, Anders Hammarström med flera också.

Avgörande för utveckllingen

Det hotellen kallar gästomhändertagande är alltså nyckeln. Kan golfen minska antalet som slutar ned till 25-30 000 per år ger det med 50 000 nya varje år på tio års tid 200 000 till 300 000 nya golfare. De i punkt tre som vi inte kan påverka kan vi få att återkomma om några år om vi gör rätt saker. 

Ett större kedjehotell har idag en person med titeln Guest Relation Manager, dvs man har budget för att få gästerna att må bra. Intäktssidan för hotellen är fler återkommande gäster.

Så enkelt är det också för golfklubbarna. Klubbarna har inte råd att anställa en person så klubbchef eller annan personal får ta på sig de här uppgifterna.

Det viktiga här är att det finns en budget. Utan att veta så skulle jag börja med 100 000 kronor. Budgeten skall användas för att ha tid prata med gäster, kompensera missnöjda, leta och åtgärda detaljer som är fel. 

Aldrig för dyrt

Det enda ”fel” man inte skall åtgärda är kritik mot att det är för dyrt. De 3-7 procent som gentemot varje företag klagar på att det är dyrt är en ointressant målgrupp. Föreslå en billigare klubb till dem samtidigt som ni förklarar att ni satsar på kvalitet och service och om de inte uppskattar detta så finns det gott om golfklubbar som inte gör det utan fokuserar på att hålla nere priset.

Varje månad bör man kontakta de personer som inte har besökt anläggningen och fråga om allt är bra, om de behöver hjälp hitta starttider som passar dem, om de behöver en lektion eller något annat.

Att dagligen under säsong och en gång i veckan kommunicera på sociala media, att aktivt via mail och andra kanaler få medlemmar och gäster att gilla FB-sidan är livsviktigt.

Detaljerna viktigast

Men det stora arbetet med att höja kvalitet är att arbeta med detaljer. Att förbättra tusen detaljer, se till att toaletter är rena och trevliga, papperskorgar inte överfulla, köer jobbas bort, ruffar rensas så man hittar bollar och så vidare i evighet. Svårare är det inte.

Ett viktigt ord är förväntansvärde. I lördags med nära vänner på middag öppnade vi en Far Nienti, en amerikansk Chardonnay, den var dyr så vi hade förväntningar. Dessa överträffades med råge, vi bara satt och tittade på varandra och log fånigt. Det var vin på en nivå vi knappt druckit tidigare. 

Problemet är att när vi om några år öppnar den andra pavan så kommer våra förväntningar att vara skyhöga och risken finns att upplevelsen blir väsentligt sämre. Det stora partytricket i upplevelseindustrin dit golfen hör är att hela tiden överträffa förväntansvärde. Ta aldrig i när ni utformar marknadsföring, var ödmjuka och låt gästen själv se att det var bättre än förväntat.

Betona ”Må bra känsla” 

Den andra svåra biten är att skapa en s.k. ”Må bra känsla” på klubben. Kan bara göras av duktiga människor, kräver samverkan med pro och krog. Omtänksamhet är en underskattad egenskap.

Sen är det individen, inte kollektivet som är fokus. Att behandla alla lika leder bara till missnöje. Se människan, segmentera medlemmar i sju-åtta grupper beroende på behov. Alla grupper är lika viktiga men livsstilsgolfare och tävlingsgolfare har olika behov, Sällangolfare och frekventa likaså. Mest viktigt är att ta hand om alla nya medlemmar. 

Att registrera e-mail på alla gäster och över en femårsperiod få ett gästregister på tiotusen individer skapar ekonomisk grund. Tänk på att inte erbjuda medlemskap för då blir andra klubbar sura och börjar tramsa om att man inte skall konkurrera. Det beror primärt på att de inte förstått att de omfattas av en konkurrenslagstiftning som förbjuder samverkan. 

Klart ni skall ha målet att ta kunder av andra klubbar. Det är enda sättet att utveckla golfen.

Blir framgång med automatik

För att ovanstående skall gå att genomföra krävs att det finns en styrelse som stödjer arbetet. Finns det inte en sådan styrelse finns det anledning att byta arbetsgivare. Alla omvärldstrender indikerar att de leder klubben i en negativ riktning. 

Nu har jag de senaste åren sett rätt mycket arbete i den här riktningen ute på klubbarna så många av er har redan satt igång. 

Är ni framgångsrika med att attrahera nya medlemmar och behålla befintliga så blir resultatet också stark ekonomi, möjligheten att investera i anläggningen och den vägen blir ännu bättre.

När det gäller svensk idrotts generella förmåga att ta hand om kunder så är de sky the limit. Jag blir glad om golfen åter går före. 

”Men man blir ju inte svettig...”

Ny sportåskådare... Åskådarna applåderar en final i Dreamhack Masters mellan svenska laget Ninjas in Pyjamas (NiP) och det ukrainska laget Natis Vincere i Malmö Arena. Intresset för e-sport, organiserad tävling i datorspel, har vuxit oerhört de senaste åren och omsätter jättesummor i prispengar i turneringar världen över. Foto Björn Lindgren / TT

 

Det har tagit mig några månader att för mig själv svara på frågan om E-sporten bör bli del av RF eller inte. Jag lutade länge åt ett nej utifrån bristen på fysisk aktivitet. Nu har jag landat i att det bästa beslutet är att godkänna deras ansökan.

Det troliga då är att RF:s specialförbund i stor utsträckning röstar nej. RIM brukar aldrig rösta för det yrkande jag på faktagrund bedömer som bäst för idrotten. 

Primärt för att ett trettiotal mer eller mindre döende mindre förbund ser utveckling och förändring som något väldigt farligt. Det är naturligt. 

Klara skäl

Har de svårt att klara sig i den bubbla av hur samhället har sett ut som RF utgör så är de logiskt att anta att de inte klarar sig i det samhälle vi har.

Skälen till att släppa in E-sporten är enkla och logiska.

1. Den är stor. Med över 100 000 medlemmar går man rakt in bland de stora förbunden. Något få är förunnade att få göra.

2. Den är snabbt växande. Kan lätt vara dubbelt så stor inom något år.

3. Den är global, E-sport är inte varpa utan finns i alla länder där det finns internet.

4. Den har en ekonomisk kraft. Redan idag ligger prispengar på en halv miljard och växer.

5. Den attraherar långt utanför de aktiva. E-sporttävlingar fyller en arena och kan ha tiotals miljoner tittare världen över.

