"Bättre att satsa enbart på de bästa?"

”Frågan är om svensk idrott är så märkvärdig. Historiskt sett var det bättre förr. Och kommersiellt utvecklat, jo, i några idrotter, men långt ifrån alla. Kanske vi skulle satsa alla pengar på bara de allra bästa”, skriver Johan R Norberg, docent i idrottsvetenskap.
När vi betraktar oss själva har vi en benägenhet att avgränsa till sådana idrottsgrenar som är populära i Sverige – samt att våra internationella prestationer därefter delas med antalet invånare. Foto: Janerik Henriksson, Scanpix


Under det senaste året har jag haft förmånen att få utvärdera det svenska elitidrottssystemet. Uppdraget har varit lärorikt, inspirerande men ibland även lite konfunderande.

Hur bra är Sverige?

En fråga som vållat särskilt huvudbry är huruvida svensk elitidrott är framgångsrik eller inte.

Jag har nämligen mött idrottsledare som stolt deklarerat att den svenska elitidrotten är i yppersta världsklass – både rent resultatmässigt och i sin förmåga att utveckla unga talanger till fullfjädrade guldmedaljörer – men även ledare som bekymrat talat om förlorade positioner, hårdnande konkurrens och behovet av kraftigt ökade resurser för att hänga med i utvecklingen.

Båda beskrivningar är märkligt nog fullt rimliga. Detta beror på att det finns många sätt att jämföra länders idrottsliga prestationer – och att valet av mätmetod är starkt styrande för resultatet.

Som Bahamas och Jamaica

För de som vill framställa Sverige i positiv dager rekommenderas att bedömningen avgränsas till sådana idrottsgrenar som är populära i Sverige – samt att våra internationella prestationer därefter delas med antalet invånare.

Den metoden tillämpas gärna av små nationer – och den brukar ofta placera Sverige högt upp på rankinglistan tillsammans med länder som Bahamas, Jamaica och Norge.

Betydligt dystrare bild får den som nöjer sig med att räkna OS-medaljer. I Beijing hamnade Sverige på blygsamma 38:e plats räknat i antalet erövrade medaljer (fyra silver, ett brons).

Det var bättre förr

Anlägger vi dessutom ett längre historiskt perspektiv försämras bilden ytterligare. Sverige tillhörde nämligen de fem bästa länderna i varje olympisk spel under perioden 1912 till 1952 – med ett sådant perspektiv framstår utvecklingen sedan 1900-talets andra hälft som katastrofal.

Min poäng är dock inte att raljera. Däremot vill jag understryka att alla uttalanden om svensk idrotts internationella kapacitet baseras ytterst på beräkningsgrunder vilka alla är vinklade på ett eller annat sätt. I det avseende befinner sig sådana bedömningar alltid i en gråzon mellan fakta och värderingar.

För egen del undviker jag således helst uttalanden om svenska idrottsprestationer i förhållande till andra länder. Däremot diskuterar jag gärna den svenska elitidrottens faktiska utformning och existensvillkor.

Två små förbund och framgångsrika

Att Riksidrottsförbundet sedan år 2009 samlar in omfattande statistik i elitidrottsfrågor från sina medlemsförbund innebär dessutom att kunskapsläget idag är bättre än någonsin.

Mest anmärkningsvärd är den stora bredden. År 2010 fanns det sammanlagt 244 landslagstrupper i Sverige och 3024 landslagsaktiva. Drygt 2200 av dessa idrottare deltog i ett världsmästerskap eller motsvarande – och sammanlagt bärgades 203 medaljer (71 guld, 58 silver, 74 brons).

Mest framgångsrika var Mångkampsförbundets landslag i orienteringsskytte och Svenska Handikappidrottsförbundets trupp i simning med 13 respektive 10 medaljer.

Starkt kommersialiserad - nej

En jämförelse av förbundens landslagsutgifter visar på mycket stora skillnader. Högst utgifter redovisade fotbollförbundet (119 miljoner kronor) följt av skidförbundet (56,5 miljoner kronor) och ishockeyförbundet (34,7 miljoner kronor).

De allra flesta förbund sade sig emellertid ha betydligt lägre utgifter. Av sammanlagt 65 förbund med landslagsaktiviteter uppgav hela 49 av dem att de utgifterna inte var över 5 miljoner kronor.

Det finns således goda skäl att nyansera (den mediala) bilden av svensk elitidrott som en starkt kommersialiserad verksamhet. Det må stämma för vissa idrotter – men långtifrån för alla.

Kanske dags att tänka om

Det går inte att skönja några direkta samband mellan landslagens ekonomi och idrottsliga resultat. Förklaringen är givetvis att möjligheten till medalj påverkas av en rad svårbedömda faktorer såsom hur ofta mästerskap anordnas, konkurrensläget, länders idrottstraditioner och enskilda individers unika talang.

Men samtidigt är det onekligen lite lustigt att lilla racerbåtförbundet år 2010 lyckades med konststycket att både ta flest VM-medaljer (20 stycken) och samtidigt redovisa lägst landslagsutgifter av alla förbund (207 000 kronor).

Detta stämmer till eftertanke. Hur ska egentligen det svenska elitstödet fördelas? Är alla medaljer lika värda eller finns det vissa idrotter eller mästerskap som är viktigare än andra? Ska stora belopp riktas till ett fåtal, eller ska pengarna spridas brett över många idrotter?

Och vem ska göra denna bedömning?

