"Brustna drömmar om en karriär"

Skador kostar i brustna drömmar om en karriär, besvikelse över att man litade till tränaren och därtill går resurser förlorade. Men egentligen är det inte så märkligt när spontanidrott och skolidrott blir allt mindre. Konsekvensen kan inte bli annan, inte minst påvisas det av historien.
Willy Berggren skriver om betydelsen av Kajsa Bergqvists avslitna hälsena. Foto: Anders Wiklund, Scanpix


300 friidrottare har följts under två år med tät rapportering om skador. Resultatet är omskakande.

75 procent har haft långvariga skadeproblem som hindrat dem från träning och tävling.

Självfallet är resultatet och dess konsekvenser oacceptabla. Med nuvarande ökningstakt kommer 100 procent av friidrottarna att vara långtidsskadade om 20 år. Några fler svenska världsstjärnor liknande Sanna Kallur, Stefan Holm, Christian Olsson med flera får vi aldrig mer se.

Lika illa i alla idrotter

Men, är de unika? Hur ser skadeproblematiken ut inom övriga idrotter?

Om detta kan vi tvista… Men, efter tio år med 21 idrotter och dess främsta idrottare inom Sport Campus Sweden vill jag påstå att det är samma förhållande i varenda idrott. Nuvarande och kommande generationer av idrottare på junior och seniornivå kommer att hindras att nå sina drömmars mål därför att när de inträder i de ”tio tuffa åren” som krävs för toppnivå kommer deras kroppar inte att klara av påfrestningarna.

Men, varför?

Det är lätt att skylla på elitträning i sig. Ni kommer väl ihåg sommarens dokumentär om friidrottsstjärnornas avskräckande skador där t o m invaliditet var en riskfaktor att räkna med.

Alla har sämre begynnelsevillkor

För att inte fastna i en vulgärdiskussion där ett fåtal idrottare får representera alla vill jag här ta er med på en liten historisk resa. Med risk att låta som väldigt gammal vill jag ändå beskriva följande:

Så var det förr…

Fram till 70-talet var barn ute och lekte. Spontanidrott i form av landbandy, basket, fotboll, löpvarv runt gården, sim och hopplek mm tillhörde dessa generationers barndom. De flesta av oss bodde i mindre lägenheter som inte direkt inbjöd till inomhuslekar.

I skolan måste alla vara ute på rasterna vilket skapade spontana lekar. Sen började idrotten med barnverksamhet. Nu skulle föräldrarna skjutsa ungarna till en idrottsanläggning och där få prova på under någon timme.

Då började det att spåra ur

Det här innebar att eldsjälarna i våra idrottsklubbar fick mer och mer att göra med annat än att leda idrott. Det innebar en-gång-i-veckan-ledarna började att ta över verksamheten och de bäst utbildade tränarna slutade eller flyttade över till klubbar som kunde betala för verksamheten. Samtidigt beslöt skolpolitikerna att börja skära ned på idrottstiden in skolschemat.

Dessutom stoppade de den positiva eftermiddagsverksamheten (SIA-skolan) där lokala idrottsföreningar fick ta över en del av fritidsverksamheten i skolans idrottshallar.

På 90-talet gjorde datorerna med dataspel, videfilmerna och sedan mobiltelefonen sitt intåg.

Plötsligt försvann barn och ungdomar från allmänna lek och spelytor. De var inomhus i stället för ute.

Ingen bättring

Idag när vi ska beröra idrottens skadliga verkningar verkar ganska få bry sig om att göra kopplingen utifrån ett historiskt perspektiv. Nu läggs fokus på de skadliga konsekvenserna av ”elitidrotten” i stället.

När dagens tränare diskuterar en i dag tämligen accepterade bild av orsakerna tror man kanske att attityderna ändras och att konsekvenserna skulle bli att idrotten lägger stort fokus på allsidig och grundläggande träning i stället för greninriktad.