6. Digitalisering och teknikutveckling gör att e-sporten kommer att växa både i antal grenar och i komplexitet snabbare än någon annan idrott. Dvs säger man nej så missar man mycket som inte ens går att tänka sig idag.

7. Det är logiskt för alla elitklubbar att bilda egna e-sportlag, dvs e-sporten kommer att bli en del av traditionell idrott av kommersiella skäl.

8. Den är bland de bästa på att få ungdomar att avstå droger och alkohol. 

9. Den gör mer för att utveckla kunskaper i engelska än skolan.

10. Det kräver en vältränad extremt koncentrerad spelare med en reaktionshastighet som får Thomas Ravelli att framstå som ett egnahemslån.

Skäl till att stoppa E-sport

Men det finns en större anledning till att RF skall släppa in E-sporten. Det är sannolikt att ett nej blir ett gigantiskt misstag på tio års sikt när man exkluderat en organisation som då har passerat miljonen i medlemsantal, ligger på tio miljarder i prispengar och är en så stark konkurrent om ungdomars och äldres fritid att den försvagar RF.

Skälen till att inte släppa in E-sporten är ungefär följande:

1. Det är ingen riktig idrott, man blir inte svettig, dvs det som sagts om skytte, dart med flera.

2. Den är ny. Ja, jag vet, det är inte ett relevant argument objektivt sett, men nu pratar vi Riksidrottsmötet där allt som inte fanns 1904 ses med skeptiska ögon.

3. Om fler skall dela på RF:s statsbidrag får de andra mindre.

Det sista är det tunga argumentet. Det är korrekt. Som RF:s bidrag är utformade får man mer ju färre man är. Eftersom få föreningar, få aktiviteter och få medlemmar inte är grund för att för att tvingas lämna RF så tjänar man på att vara få. 

Kvalificerat slöseri

Medan fotbollen får någon krona per medlem kan de minsta förbunden få +1 000 kronor per medlem. Att det är ett kvalificerat slöseri med skattemedel förtränger man i akt och syfte att hålla ihop idrottsfamiljen.

Så mitt förslag är enkelt. Släpp in e-sporten och inför rimliga och snälla miniminivåer för att stanna kvar i RF. De kan göras som följer:

1: Det är ok att vara liten om man kan påvisa en ökning på +10 procent över en treårsperiod.

2: Vid minskade medlemstal och färre än 30 000 medlemmar eller 30 föreningar får man en varning.(Friskis Stockholm som förening har +80 000 medlemmar)

3: Fortsätter medlemstalet att minska så får man gå in i ett Småförbundsförbund och dela på resurser.

4: Kommer man under 20 föreningar med inlämnat årsmötesprotokoll, genomförda aktiviteter och eller 15 000 medlemmar så utesluts man. 

Tänk lite utanför boxen

En absolut fördel med ovanstående är att rekrytering till förbundsstyrelser då styrs av förväntad förmåga att rekrytera och göra sporten attraktiv, inte vem man representerar och ur många år man suttit i styrelser.

Några olympiska idrotter kan då fortsätta som medlemmar i SOK även efter att de lämnat RF. 

Så kära ombud på Riksidrottsmötet, tänk lite utanför boxen, studera omvärlden och konsekvenserna av den utveckling vi ser i samhället. Säg ja till e-sporten och bifall motionen om att man bör utreda en nedre gräns för att få vara kvar i RF. 

Ideellt eller rationellt är frågan

Kommer egoismen att förstoras ännu mer i framtiden? Dvs att vi väljer att idrotta och motioner på egen hand och inte tillsammans. Foto: TT

 

Organisationsformen är en av de s.k. elefanterna i rummet i frågan om RF kan besluta om en framtidsstrategi som fungerar. 

Nuvarande och tidigare ordförande har varit stenhårda på att allt idrottande som inte sker inom ramen för en ideell förening inte får ses som en del av idrottsrörelsen. Björn Eriksson, som är ordförande i RF, skrev om detta i sin årskrönika här på IA. 

Jag tycker han har fel och att begränsningen skadar idrotten och RF:s roll i samhället.

Han väljer en förminska strategi

Min vision är att RF blir en samlande och tung röst för all svensk idrott som får betalt utifrån den samhällsnytta man levererar.

Björn Erikssons vision är att det är den ideella föreningen som är det viktigaste, inte att folk idrottar utan hur de väljer att organisera sitt idrottande. RF blir då med automatik en svagare röst för en delmängd av idrottandet. 

Jag förstår inte varför Björn väljer en strategi som förminskar RF.

En bild på mina föredrag är att hotbilden definieras av meningen ”I framtiden är förening ett ord som bara används när två kroppar möts”. Det är vad vi skall förhindra. 

Ett RF som avstår från att utveckla organisationsformen, som likt religiösa organisationer anser att den organisationsmodell som sågs som bäst 1904 är okränkbar ger mig ingen ro.

Få digitala strukturer

Att samverka med exempelvis kommersiella aktörer är något golfförbundet framgångsrikt har gjort i 30 år. Den samverkan har varit grunden för i stort sett alla nya anläggningar. 

Att inte vara med och ta fram de nya former med digitala strukturer där jag kan redovisa mitt idrottande även utan medlemskap innebär att RF kommer att tappa position. 

Årsmöten är kanske inte det sexigaste, mest attraktiva som finns 2020 och framåt. Att vara förtroendevald har kanske redan haft sin storhetstid. För mig är lyckan total när man får sitta där med klubban i handen och säga ”kontrapropositionsförfarandet”. Tveksam till om det är en säljbar produkt för kommande generationer. 

När man extrapolerar ökande genomsnittsålder på valda i föreningsstyrelser och gör samma sak med utvecklingen av hur länge man sitter så inser man att vi redan 2025 har ett gigantiskt problem som det inte finns någon idé om hur vi löser.

Flera organisationformer

Urbaniseringen slår ut föreningar i glesbygd i en ökande hastighet. De kommersiella aktörerna har framtidsplaner byggda på en så extrem positiv utvecklingssyn att de måste baseras på slutsatsen att föreningsidrotten inte är en konkurrent.

Vi behöver enligt min mening en utveckling mot flera typer av organisationsformer för idrotten. Och vi behöver samverkan med de stora aktörerna på det digitala området för att inte hamna efter. 

Vad vi däremot inte behöver är att vara inlåsta av stadgar och organisationsform som gör att idrotten inte kan konkurrera om människors fritid.