Johan R Norberg

Idrottspolitisk forskare vid Malmö högskola och utredare av statens stöd till idrotten

Olle Ekengren (inte verifierad)

tors, 2012-06-14 17:09

1. Elitstödet

Hur ska egentligen det svenska elitstödet fördelas? Är alla medaljer lika värda eller finns det vissa idrotter eller mästerskap som är viktigare än andra? Ska stora belopp riktas till ett fåtal, eller ska pengarna spridas brett över många idrotter? - - - - - Vi kan även fråga så här: 1. Ska det egentligen delas ut något elitstöd av statliga medel? 2. Om ja, i så fall varför? 3. Vem (utöver medaljören) har glädje av medaljen? 4. Finns det något sätt att konstatera sambandet mellan medaljskörden och den samhällsekonomiska nyttan? 5. Om staten vill spendera x kronor i syfte att öka prestige och export, vilka alternativa metoder finns det? - - - - - Tänkbara svar: 2.1 Medaljer ger ökad prestige i omvärlden. 2.2 Medaljer ger ökade exportinkomster, inkl. turistinkomster. Det är rimligt att anta att den eventuella ökningen av prestige resp. exportinkomster är proportionell mot antalet utövare av sporten i fråga, men även utövarnas ekonomiska och sociala status i de länder som är intressanta. Men detta är snarare en fråga som sponsorer ska ställa sig. Ett företag som har sin största marknad i USA ska inte lägga pengarna på att sponsra bandy-VM. Svar 3: Nyrekryteringen till breddidrotten kan stimuleras. Men kan inte samma rekrytering uppnås till mindre kostnad (LOK-stöd etc.) än vad medaljen har kostat? Svar 4: Troligen inte. Antalet hotellnätter kan öka/minska av alla möjliga orsaker. Svar 5: Den frågan överlämnas till forskningen. På sistone har det påståtts att "The Economic Man" inte existerar. Mycket möjligt. Men resonemanget om investering i jakt på medaljer följer gamla skolan. Om detta är feltänkt kvarstår endast att OS är skådespel för folket, utan avkastning på investeringen i medaljkandidater. Synd att inte pengarna fördelas lite jämnare, både på sportgrenar och i tiden. Då hade SVT haft råd att visa åtminstone någon match från Roland Garros.

Drygt 4000 föreningar och förbund har sökt om stöd på grund av Corona för närmare 1,3 miljarder. I dag avslöjade Riksidrottsförbundet om hur stort idrottens verkliga behov är. Klubbar och förbund har önskemål om mycket mer pengar än vad statens anslag om 500 miljoner täcker. 

Nu får RF en synnerligen svår uppgift att fördela regeringens krispaket till idrottsrörelsen. Det tår klart att många blir utan pengar eller får mycket mindre än vad de har förhoppningar om.

HL-laget Örebro HK är Sveriges mest publikdragande lag. Det visar Idrottens Affärers genomgång av den så kallade beläggningsgraden på ishockeyns och fotbollens arenor. Med beläggningsgrad avses det antal stolar som är sålda vid varje matchtillfälle.

Apropå publiksiffror och betydelse: I diskussionen om när fotbollen kan återstartas är det centrala för SEF-klubbarna, Allsvenskan och Superettan, att rädda det nya TV-avtalet.  Uppgörelsen med sändande Discovery garanterar klubbarna 700 miljoner kronor årligen under sex år.

Att sex förbundsordförande tydliggör betydelsen av motionsloppen för deras förbund och för idrottssverige stärker RF i arbetet mot regeringen. Ett arbete som sedan tidigare fokuserar på att skapa villkor för föreningar och förbund att kunna utveckla och driva lopp och andra event med skäliga villkor. 

Jerry Andersson, 56, Mr Troja, fick för ett år sen beskedet via Facebook att han inte var önskvärd i Ljungbyföreningen längre. I dag presenterades han som ny i Växjö Lakers organisation.

Onsdag morgon och två dagar kvar till beskedet – att idrotten tillåts leva och verka. Det är vad åtskilliga i alla fall vill tro inför Folk och Hälsomyndighetens utlovade svar på idrottens samlade vädjan om att få inleda träning och tävlingar.

Och vad händer då denna morgon? Jo, maillådan domineras av nyheter från företag som vill berätta om nya sponsoraffärer. Det om något är ett bevis på en förväntan och ett uppvaknande.

Statistik från Skatteverket visar en förflyttning av spelare. Men de har inte till nätkasino, utan många föredrar spel på hästar

Under våren har socialförsäkringsministern fört fram bilden av att spelandet på nätkasino ska ha ökat kraftigt under den pågående pandemin. Några fakta för detta påstående har inte presenterats, menar BOS (branschföreningen för onlinespel i ett uttalande.

Svenska Fotbollförbundet, SvFF, hotar med repressalier mot distriktsförbund vid fortsatt samarbete med streamingtjänsten Solidsport.

Flera stora förbund som Skåne, Västergötland och Småland har efter förbundets påtryckningar tills vidare avbrutit all samarbete – och därmed har distriktets mindre klubbar förlorat chansen till  värdefulla tillskott till klubbkassan. Extra värdefullt nu i corona-tider.

Under måndagen höll Cas, Idrottens skiljedomstol, en hearing med Saman Ghoddos och Östersunds FK. Anledningen känner ni till. Ghoddos underskrift med den spanska klubben Huesca, kovändningen till ett nytt kontrakt med franska Rennes som till slut blev ett kontrakt franska Amiens. Någon dom i ärendet kom inte.