Tyvärr är det inte så. Eftersom kravet på snabb respons på efterfrågan i vårt ”kundorienterade” samhälle anpassar sig tränarna mot ”kundens behov” och man går alltför snabbt in i tävlingsnära träning med hög belastning – som den unge idrottaren inte är förberedd på.

Få klara en kullerbytta

Jag har många, många vänner som ännu finns kvar inom idrotten, s k ”eldsjälar”. De kan berätta om att när de jämför mot förr så blir barns och ungdomars fysiska förmåga allt sämre. Idag finns knappas någon tioåring som klarar en vanlig kullerbytta, få som klarar att springa två km utan att bli helt utmattad, de har dålig koordination och balans samt genomgående usel muskelstyrka.

Vart vill jag komma med allt detta?

Först av allt:

  • Lägg inte skulden på idrotten och beskyll inte heller skolan från att smita från ansvaret när att barn och ungdomar inte är fysiskt aktiva!
    Men varenda förälder borde börja med att vara ute i skog och mark familjevis, leka och spela utomhus i stället för att sitta i bilkö till en arena på andra sidan stan (100 000 personer gör detta varje dag i Stockholm under rusningstrafiken) eller som nu, skockas i alla dessa köpcentrum runt våra städer som verkar vara nutidens ”familjedagis”. Där blir man inte frisk och stark.
  • Låt inte näridrottsplatser, som idag, stå tomma en stor del av dygnet. Använd dem! Bygg många, många nya mindre idrottsanläggningar – inte bara för de stora idrotterna. RF-familjen består av 69 idrotter.
  • Inför idrott i någon form varje skoldag. Återinför idrottslärarnas förberedelsetimme!

Det går ju att åstadkomma förbättring

Det går att få bot problemen, gör så här:

  • Ge idrottsklubbarna större stöd för att hantera de barn och ungdomar som vill vara med i en förening. 
  • Upphör med påtryckningar och styrningar som tvingar klubbarna att ta över vuxenansvaret för idrott och motion. Föreningsverksamheten är oerhört viktig för Sverige som nation genom fostran i laganda, hänsyn, hjälpsamhet och demokrati. Låt inte idrotten bli framtidens ”dagis”!
  • Svenska tränare måste ändra sin attityd och innehåll i träningsprocessen! Här har varenda enskild tränare ett personligt ansvar som inte går att skylla ifrån sig! Dagens greninriktade och skadedrabbade kultur måste brytas. Det är hög tid att bygga en träningsfilosofi där allsidighet, grundträning, kombination av olika idrotter leder fram till bättre fysiska förutsättningar för de som vill satsa på elitnivå för att ”nå sina drömmars mål”.

De nya slog de gamla

Ett exempel är när Gunde-generationen slutade så upptäcktes två nya välutbildade tränare: Ola Ravald och HC Holmberg. De vände helt upp och ned på den rådande svenska skidkulturen. I stället för att träna skidor 7-800 timmar per år började man analysera vilka krav de tävlingsformerna ställde.

Plötsligt infördes tung styrketräning, teknisk rullsskidåkning, sprint och kraftåkning på skidor. Den nya generationen klev fram och gav ”di gamle” storstryk. Dessutom via en allsidighet som äldre generationer aldrig haft.

Ett annat exempel är hur svenska simmare alltid har varit väldigt reserverade när det gäller styrka och ny teknik. Inför OS i Bejing hade Sverige stora förhoppningar på 100 m frisim. Månaderna före OS hade dock något helt nytt hänt. En ny generation simmare såg plötsligt ut som body builders. Dessutom hade de bytt startteknik. Från att varit en av favoriterna blev vår svensk en hel sekund efter flertalet av finalsimmarna som var en sekund under tidigare världsrekord.

Uppehåll är bara bra!

Lika bra att ta ett tredje exempel.. När vår världsstjärna Kajsa Bergqvist slet av hälsenan drygt ett år före OS trodde nog alla att hennes tid som höjdhoppare var förbi. Men, tillsammans med SOK:s Rickard Nilsson gjorde man ett helt annorlunda träningsupplägg. Man kan undra om det är möjligen var en fördel med ett påtvingat uppehåll.

Faktum är att Kajsa var starkare och snabbare än någonsin och tog olympiskt guld. ”Jag har aldrig någonsin varit så bra allmäntränad”, berättade hon.

Om elitidrotten fortsättningsvis ska vara något många unga drömmer om måste vi nog börja byta ut en större mängd politiker. Många av dessa är direkt idrottsfientliga och motarbetar mycket av allt det arbete som dagens idrottsledare verkar för i sin vardag.

Är politikerna intresserade?

Politiker har helt andra aktiviteter på sin agenda än vad jag här skriver om. Frågan om flertalet över huvud taget har något intresse för idrott?

Stjärnor inspirerar unga över hela världen. Många av de kvaliteter som krävs – målmedvetenhet, fokuseringsförmåga, social kompetens, självdiciplin och en positiv livssyn mm efterfrågas som viktiga egenskaper av vuxenvärlden.

Idrottarna blir förebilder för så många unga som vill pröva sin egen förmåga. På vägen dit – oavsett om man lyckas eller inte fostras de till att bli ansvarstagande och positiva människor. Det här vet vi ju, då ska vi väl göra det bästa av möjligheterna.

Vi måste vårda vår idrott.

Krönikör

Willy Berggren

Willy Berggren har varit verksam inom Stockholmsidrotten i 40 år. Han har haft skiftande roller, från elittränare till ordförande, och han har genomfört hundratals arrangemang från början till slut med Midnattsloppet som det kanske största.

Kenneth Riggberger (inte verifierad)

tors, 2012-11-29 22:58

1. Brustna drömmar om en karriär"

Willy en grymt bra sammanställning hur det ser ut idag. I dagens samhälle ska allting hända på en gång gärna innan man fyllt 20 år. Vad är tålamodet? Vi vet att inom friidrotten har man sin peak mellan 25 till 30 år. Nu slutar väldigt många aktiva efter de slutat gymnasiet även de som har talang för sin idrott. Vilket innebär att de slutar innan de börjat. Jag var tiokampare på 70-talet och då fanns det bara en filosofi nämligen den att den som mest blir bäst. Det kostade mig 11 operationer. Trots det var jag med i landslaget under tio år. Dessutom hade man spelat elit basket och elit handboll. På min tid så visste vi inte bättre och viljan var starkare än förståndet. Sedan 1982 har jag jobbat med elitidrott på heltid. Och det man kan se är precis det Willy säger. Sämre ungdomar som har en grundfysik som är en katastrof mot vad den var för 40 år sedan. Jag har sagt det tidigare man får en känsla av att att det är medvetet från politikernas sida. Det är mycket lättare att styrka ett folk som är fysiska vrak. Än att styra en befolkning som är grymt vältränade. Vraken pallar inte så mycket mer än att arbeta för de pallar inte att sätta sig in i samhällsdebatten. Hade man ett folk som var grymt vältränade så hade det varit rätt jobbigt att styra dessa individer för de hade pallat med vad som helst även efter arbetet. Problemet i dagen idrott är att idrotten fortfarande inte har fattat att den som tränar mest blir bäst är en gammal idé. Utan det tränas kopiösa mängder både på ungdomar som inte är mottagliga för denna träning och på elitidrottare som borde vara mottagliga men har för dålig grund och därmed går sönder. Idrott är ganska enkelt det handlar om belastning och återhämtning. Med de flesta har inte koll på återhämtningsfasen utan bara tänker på belastningsfasen. Allt det här handlar bara om en faktor nämligen för dåligt utbildade tränare allt från barn- ungdomar till landslags tränare. I Sverige idag kan man blir tränare genom att gå en helgkurs och sedan kan man få träna en barn eller ungdomsgrupp. I skolan där man ska träna samma individer krävs minst 3 år av akademisk utbildning innan man får behörighet att träna barn och ungdomar i skolan. Inte konstigt att det går åt pipan. Jag är en av de få som tänkt tanken och även genomfört det under 5 år. Hur lite kan man träna och ändå utvecklas. 2 timmar/vecka och en fantasirik utveckling. Vad vinner man på det? Jo den aktive har tid med skolan. Den aktive har tid med kompisar utanför idrotten. Den aktive är aldrig trött. Den aktive längtar till träningen. Den aktive är alltid glad och positiv. Efter dessa 5 år är den aktive kvar i idrotten och är mottaglig för nya utmaningar som hon är tränad för att genomföra. Ibland är det inte tränarens och de aktivas fel utan det är de som skapar systemen inom idrotten. I ishockeyn på junior sidan spelar de 70 matcher om året lika mycket som elitserien. Vem är det som har skapat detta knappast tränare eller ledare inom denna idrott. Utan här handlar det bara om pengar. Jag har tränat NHL spelare de spelar 100 matcher om året. Hur nyttigt är det? De får bra betalt det är helt klart men är det idrott? Knappast utan här är de aktiva bara handelsvaror där allt bara går ut på en sak att tjäna pengar. Samma inom fotbollen. Men där har de fattat att det är smart att inte spela för ofta. Samma inom tennis osv. De som styr fattar inte träningsprocessen och att aktiva går sönder. För dem är det enkelt håller du inte måttet så köper vi en ny och så rullar det på. Sedan har man alla föräldrar som gör vad som helt för att deras barn ska lyckas med de själva aldrig uppnådde. Frågan är hur stor som helst. Willy har verkligen belyst problemen och det här är bara ett halmstrå i en höstack.