En tillkommande problematik med låsningen är att det största värdet med den ideella föreningen är dess demokratiska struktur. Den har bara ett värde så länge någon går på årsmöten och här har vi passerat Point of no return. Vi har idag också ett läge där motioner inte längre fungerar som utvecklingsmodell för strukturen är för långsam.

Måste ge mera stöd

När Björn Eriksson och jag nu är eniga om att svensk idrott levererar oceaner av samhällsnytta bör kanske fokus vara på att skapa attraktiva modeller för framtiden snarare än att lägga fokus på modeller som får känslan av banlonpolo och gabardinbyxor med sydda pressveck att bli närvarande. (Något för unga läsare som det inte ens går att förklara).

Föreningsidrotten kommer självfallet att finnas i evigheter. Den ideella föreningen är ofta bästa formen för organisation och en helt fantastisk modell som vi självfallet skulle behöva mer av. 

Vi behöver ge den mer stöd, nya modeller, nya stadgar och mycket annat men självklart så skall vi stötta modellen med ideella föreningar så mycket vi kan.

Men, det sker utanför idrotten

Jämför med att tänka tanken att vi fortfarande hade haft aktiva medlemmar i de politiska partierna och att partiernas politik baserades på medlemmarnas åsikter istället för köpta opinionsundersökningar och s.k. fokusgrupper. Det hade vi kunnat kalla för demokrati. Vi som är lika gamla som jag kommer ihåg när det var så.

Problemet är att ökningen av idrottandet kommer att ligga utanför föreningsidrotten. Det är appar, sociala medier, AR, VR som tillsammans med kommersiella aktörer tar hand om potentialen hos de som är över 16 och inte är elit. 

Golfen, Korpen, Friskis&Svettis är undantag från detta. Golfen har bejakat samverkan med de kommersiella som grund för fortsatt framgång under 30 år. Friskis och Korpen agerar mer som franchise-organisationer med gemensamma varumärken och en top down modell som fungerar väl för att bevara attraktionskraften. 

Kopiera golfen

Golfens modell med association till förbundet har fungerat mycket väl. Där ett privat bolag som äger och driver en golfbana blir en så kallad A1. Ungdomsverksamhet och elit är minst lika bra som på ideella klubbar. 

Den modellen går att kopiera rakt av medan gymkedjor och andra nationella aktörer får en motsvarande koppling till RF. Dock utan andra bidrag än ett neutraliserat framtida LOK-stöd, dvs svett per krona som princip. Rösträtt skall inte finnas eller vara starkt begränsat för aktörer som inte är demokratiska i sin struktur.

Vi bör också bejaka att RF:s specialförbund i stor utsträckning har ett elitfokus medan Golfen, Friskis, Korpen är tre av ganska få förbund som har förmåga och vilja att vara duktiga på bredd och livslångt åldrande. 

Fler aktörer med förmåga att leverera livslångt breddidrottande är strategiskt viktigt för idrottsrörelsen. Kan man inte själv får man agera med de som kan. Svårare är det inte.

Förstår inte idrottens betydelse

Boo FF kommer att fortsätta nå medelklassens barn upp till 12-13 års ålder men barnen i utanförskapet kommer inte att ha råd eller inte ha föräldrar som förstår hur viktigt idrotten är för barnens framtid.

Den dag alla kommersiella aktörer bildar en gemensam branschorganisation och börjar leverera statistik på den samhällsnytta de levererar till våra politiker på temat att bidragen behövs inte så får vi facit.

Självfallet överlever RF det också om än som svagare organisation. 

RF skall sträva efter att vara den tunga samlande rösten för svenskt idrottande där i slutändan alla idrottar livslångt. Då är begränsning till organisationsform av nästan religiösa dogmatiska skäl ett hot mot målbilden.

Märkligt förslag, märkliga aktörer

 

Moderaternas idrottspolitiska talesman, Saila Quicklund, har föreslagit en barnidrottsombudsman, dvs en ny myndighet. Det är ett feltänk. 

Läs också Saila Quicklunds egen krönika där hon går emot Dan Persson

Hon får stöd av Bris och även Rädda Barnen som under längre tid agerat i samma riktning vilket förstärker bilden av att det är ett feltänk. 

Noterar att RF:s ordförande Björn Eriksson och jag är eniga i den här frågan. Det är vi i de flesta frågor men de jag skriver om tillhör ofta de där vi är oeniga i sak. Målet om mer idrott, starkt RF och att få politiker att förstå vilken enorm samhällsnytta idrotten levererar delar vi. Att Björn Eriksson har sin rörelse bakom sig i den här frågan har jag fått många belägg för.

Om föräldrarnas förtroende

Idrotten får plats i rampljuset utan att ha bett om det. Senast i Bris krönika på Svd.

Det är tre fel. 1: Uppmärksamheten handlar om sexuella övergrepp på barn inom idrotten 2: Det upplevda syftet verkar i första hand vara att få uppmärksamhet för sin egen verksamhet. 3: Inget av vad de föreslår skapar färre övergrepp på barn.

Sexuella övergrepp på barn är bland de grövsta brott vi har att hantera. De skall bekämpas med alla medel. Därom råder inget som helst tvivel. 

För idrottsrörelsen handlar det här om förtroendet från miljoner föräldrar. De måste känna att barnen skall vara trygga hos föreningen. Finns garanterat ingen fråga som är viktiga för Riksidrottsförbundet och 71 specialförbund. 

Här finns flest ungdomar

Idrotten är den största verksamheten för barn och ungdomar inom det s.k. civilsamhället. Förskola, skola, övrig ungdomsverksamhet och kyrkor är andra områden där risken föreligger av det enkla skälet att det finns barn där. 

Det här är fel fråga att raljera över. Sexuella övergrepp på barn är allvarligt, skrämmande, hemskt och det är tragiskt att de finns. Men den logiska följden av förslaget är att Barnidrottsmannen sedan följs av Barnreligionsombudsmannen med en vice sådan per religion. Barnskolombudsmannen, barnförskoleombudsmannen, Barnscoutombudsmannen och sedan för glesbygden barnkorvkiosksombudsmannen. Blir effektivare än Stefan Löfvens traineejobb i antal jobb, men det är ingen framgång.

