Tove Alexandersson

Jerring hade protesterat

Jag har träffat Sven Jerring några gånger.

Under ett av mina första journalistår fotograferade jag honom tillsammans med hans klasskamrater. Det var skoljubileum i Vadstena samrealskola där jag också hade tagit realexamen bara något år innan. Sedermera intervjuade jag honom i Mora när han gjorde en tillfällig (och sista) come back som Vasaloppsreferent.

Han var inte särskilt idrottsintresserad. Men han ville ha ordning och reda och rättvisa. Jag tror inte att han hade gillat att ett EM-guld tillsammans med en häst skulle värderas högre än tre VM-guld i simning. Och dessutom belönas med ett pris i hans namn.

Å andra sidan var han förstås en sann demokrat så att folket fick bestämma skulle han kanske inte haft någonting emot.

Men, jag tror han skulle tyckt som jag, att om man saluför ett pris som det största och finaste, att gå till den som gjort den största idrottsprestationen i Sverige, så nedvärderar man alldeles kolossalt det prisets värde genom att inte ge det till den bäste. Dessutom finns redan en kategori för Årets prestation.

Vågar Bragdjuryn välja Tove?

Den 5 december är det dags igen. Årets bragdmedalj ska delas ut och som alltid kommer både glada och sura kommentarer efter beslutet som brev på det gamla hederliga postverkets tid. Sune Sylvén, sekreterare i SvD:s guldmedaljnämnd 1980-2007, gör en betraktelse inför tisdagens avgörande möte

Det somliga kallar ”ett utmärkt val”, betecknas ofta av andra som skäl att kräva juryns omedelbara avgång. Det som framstår som en självklar bragd i en sport, kan vara rena skämtet i en annan.

Men vad är en bragd?

Jag citerar det som kallas statuternas kärnparagraf: