1. Tennisens förfall

Det är inte bara tennisen som backar, även andra traditionella sporter har svårt med nyrekryteringen eftersom folkmängden inte räcker till för hela sortimentet av gamla och nya sportgrenar, t.ex. skateboard. Vad göra? - acceptera läget, låt dynamiken ha sin gång; - göra en generalplan för hela idrotten, både arenor och bidrag till träning/tävling i resp. gren. - ta ställning i intressekonflikten bredd/elit. Gör en kostnads/intäktsanalys för det projekt som det innebär att försöka få en medalj i VM/OS. Ur landets synpunkt, inte den enskilde idrottarens.

2. Jämför gärna

Tänk om vi för en gångs skull skulle attackera våra två svenska skötebarn i stället och därmed även kritisera den svenska inkompetenta sportjournalistkåren? Varför är det ett kompakt mörker i Svensk Tennis när ingen i landslaget tillhör topp 100 men skall spela världens mest anrika VM som Sverige sessutom har fina traditioner i, när fotbollslandlagets träningar, utan Zlatan på plats, inför en träningsmatch mot Moldavien skall direktsändas i TV4 och nagelfaras i de så kallade sporttidningarna Expressen och AB? Hur kan sportjournalister över huvud taget sänka sig så lågt att ens komma på tanken att rapportera från Sweden Hockey Games? En låtsasturnering för lag där ingen nation har någon av sina 50 bästa med? Tänk om det är så, sett till konkurrenssituation, att Michael Ryderstedt med sin 300:e plats på ATP-rankingen faktiskt måste anses vara en bättre idrottsman än alla som spelar i Elitserien och de flesta i fotbollsalandslaget eller i alla fall som spelar i allsvenskan? Med tanke på svensk klubbfotbolls status och ishockeyns litenhet globalt borde kanske tennisen omvärderas istället för jämföras med sig själv för 30 år sedan?

3. Tennisen förr och nu

Hej Åke, Det är alltid kul när det skrivs om tennis och tyvärr som du nämner känns väl inte svensk tennis som hetast för tillfället. Ville bara ge min reflektion om en av anledningarna varför jag tror det är som det är. Du nämner att förr fanns tennistränarna på banan och numera är det mer och mer byråkratiskt jobb. Problemet som det är i dagsläget är att de flesta klubbarna kämpar med näbbar och klor för att försöka få det att gå runt. Det finns helt enkelt inget utrymme för att ha dubbla tjänster i dessa klubbar. Ett stort problem i Sverige är att många lever kvar i tron att tennisspelare är den glassiga sporten där spelarna tjänar fantasisummor och där tennistränare är ett välbetalt yrke. När det gäller vad tennisspelaren tjänar är det precis som i alla andra sporter de absolut bästa som tjänar alldeles för mycket men om Sveriges 100e bästa hockeyspelare ( läs agent) skulle bli erbjuden att tjäna lika mycket som vad Sverige nästbästa spelare (Mikael Ryderstedt) tjänar tror jag inte ens han skulle tänka sig att snöra på sig skridskorna. Detta tror jag alltid kommer ligga tennisen i fatet. Det du ser i TV, de glamorösa livet i Swedish Open i Båstad, tennisspelarnas matchklädsel mm gör att många glömmer tennisens, i mina ögon, rätta sida. Detta är ett dilemma när flera klubbar ska prata med sina kommuner för att äska pengar till sin förening. Jag tror att många politiker ser just denna bild när de tänker tennis och glömmer då de elementära bitarna med tennisen som de flesta klubbarna jobbar stenhårt med och detta framkommer aldrig (eller väldigt sällan) i media. Här är några exempel - att tennisen är en av världens mest globala sporter och är därför fantastisk för vår integration - tennisen är en sport du kan hålla på med hela livet och könsfördelningen samt åldersfördelningen är relativt jämn kontra andra sporter - i tennis krävs en grym fysik som MYCKET sällan framkommer. - Svenska Tennisförbundet jobbar tillsammans med klubbar för att hålla en så låg medlemsavgift som möjligt för att så många som möjligt ska få chansen till att spela tennis (vilket ibland medför att det blir för många barn i tennisskolorna vilket i sin tur gör att inlärningen i tidig ålder hämmas av för många utövare på samma bana) Om man skulle slå ut vad utgifterna för kommunerna blev per spelare i resp sport så tror jag att man skulle bli oerhört förvånad. Då tänker jag på konstgräsplaner, arenor, hockeyhallar, tennishallar, driftkostnader, huliganism mm,mm Det skulle naturligtvis krävas ett oerhört jobb till att göra dessa efterforskningar men det skulle vara en väldig hjälp för kommunerna när de bestämmer hur mycket pengar som ska läggas till resp sport. Handen på hjärtat, vilken är din bild av elitspelaren och motionsspelaren? Om vi sedan går tillbaka till påståendet att förr var det ”vi” i Sverige mot alla de spelare från andra länder som hade privatbanor eller mot spelare som hade medlemskap i privatklubbar vilket medförde att det fanns ett begränsat utbud av tennisspelare så ger jag dig till viss mån rätt. Det var färre spelare förr runt om i världen MEN det var fortfarande en väldigt stor sport. I min värld där sannolikheten dominerar söker jag alltid svar varför det har blivit som det blivit när något dramatiskt har skett och i detta fall som diskuteras till ända finns det många parametrar som gjort att det blivit sådana enorma skillnader. Det finns säkert 10 stora parametrar som har spelat mindre och större roll. Jag tycker dock det är fel att jämföra hur det var när det var exceptionellt många svenska tennisspelare. Jag tycker istället att vi ska se utifrån alla möjligheter Sverige har idag till att få fram ytterligare världsstjärnor och då tycker jag Sverige BORDE ha 2 st topp 100 spelare och ytterligare 2 st topp spelare som vi har bland världens topp 200. Men då krävs det lite mer resurser. Bättre samarbete över klubbgränserna, bättre samarbete idrotter emellan samt fortsätta jobba lika hårt som jag tycker flera i tennis Sverige fortfarande gör. Som läsare saknar jag oerhört mycket djupanalyserna varför det verkligen ser ut som det gör i resp sport. I min värld tycker jag ovanstående fakta känns rätt. I orienterarens och basketspelarens värld ser den kanske annorlunda ut. Men visst skulle det vara spännande att se alla dess konkurrensanalyser sporter emellan.

4. Tennisens förfall

Intressant förslag av Magnus Gustafsson att analysera kommunernas kostnader per spelare i olika sporter. Projektet borde vara ett relevant ämne för en C- eller D-uppsats vid någon lämplig högskola. Arenaägarens kostnader består av både kapitalkostnader och driftskostnader (minus intäkter). Men väsentligt är också att analysera utövarens (eller föräldrarnas) egna kostnader, och likaså klubbarnas. Ska t.ex. målvaktsbenskydd betalas av föräldrarna eller hockeyklubben? Men det är naturligtvis inte bara kommunerna som bygger arenor. På senare år är det privata arenor som dominerar, på gott och ont. Tråkigt för t.ex. tennisen, eftersom dessa arenor mera sällan är lämpliga för tennis. Såvitt bekant finns det ingen generalplan för utbyggnaden av olika slags idrottsanläggningar i Sverige. Konsekvensen har blivit att det på vissa håll råder överetablering, så att arenorna inte kan få hyresgäster i nödvändig omfattning. Jämför med golfen. Tillgången på banor, tom. mästerskapsbanor, är större än efterfrågan. Och omvänt är det brist på anläggningar på andra håll, i förhållande till efterfrågan på träningsplatser. Och vems uppgift skulle det vara att göra en generalplan? Närmast till hands ligger RF, men Svenska Tennisförbundet och övriga specialförbund måste naturligtvis komma med förslag. Och vilka riktlinjer ska gälla för generalplanen? Här fastnar vi genast på intressekonflikten bredd/elit, men även på det problem som Magnus Gustafsson är inne på, alltså att optimera kostnaden per utövare. Tyvärr måste vi konstatera att t.ex. bandy inte lämpar sig för att bli en inomhussport. Det behövs en stor hall, och när snålheten bedrar visheten konstruerar man en hall som inte håller för en rejäl snövinter. Och det är lika dyrt att producera kyla som värme, t.ex. för uppvärmda fotbollsplaner; det blir hög kostnad per utövare. Tennishallar kostar också att bygga och hålla i drift, men utövarna har vant sig vid att få betala själva. Jämför med vissa kommunägda arenor som ibland inte får betalt för planhyran av klubbarna. Om nu RF (=idrottsministern) ska prioritera anslagen på basis av statens nettokostnad per utövare är det tydligt att det skulle behövas en analys av läget innan RF och andra delar ut pengar per sportgren. Prioriteringen bredd/elit - en klassisk fråga. Om ”vi” har ambitionen att driva fram VM/OS-medaljörer eller andra världsidrottare är det tydligt att det måste inrättas särskilda karriärvägar för sådana kandidater. Om inte regeringen ger särskilda anslag för det ändamålet måste alltså befintliga pengar omfördelas från bredd till elit, t.ex. genom att RF flyttar över pengar från LOK-systemet eller Idrottslyftet. Alternativt säger man att vissa sporter saknar förutsättning för prestigefyllda internationella framgångar, och dessa får i fortsättningen klara sig helt på egen hand, utan vare sig anläggningsbidrag eller aktivitetsstöd. Så nästa fråga blir: Varför är det viktigt att få fram medaljörer och toppidrottare? Det är lätt att räkna upp kategorier som tycker det är kul, liksom det är lätt att räkna upp andra angelägna behov som har blivit bortprioriterade vid bidragsfördelningen. Men vi kan inte äta kakan och ha den kvar. Med ovanstående vill jag inte ha sagt att allt beror på pengar. Men det är en helt annan historia.