Sexuella övergrepp på barn finns tyvärr i alla miljöer där det finns barn. Baden Powell som grundade scoutrörelsen ses som pedofil. Katolska kyrkans har avsiktligt dolt övergrepp på miljoner barn under sekel. Vi har årligen minst en förskola där det uppdagas övergrepp av personal.

Hemmet är med stor sannolikhet den plats där flest övergrepp sker. Närstående förövare som i fallet med Patrik Sjöberg är det vanligaste, det som ändå utifrån en medielogik nu ses som idrottsrelaterat. 

De klampar in

Jag har på goda grunder ett stort förtroende för svensk idrott. Mitt förtroende för Bris och Rädda barnen är inte lika stort. Friends beundrar jag över hur duktiga säljare de är av metodpaket till näringslivet med det goda syftet att minska mobbing.

Rädda Barnen är en vänsterinfluerad organisation som är mest känd för det intellektuellt ohederliga begreppet ”Relativ fattigdom”. Något de årligen använder i sina undersökningar för att motivera ökade anslag. 

De har 275 anställda i en organisation som kostar ungefär lika många miljoner. Höga löner blir det.

De har jämfört med idrotten futtiga 70 000 medlemmar. De ser idrotten som ett fokusområde utifrån sina syften att öka intäkter från gåvor och statsbidrag. De är skickliga opinionsbildare som vet att synlighet ger ökande intäkter och idrotten är ett område som berör. 

Det är skälet till att de utan att vara ombedda klampade in på idrottens domäner för något år sedan. Sen är de goda personer och att de sätter den egna organisationens bästa först är inte konstigt.

Tvivel inför Bris och Rädda Barnen

Relativ fattigdom är en metod som får som konsekvens att skulle Bill Gates och Warren Buffet flytta till Sverige så skulle några hundratusen svenska barn som idag anses ha det bra helt plötsligt bli fattiga. Trots att de själva eller deras föräldrar inte fått det sämre. Har man den moralen i sina rapporter och undersökningar har man diskvalificerat sig själv i de här sammanhangen.

Bris har varit utan utveckling rätt länge men nu när de fick möjligheten till sina 15 minutes of fame så syns de igen. Syftet med organisationen är gott, långt tillbaka hade de bra verksamhet. Deras ursprungliga verksamhet var en stödtelefon. Med 69 samtal per dygn från barn som far illa så gör de ett gott och ett väsentligt arbete. Med 1,1 miljoner barn i åldern 7-18 är omfattningen dock mycket begränsad. Jag har inte kollat mängden bidrag per samtal men den är nog imponerande.

Det är dock både logiskt och rationellt att Bris och Rädda Barnen försöker öka sin politiska vikt, synlighet och sina intäkter genom att snylta på idrotten. Vackert är det inte. Både är mycket små i jämförelse med idrotten.

Förslag som väcker tvivel

Det är förvånande att Saila Quicklund, moderat riksdagskvinna föreslår införandet av en Barnidrottsombudsman. Saila är en av duktigaste och kunnigaste svenska politikerna på området idrott och en stor idrottsvän. Hon har gjort ett storartat arbete med att få M på banan på området idrottspolitik. Hon har synliggjort problemen med doping på gymmen. Därför förstod jag ingenting när hon gick ut med det här förslaget.

Förvånande av flera skäl.

• Dels är det vänsterpopulism att föreslå mera stat, mer myndighet och mer reglering. Normalt inget M tycker om. Gösta Bohman måste snurra i sin grav. Calle Bildt skorrar fram ett ”exempellöst”, han är ensam om att skorra även på ord som saknar R.

• Dels är det nu början på 2017, tidningar är fulla av artiklar om dysfunktionella myndigheter. Sannolikheten att en ny myndighet skulle avvika från mönstret att bara kosta och inte leverera är mycket låg. 

• Att bryta mot principerna för relationen mellan regering och civilsamhälle och sätta en kontrollmyndighet över en folkrörelse som idrotten är ett flagrant brott mot den svenska modellen. Vad blir nästa steg, att staten tillsätter riksidrottsstyrelsen och likt public service media kallar det för den ”fria idrotten”?

• Sen är risken att den nya myndighetens pekpinnar, förordningar, regleringar, förnumstiga hemsidor och dylikt i första hand leder till att ledare slutar sin verksamhet. 6-8 brödskivor om dagen från fornstora dagar ekar i mitt huvud på området hur fel det blir när politiker i sin godhet skall detaljreglera. 

Då får de ta konsekvenserna

Om politiker klarar sin del, dvs att se till att polisen och domstolarna fungerar, beivrar brott, klarar upp brott och dömer gärningsmän så kommer Idrotten såväl som alla andra miljöer där barn vistas ta sin del av ansvaret. 

Att ensidigt peka ut idrotten som enda riskområdet för sexuella övergrepp är just exempellöst. En statsman (oavsett kön) hade sett sexuella övergrepp som ett samhällsproblem med en lösning för alla miljöer där det finns barn.

Moderaterna har faktiskt bara två alternativ i den här frågan. Anser man att Idrottsrörelsen inte är kompetent nog att ta hand om barn får man ta de konsekvenser det för med sig. Alternativ två är att dra tillbaka förslaget.

Jämställdhet eller slöja?

Det här med slöja eller inte i sportsammanhang har blivit en omdiskuterad fråga. Foto: TT

 

Björn Eriksson, som är ordförande i RF, skrev sin årskrönika här på IA. För mig är han både en klok person vars kunskap jag respekterar såväl som en bra ordförande för RF. Vi har dock inte alltid samma åsikter även om vi delar målet att idrotten skapar så mycket samhällsnytta att idrotten borde få möjlighet att göra mer.

Min vision är att RF:s värdegrund om jämställdhet är så viktigt att man inte kan acceptera symboler som objektifierar kvinnan till en av mannen underställd sak. Den negativa konsekvensen av detta är att de unga tjejer som tvingas ha slöja inte tillåts idrotta av de som förtrycker dem. 

Alternativet skadligt

Nackdelen är avsevärd och skall beaktas men den omvända linjen är enligt min slutsats mer skadlig för Idrott, samhälle och inte minst de hedersförtryckta tjejerna i förorterna.

Här har Basketförbundet klokt, resonerande och i linje med idrottens demokratiska modell skrivit en motion om att vi behöver få en gemensam linje. Det är en svår fråga som måste utredas så att vi kan få ett beslut som då ger stöd åt tiotusentals ideella ledare som skall hantera frågan i sin vardag.