Axel Härstedt (inte verifierad)

fre, 2012-11-30 09:05

2. Kajsa vann OS-guld?

"Faktum är att Kajsa var starkare och snabbare än någonsin och tog olympiskt guld" Hon missade OS 2004 pga skadan men vann VM 2005 och slog senare världsrekord inomhus. Synd på en annars bra artikel även om poängen stämmer. Om sveriges ledande politiker förstod kopplingen mellan folkhälsa och elitidrott skulle de satsa miljarder på att anställa tusentals helsitdstränare med fokus på en ny generation som inte växer upp och blir "e-sportare"... Framgångsrika idrottare och tränare får barn i rörelse och många av dessa behåller sedan en aktiv livsstil som minskar kostnaderna för sjukvården med mer än som investerades från början.

Stefan Borg (inte verifierad)

fre, 2012-11-30 10:21

3. Tack!

Stort tack för en mycket, mycket bra krönika. Jag hoppas verkligen att den får stor spridning.

Daniel Allard (inte verifierad)

fre, 2012-11-30 12:42

4. Bra och insiktsfullt

Hej, jag håller helt med dig Willy. Denna artikel var mycket bra skriven. Jag tycker att man borde införa från sju års ålder 6-7 km meters löpning i skolan 4 dagar i veckan så att muskler, ligament, senor och skelett stärks. Jag anser att en bra grundkondition är ett måste för att leva ett fullgott liv men även om man ska elitsatsa på olika idrotter så att kroppen tål träning och återhämtar sig snabbt. En annan viktig detalj som jag tror har ändrats de sensate 20-30 åren är vikten av god och lång sömn efter träning. Likväl måste vi börja äta mer och bättre. Många elitidrottare inom hårda konditionsidrotter är rädda för att bli tjocka och feta vilket också i större utsträckning leder till skador. Ett annat problem är att unga idrottare/barn i allt större utsträckning idag fokuserar på sprintsnabbhet och explosivitet och helt glömmer bort konditionsträning. har själv förundrats över hur 10,11 och 12 åriga pojkar och flickor kan springa extremt snabbt på 60meter och 200 meter tider under 28sekunder är inte ovanligt. Detta måste ge en enorm belastning på senor och ligament.Friidrotten har de senaste 20-30 åren gått ner allt mer i distans för de yngre man uppmuntrar barn och ungdomar att träna och tävla i så många grenar som möjligt exempelvis (höjd, längd, 60m, stafett, kula) varje helg. Medan det anses som farligt eller inte bra att springa längre sträckor, man har kortat ner sträckorna väsentligt idag får man exempelvis inte deltaga i halvmarathon förrän man fyllt 17år. Detta tror jag leder till att många ungdomar helt enkelt ratar konditionsträning eftersom det inte anses bra. Jag tror att man i ÖstAfrika, japan och USA har hittat ett bra alternativ, där kan man göra både och även om ÖstAfrika kanske inte har de allra bästa sprinterserna i världen. Själv tränade jag väldigt hårt från 11års ålder till 16 års ålder jag var aldrig skadad trots stor belastning detta tror jag berodde till stor del på att min kropp var förberedd samt att jag inte fokuserade allt för mycket på sprint och explosiv träning.

Johan Engholm (inte verifierad)

fre, 2012-11-30 17:26

5. En mycket intressant krönika.

Ett stort problem i svensk idrott idag är att vi flyttat idrotten neråt i åldrarna. Idag bedrivs den mesta av idrotten redan från 4-5- till 10-årsåldern. Många hinner sluta långt innan de är mottagliga för mer omfattande träning och tävling. Dessutom är idrotten alltför organiserad tidigt. En 10-12-åring har redan upplevt det mesta, organiserad träning, cuper, träningsläger, resor etc. Det finns inte så mycket mer att uppleva och motivationen dalar. Fotbollen har gått i bräschen för detta och fångar upp barn snarast efter att de kan gå. Övriga idrotter blir så illa tvungna att hänga på för att inte bli