Björn Eriksson har redan bestämt åt idrottsrörelsen. Utan tvekan i direktsändning i radio, innan frågan på något sätt berörts i Riksidrottsstyrelsen. Han sa att vi skall tillåta slöja om det inte stör idrottandet, något han i skrift repeterade i sin årskrönika här. 

Dvs det är ok att acceptera strukturer som förtrycker kvinnor eftersom fler då kan idrotta. Här tycker jag den gode Björn Eriksson skulle ha hållit inne på åsikten. 

Det kloka hade varit att peka på komplexiteten, att det inte finns någon lösning som inte har stora nackdelar (så är det tyvärr), att frågan bör utredas och det uppenbara, att RF har ett ansvar att ge alla ideella ledare en vägledning och ett principbeslut som fungerar långsiktigt. 

Jämställer man slöjan med ett kors runt halsen, dvs som en oskyldig symbol, som Björn Eriksson gör, missar man hela poängen. Korset är inte en symbol för könet. Både män och kvinnor använder korset som symbol för en tro, eller har det på sig för att de fick smycket av mormor när de konfirmerade sig.

Fem kvinnor att lyssna på

Min förhoppning är att basketens motion vinner RIM:s gillande. Ett gott råd när man sedan skall gå vidare och utreda är att lyssna på följande fem kvinnor som tillsammans står för 98 procent av kunskapen på området:

Sara Mohammad, ordförande, Glöm Aldrig Pela och Fadime.

Amineh Kakabaveh, ordförande Varken Hora eller kuvad, Riksdagsman (v).

Gulan Avci , ordförande Liberalerna, Stockholm.

Hanna Gadban, debattör, författare till ”Min Jihad.

Nalin Pekgul, f.d. riksdagsman (s), författare.

Det här är fem mycket kloka kvinnor från hela det politiska spektrat som i extrem uppförsbacke kämpar mot hedersförtrycket. De har inte bara haft de naturliga motståndarna, dvs Salafister, Muslimska Brödraskapet och deras organisationer emot sig. De har i lika stor utsträckning haft oss svenskar som inte velat lyssna som det stora motståndet

Slöjan en symbol

För mig är det enkelt, för jag har, sent omsider det skall erkännas, lyssnat, läst och lärt. Slöjan är en symbol för att objektifiera och förtrycka kvinnor som underställda män. Därför är slöjan motstridigt allt vad svensk idrott står för. 

På den andra sidan finns det säkert tiotusentals personer som hävdar att då könsmaktsordningen finns i skrifterna och människan inte får ändra på vad som står där så är jämställdhet motstridigt profeten. Det tycker jag RF på ren svenska skall skita i. 

Att Björn Eriksson blandar in Ku Klux Klans huvudbeklädnader i sin argumentation för att acceptera kvinnoförtrycket är tragiskt. Ku Klux Klan är ideologiskt på många områden jämställd med de Salafistiska organisationer som hävdar att kvinnan skall täckas. 

Båda delarna funkar inte

Islam är både en religion och en ideologi. Det ideologiska målet (uttalat av Muslimska Brödraskapet) är ett teokratiskt samhälle där kvinnor är underställda män, där Sharialagar lyder och där demokrati lyser med sin frånvaro. Det är vad slöjan är en symbol för. 

Det går inte vara för jämställdhet och acceptera slöja. Jämställdhet mellan könen är ett av Idrottsrörelsens portalmål.

Idrotten skall vara öppen för alla som delar deras värdegrund, den skall vara sekulär och apolitisk. Jag är tveksam till att religiösa föreningar skall tillåtas. Är inte huvudsyftet idrott så bör man inte få vara med.

Svensk idrott är den största aktören i civilsamhället och även den aktör som förmodligen kan göra mest. RF är med stor sannolikhet ett av de tre mest jämställda nationella förbunden i världen. 

Ansvaret är stort och för mig vore det en enorm besvikelse om RF väljer att passivt stödja hedersförtrycket för det är vad ordförande nu föreslår.

Här tänkte golfförbundet bakvänt

Det är en ständig dragkamp om pengarna mellan fattiga och rika. Därför har RF och SOK skilda levnadsvillkor... Foto: TT

 

När Svenska Golfförbundet motionerar om att effektivisera elitstödet som idag blandas mellan det borgerliga, kungliga SOK och det socialdemokratiska RF så svär man i Idrottskyrkan.

Att SGF har rätt i att elitstödet idag är ineffektivt är något alla vet. Därifrån till att en majoritet vill göra något åt det är det dock långt. 

Staten mot sponsorer

Till att börja med är animositeten mellan RF och SOK lika gammal som organisationerna själva och den är dessutom ideologisk. Det borgerliga, kungliga SOK och det socialdemokratiska RF fick historiskt problem.

Sedan har SOK en renodlad elitverksamhet som är begränsad till de idrotter som är olympiska. RF är en struktur med väsentligt fler idrotter och ett helt annat fokus på bredd. 

Redan här spretar det organisatoriskt rätt ordentligt.

RF är nästan genomgående offentligt finansierat. Sponsorintäkter skulle vara direkt konkurrerande med de stora förbunden. SOK har med rättigheterna till de olympiska ringarna som bas stora sponsorintäkter.

Stenson mer än åtskilliga förbund

Lägg till att de ekonomiska förutsättningarna hos de stora förbunden med hög attraktionskraft och de minsta med stora ekonomiska begränsningar såväl som låg attraktionskraft. 

För de små förbunden med olympiska sporter är elitstödet en förutsättning för att överhuvudtaget kunna ge sina olympier förutsättningar att delta. För exempelvis golfen där olympierna har mångmiljoninkomster och egna avlönade staber är det en helt annan verklighet. 

Henrik Stenson omsätter mer än ett antal av de minsta förbunden tillsammans.

OS ett emotionellt värde

Ett stort antal av de olympiska sporterna har få anhängare och få aktiva i världen. De finns kvar av hävd. De genererar vare sig samhällsnytta eller har något större kommersiellt värde. En för varje år ökande konkurrens om människors fritid slår också mot de aktiva. 

Många av de små sporterna har stora problem att rekrytera. För dem är OS-deltagandet deras 15 minutes of fame och den stora belöningen för ledarna i förbundet är att få åka till OS.

Sen är SOK den svenska delen av IOK medan RF är en klassisk svensk folkrörelse, här uppstår en organisatorisk skillnad som krånglar till det dramatiskt.

Så skilda förutsättningar

Vidare är det så att de stora förbunden agerar helt enskilt och kan göra så medan de små helt saknar möjligheten till annan verksamhet än vad RF och SOK ger dem medel till. 

Korpen, Friskis och Svettis är två förbund inom RF (Friskis är snart eget förbund) som av naturliga skäl inte tycker man skall lägga så mycket fokus på OS och elit.

På ovanstående kommer då dels alla maktfrågorna som är själva smörjmedlet i organisationssverige. Det är ingen hemlighet att personkemin bakåt i tid aldrig var den bästa med två organisationer som bevakar varandra.

Heltidsproffs mot fattiga

Lägg till att skidåkare, golfare, friidrottare och många andra är heltidsproffs med goda inkomster medan många i de små idrotterna inte kan tjäna en krona på sin idrott. Det absurda blir då när vissa skall avstå från intäkter för att vara med i OS medan andra får intäkter om de kvalificerar sig.

Det finns alltså många orsaker till att verksamheten är ineffektiv. Att man sedan bör försöka effektivisera verksamheten är en självklarhet men särskilt lätt blir det inte.

OS är också något där vinsten inte räknas i kronor utan i medaljer. 

Visst finns det graderingar där 100 meter herrar hamnar väsentligt över en medalj i tyngdlyftning men i slutändan mäter man i medaljer. 

Enklaste sättet att effektivisera verksamheten vore att införa en gräns för hur små förbund som skall vara med i RF och SOK får vara. Det i kombo med att bara ta ut deltagare som har förutsättningar att komma topp 6 skulle göra att det tillgängliga resurserna användes effektivt.

Det kommer självfallet inte att ske.

Gör om, gör bättre, RF!

Nej, inom RF får man lov att ifrågasätta sin egen process. Dagens arbete kommer inte att leda till någon särskilt kreativ lösning inför framtidens idrott. Foto: TT

 

Det är för omständigt, det tar för mycket tid. RF:s framtidsstrategi blir är ytterligare ett dokument som bara samlar damm.

RF skall på Riksidrottsmötet 2017 fastslå en strategi för perioden fram till 2025. Beslut om detta togs vid Riksidrottsmötet 2013. 

Den första logiska slutsatsen är att om man behöver fyra år på sig för att skriva en strategi för en åtta års period föreligger det ett allvarligt metodproblem. 

Men gud, så utdraget!

Då planen skall revideras 2021 utifrån den korrekta slutsatsen att samhället förändras bör denna revidering påbörjas redan nu, väntar man till 2021 så riskerar revideringen inte att bli klar före 2025. 

Redan här påvisar RF på tydligaste möjligaste sätt att organisationen saknar förmåga att agera proaktivt.

Jag blir väldigt ledsen när jag läser strategiförslaget. Här får jag svart på vitt klart för mig att min dröm om ett starkt inkluderande RF som en samlad röst för svensk idrott inte ingår i planen.

I förslagen finns, förmodligen medvetet, inte ett ord om kontroll och uppföljning, dvs det här är ytterligare ett dokument som kommer att samla damm. Skulle det ”önskade läget” som man döpt om målen till uppnås på något område så är det beroende på samhällsförändring, inte på eget arbete. Nu tror jag inte så blir fallet.

De små förbunden röstar emot

Förslaget om att bli effektivare i användandet av statsbidragen kommer självfallet inte kunna genomföras då det slår ihjäl de små förbunden som kommer att rösta emot. 

Det finns heller inga förslag om minimikrav för att få vara kvar i RF vilket påvisar att det helt saknas en riktig vilja att bli effektivare. Här är det så enkelt att politiker som upplever att någon använder bidrag ineffektivt inte har lust att öka på stödet.

Det finns heller inget ”hur” i dokumentet, dvs inte en stavelse för hur man skall nå de önskade eller av samhällsutvecklingen påtvingade förändringar. Ytterligare ett bevis för att det inte blir någon verkstad.

Min egen bedömning, som bygger på GUD (Globalisering, Urbanisering och Digitalisering) som påverkansfaktorer och samma trender som United Minds tagit fram åt RF är som följer:

Fler kommer att träna regelbundet 2025 än idag. En växande andel gör så livslångt. Samtidigt kommer andelen som är medlemmar i en förening att fortsätta att minska. Dvs den tydliga trend vi sett de senaste 15 åren kommer att fortsätta och förmodligen förstärkas. 

Trivs - utanför föreningarna

Nya ”communites” via digitala plattformer, ideella eller kommersiella växer fram och skapar föreningslik verksamhet, dock utan styrelse, stadgar, årsmöten, förbund. 

Vi kommer i mycket stor utsträckning att få all den glädje och träning vi behöver och vill ha utan att ens komma nära någon förening.

Utvecklingen på ökande ålder på styrelseledamöter och minskat antal år man är aktiv förstärks. Jämställdheten blir dock total. Vare sig män eller kvinnor finner styrelsearbetet i en förening som något attraktivt. 

Det är många vackra ord i strategiplanen. Avsnittet om jämställdhet är både välskrivet och helt i linje med den utveckling jag också vill se. 

Som att sminka en gris...

Det som då skaver är att RF:s ordförande bara för någon månad ville bejaka de religiösa symboler som objektifierar kvinnan som underställd mannen och är en del av orsaken till hedersförtrycket. 

Förslaget om att kvotera i förbundsstyrelser men helt strunta i att det underliggande problemet är att jämföra med att sminka en gris.

Ett av idrottsrörelsens största problem, att den demokratiska modellen slutar fungera berörs inte. Årsmöten, stadgar, motioner, dagordning är en fungerande modell bara så länge det finns medlemmar på årsmötena. 

Det är intellektuellt ohederligt att försvara föreningen som enda tillåtna modell och helt strunta i att modellen slutar fungera. 

RF av i går, i dag - och i morgon

Det som stör mest är dock den fundamentalistiska synen på organisationsform. Heter man Riksidrottsförbundet torde det övergripande syftet vara att alla i riket idrottar. Istället håller man på närmast religiösa grunder dogmatiskt fast vid föreningen som enda modell.

Organisationsform är ingen del av en strategi. Det är en taktisk fråga utifrån vilken verksamhet man skall bedriva. I de flesta fall är den ideella demokratiska föreningen bästa driftsform och då väljer man den. 