akterseglade och cirkusen är igång. I den ålder då idrotten borde vara en del av ungdomarnas vardag för att de skall antingen kunna utvecklas till elitaktiva eller ta med sig idrotten upp i vuxen ålder som en del i en hälsosam livsstil, har de sedan länge slutat. För att idrotten skall följa med upp i vuxen ålder krävs idrottande i de övre tonåren från 15-16 år sådär. Här misslyckas svensk idrott kapitalt idag. Hur blev det så? Jag tänker inte svara på det, kan bara konstatera faktum och Willy beskriver det bättre i sin text. Jag kan jämföra med amerikansk idrott i allmänhet och deras friidrott och löpning i synnerhet som jag är väldigt väl insatt i. Amerikansk löpning är fantastiskt framgångsrik, växer i omfattning och i resultatnivå på ett häpnadsväckande sätt. På några få år har den amerikanska medeldistanslöpningen passerat Kenya som nummer ett i världen. Det beror inte på någon central satsning utan på alla de bäckar som den amerikanska skolidrotten fyller på via high school och universitet. I USA har man en omvänd pyramid jämfört med Sverige. Visst finns det idrott för barn, men den är väldigt lokal och saknar den struktur som tidigt etableras i Sverige. I svensk idrott börjar en utslagning tyvärr i stort sett från dag ett, antingen inom lagen eller genom byten till ständigt bättre lag eller klubbar redan i unga år. I USA kommer mer strukturerat idrottande in i bilden först på high school, årskurs 9-12. Fyra år av daglig träning och tävling, i flera olika idrotter, i 15-19-årsåldern ger en väldigt bra bas att stå på inför framtida idrottande. De får helt enkelt en möjlighet att pröva sina vingar i en bra ålder, snarare än som här hemma i en ålder då vingarna knappt har hunnit växa ut. Det finns en övertro i Sverige på att fantastiska resultat i unga år är en biljett till framtida ära och berömmelse. Det räcker att följa media, friidrott.se är inget undantag, för att få målande exempel på detta. 15-åringen si och sås prestationer höjs till skyarna ofta med bisatsen "fast han/hon bara är 15 år!". Detta borde vara förbjudet! Jag har omfattande statistik från Sverige och Norge som tydligt visar på att kopplingen mellan framgångar i unga år och senioråldern är mycket svag. Överlägsna resultat och stämpeln fenomen i unga år är snarare att betrakta som en "dödskyss". En välmående senioridrott, speciellt på elitsidan, kräver en rejäl volym på tonårsidrotten, eftersom det inte finns något inflöde av någon omfattning i vuxen ålder. Alltså vi måste återerövra tonårsidrotten från barnidrotten. Det är förstås lättare sagt än gjort. Barnidrotten skall tjäna som en möjlighet till rörelse, lek och en aktiv fritid, inte någon överorganiserad plantskola för elit och kanske substitut för föräldrars egna spruckna idrottskarriärsdrömmar, för att anknyta till krönikerubriken. Svunna tider och spontanidrott är nog för mycket att hoppas på. Dagens situation har inte uppstått från en dag till en annan, utan en process som har pågått under en längre tid. En vändning av svensk idrotts inriktning tar lång tid att åstadkomma. Vi behöver flytta idrottens morötter uppåt i åldrarna. Den mer organiserade träningen och tävlingen måste komma in senare i livet. De största upplevelserna inom idrotten måste ligga i de övre tonåren, inte i småbarnsåldern. För barn är idrott som lek en fullständigt tillräcklig morot. Vi föräldrar, ledare och tränare måste ha tålamod och låta idrotten vara en lek och inte överföra vår egen eller omgivningens ambitioner på barnen. Det är inte alltid lätt, men vi gör barnen en björntjänst genom att inte låta idrotten vara lek. Det spårar förr eller senare ofelbart ur när ett frö av prestationstänkande planteras i barnidrotten.