I andra fall kan man välja en annan modell. Huvudsaken är trots allt att man idrottar, inte hur man organiserar idrotten. När man nu gör organisationsformen som en del av ideologi och strategi har man med mycket hög sannolikhet valt en modell som gör att idrottsrörelsen kommer att minska i omfattning såväl som politisk betydelse.

Det blir inte bra, för tusan

Raderna med klagomål över hur myndigheter jämställer delar av idrotten med kommersiella aktörer påvisar tydligt att man inte förstått grunderna i den 20 år gamla Bosmandomen. 

Det är verksamhetens art, inte organisationsformen som avgör hur man skall beskattas. Kan man inte förstå den enkla principen och acceptera det korrekta i modellen så kommer man inte framåt.

Avsaknad av hur man skall genomföra strategin, demokratiproblemet, fundamentalismen runt organisationsmodellen, den totala bristen på uppföljning och kontroll. 

Oförmågan att få ut strategin till föreningarna, bristen på resurser i föreningarna. Listan på orsaker till att den här strategin kommer att misslyckas går att göra mycket lång.

Det gör mig ledsen.

Inte lätt med spretande specialförbund

Dan Persson är inne på samma linje som Willy Berggren, idrotten måste omprövas! Foto: TT

 

Ett företag med stort huvudkontor i Stockholm, en mekanisk verkstad i Motala, en gourmetrestaurang i Göteborg, en bilverkstad i Sundsvall och ett tvätteri i Malmö får förmodligen problem med synergieffekter, företagskultur, värderingar och varumärkesbyggande. Det framstår ändå som en mer homogen struktur än hur Riksidrottsförbundet idag är uppbyggt. 

Min kollega på IA, Willy Berggren, skriver en lysande krönika om problemet här. Willy har varit aktiv som ledare på alla nivåer inom idrotten sedan strax efter att Eldkvarn brann. Han måste ses som en av de tyngre krafterna med en erfarenhet av att utveckla idrott och idrottare som väldigt få kan matcha.

Willy pekar på att samhällsutvecklingen gör att RF:s organisatoriska modell alltmer ser ut som en mekanisk räknemaskin från Facit i en värld av smarta telefoner.

Fyra grupperingar

Min syn på problemet landar av naturliga skäl i samma analys som Willy. 

De fyra grupperna, Kommersiell elit, Traditionell klubbidrott, Barnidrott och Bredd för medelålders har relativt lite med varandra att göra.

Problemet är då att min slutsats är att pressen på traditionell klubbidrott, dvs som för 60 år sedan var hela RF är mycket hård. 

Ledarbrist, färre deltagare, svårt få förtroendevalda, för höga och ökande kostnader gör att vi nog får lära oss ha idoler som kommer från andra länder i framtiden.

Begränsad samhällsnytta hos icke kommersiell elit förstärker problemen då sannolikheten för ökade bidrag från samhälle är liten. 

Den kommersiella eliten i fotboll och ishockey ökar sin omsättning och har utifrån sin position inom Upplevelseindustrin lysande framtidsutsikter.

Barnidrotten har föräldrar som ledare, en total förståelse för samhällsnyttan med barnidrott från föräldrar och politiker. 

Här är samhällsnyttan att skapa barn som undviker barnfetma, lär sig fungera i ett lag, lär sig respekt för ledaren, lär sig göra sitt bästa, lär sig förlora. Saker som skola och föräldrar idag saknar förmåga att ge barnen. 

Målet är inte att skapa elitidrottare. Även här växer kommersiella aktörer fram, mycket då föreningarna inte vill erbjuda mer verksamhet även om det kan ske på kommersiella villkor. 

Det har förbunden valt bort

Breddidrotten för vuxna har de flesta förbund valt bort som verksamhet. Vill man spela fotboll som fyrtioåring är det Korpen som gäller inte SvFF. Sannolikheten att jag får börja med längdhopp är försumbar. 

Här erbjuder borträknat Friskis, Korpen och golfförbundet kommersiella aktörer ett fullödigt utbud som mot kommersiell ersättning ger oss drömmen om en friskare ålderdom. 

Samhällsnyttan i form av lägre kostnader för äldrevård och sjukvård är enorm och samhällets kostnad är försumbar då vi betalar själva och den ideella idrotten i mycket liten del är inblandad (golfspel är en konsumenträttslig tjänst, inte föreningsaktivitet). 

Här växer träningsresor, utövarevent fram som omsättningsmässigt stora verksamheter helt utan för den ideella idrotten som RF av outgrundliga skäl begränsat sin verksamhet till.

RF har begränsat, frivilligt

RF har först frivilligt begränsat sin verksamhet till det ideella och sedan till den del som har störst problem, dvs traditionell klubbidrott. 

För att då lägga lök på laxen så är RF i dag med så spretande specialförbund (storleksmässigt, ideologiskt, ekonomiskt, attraktionskraft) i en situation där det gemensamma man kan komma överens om är så litet att konklusionen genomgående blir att man alltid kommer att vara reaktiv och aldrig proaktiv.

Framgångsstrategi någon?

Så från varsin utgångspunkt har jag och Willy definierat stora problem i Idrottsrörelsen.

Mig behöver man inte lyssna på om man inte vill. Jag är en simpel konsult och tyckare även om jag tror mig ha en faktagrund. 

Men Willy Berggren och hans kamrater i stammen av mycket kompetenta ledare och trotjänare har man en skyldighet att lyssna på. Dels för att de är kunniga och dels för att de är kloka att inse deras generation försvinner så finns det inte några som tar över. Lyssnar man inte nu finns det ingen kvar att lyssna på sen.

Jag hyser en optimistisk inställning, dvs problemen går att lösa och det finns möjligheter. 

Kalle en spade för en spade...

Förutsättningen är då att inte de förtroendevalda i toppen gör som Neville Chamberlain och hans gelikar med en strategi för ”appeasement”. Det professor Nordin i sin Churchill-biografi definierar som ”Han ville bevara freden, men genom en svaghetens snarare än genom en styrkans strategi”. Därmed påstår jag på intet sätt att Willy och jag skall ses som en modern icke rökande, icke krökande Churchill. 

Min egen drivkraft är dock att försöka beskriva problem som de är och inte som de borde vara för att gå att lösa med gårdagens verktyg.

Så käre RF, lyssna på Willy, kalla en spade för en spade och betänk Einsteins definition av galenskap - när man gör samma sak om och om igen och förväntar sig ett annat utfall. 

RF som en stark samlande röst för svensk idrott, som stödjer utveckling och som lyssnas på av politiker och näringsliv är en omistlig del av civilsamhället.

God Jul och Gott nytt år!

AIK, en klubb som ingen annan

Som elitfotbollens enda börsnoterade klubb skiljer sig AIK från alla övriga föreningar. Nu har klubben tagit beslutet att såväl aktiebolaget som fotbollsverksamheten har en och samma styrelse. Foto: TT

 

AIK har nu infört samma styrelse för den ideella föreningen såväl som det börsnoterade bolaget. Samtidigt påvisar Handelshögskolan att motsatsen är bättre.

AIK:s vägval presenteras samtidigt som Handelshögskolan visar forskning om den s.k. hybridorganisationen, dvs hur skall man få ledningen att fungera i en organisation som både är ideell och kommersiell. Handels modell får ses som motsatsen till det AIK nu inför.

Samma styrelse

Det fungerar i princip så här:

AIK Fotboll som förening har som mål att vara en god företrädare för folkrörelser, utveckla barn och ungdomar. Deras valda företrädare skall helt utan egenintresse brinna för att lämna efter sig en bättre förening till nästa generation. 

AIK Fotboll AB har enligt aktiebolagslagen målet att maximera vinsten till ägarna. Ägarna har också gett bolaget målet att nå sportsliga framgångar och meddelat att vinsten återinvesteras i verksamheten. De privata ägarna med en minoritet av aktierna har uppenbarligen investerat för att stötta sin klubb snarare än för att få ökat värde på aktier och utdelning.

Elitfotboll är en kommersiell verksamhet där kostnaden för spelarna sätts på en internationell marknad och där bolaget konkurrerar om besökare på matcher på en stenhård marknad där vi som individer hela tiden erbjuds massor med möjligheter att konsumera samtidigt som vi har familj, arbete och annat. 

Olika uppgifter

Konkurrensen rör i första hand människors fritid och i andra hand pengar eftersom stora konsumentgrupper ser fritid som en bristvara i större utsträckning än pengar. 

Tabellplacering styrs till 93 procent över varje tioårsperiod av omsättning. 

Skall medlemmarna i föreningens mål om sportsliga framgångar skall bolaget hela tiden öka sin omsättning.

I bolaget är det aktiebolagslagen, bolagsordning, registreringskontraktet med börsplatsen och minoritetsskyddet som styr verksamheten. VD är den operativt ansvariga. Styrelsen skall kontrollera att bokföringen är korrekt, lägga fast en långsiktig strategi och om så krävs byta vd. Arbetet leds av vd och de anställda i bolaget. Någon annan modell finns inte. 

Avtal med andra kommersiella aktörer har genomgående sekretessklausuler och är de av sådan storlek att styrelsen skall godkänna avtalet har styrelsen i bolaget sekretess medan samma personer i styrelsen för föreningen inte har det. 

Det skapar en svår situation.

Mer transparanta

En ökad transparens är inte helt enkel att uppnå även om mycket går att vinna. Här bör man nämna att börsnoteringen och den redovisning som då krävs gör att AIK är väsentligt mer transparenta än övriga klubbar. Kvartalsrapporterna ger mer info än vad man får i övriga klubbar. 

Sedan är det bara medlemmar i föreningen ock aktieägare i bolaget som är mottagare av information.

Supportrar är rent formellt att se som kunder och supporterorganisationer saknar helt rätt att vare sig påverka eller få information enligt både lagar och föreningsstadgar. De har inget ansvar för verksamheten, kan inte ta ansvar, får inte ta ansvar. De är rent formellt icke existerande. Vill de ta ansvar skall de göra detta som medlemmar i föreningen och/eller som aktieägare i bolaget.

Att AIK Fotboll AB har intresse av en god relation till kunder är en självklarhet och supportrarna är också kunder enligt en dom i marknadsdomstolen från 1990. 

Föreningar kräver olika kompetens

Sedan har en klubb som AIK ett 30-tal kundsegment som alla skall hållas nöjda och utöver klacken som levererar en omistlig del av matchupplevelsen bör resterande segment värderas utifrån hur mycket pengar de levererar. 

Att fortsätta rensa i gamla avtal, att införa policies för avtal, att ha kompetens och moral att inte skriva avtal som skadar AIK är några områden som skall ses som förbättringar. 

Men slutsatsen är att styrmodellerna för den moderna kommersialiserade elitidrotten behöver utvecklas. För egen del är jag tveksam till om gemensam styrelse är en väg framåt. 

I föreningen skall man brinna för att lämna en bättre förening till nästa generation genom omfattande kunskap om föreningsrätten. I bolaget skall man brinna för kunder, service, upplevelser, ekonomi, avtalsrätt, arbetsrätt. 

Det är försiktigt uttryckt rätt olika kompetenser som normalt inte finns i samma människor. Min erfarenhet från gemensam styrelse är att vi la 95 procent av tiden på bolaget och mindre än 5 procent på att utveckla föreningen.

Den som lever får se.

Commercial Sports Media (CSM), med Jonas Persson i spetsen och med kontor i Stockholm, har fått ett ståndsmässigt uppdrag. CSM blir exklusiv rådgivare åt norsk topphockey.

Det har gått drygt elva år sedan invigningen och verkligheten har både kommit ikapp och sprungit förbi Borås Arena. Men nu ska det bli ändring på den saken. 100 miljoner kronor satsas när arenan ska bli modern.

Tio klubbar i herrarnas elitserie har beviljats elitlicens för säsongen 2018/19. Övriga fyra klubbar kommer fortsatt att granskas under innevarande verksamhetsår.

Jerry Andersson, 56, Mr Troja, fick för ett år sen beskedet via Facebook att han inte var önskvärd i Ljungbyföreningen längre. I dag presenterades han som ny i Växjö Lakers organisation.

Folkspel har gjort höstens värvning. Sportkrönikören Jennifer Wegerup har inlett ett samarbete med Folkspel och därmed blir hennes texter också publicerade här på idrottens Affärer. Hon ska från och med i dag skriva krönikor om de eldsjälar som finns därute i föreningslivet, om allas rätt till idrott och motion, om dem om gör så mycket gott i det tysta.

Franska PSG hade ”shoppat” för närmare 4 miljarder svenska kronor, när fotbollens internationella transferfönster stängdes den 31 augusti. En pengarullning som föranleder UEFA, det europeiska förbundet, att öppna en utredning med misstanke om brott mot UEFA:s Financial Fair Play.