Eva Damberg (inte verifierad)

lör, 2012-12-01 12:20

6. Lek vs allvar?

Mycket bra artikel av Willy. Tack. Det är ett stort problem att den allsidiga, spontana rörelseglädjen hos små barn "försvinner" någonstans i 7-11-årsåldern. De barn som går med i föreningsidrotten blir specialiserade alltför tidigt och de unga barnen tränas ofta alltför likt äldre barn och ungdomar, med sikte på resultat. Nu talar jag generellt inom idrotter, kanske särskilt vissa bollsporter, som ställer krav på matcher, att barnen i tidig ålder måste välja idrott och inte kan hålla på med fler idrotter samtidigt pga många träningstillfällen inom tex fotboll. Friidrottens tränarutbildningar är bra, här finns ett "tänk" och medvetenhet om barns utveckling i olika åldrar och träningen anpassas efter det. Det är bra. Däremot, utan att vara alltför insatt, verkar det ställas krav på att barn/ungdomar ska tävla mycket. Kanske borde fokus i stället vara på träningsgemenskapen, alternativa typer av tävlingar mm. Viktiga kunskaper för tränare är hur kroppen växer och utvecklas hos barn: mellan 6-12 år c:a växer barn relativt jämnt och detta är bra åldrar för att utveckla grundformerna och allsidigheten. Viktigt är också den kognitiva utvecklingen, dvs att barnens egocentricitet försvinner någonstans i 8-9-årsåldern, vilket bl a innebär att de börjar jämföra sig med andra. I dessa åldrar kan man få höra "jag kan inte" osv. I puberten växer flickor i genomsnitt 2 år tidigare än pojkarna och här sker den stora tillväxten, med stora längdskillnader och viktökningar, som kan upplevas som besvärande för vissa. Om tränarna medvetet lägger en stabil grund i tidiga år och absolut inte specialiserar talangfulla unga, utan har långsiktigt tänk och tålamod, kommer dessa barn att bli mer "träningståliga" och därmed få färre skador. Detta är dessvärre ett idealtillstånd, upplever jag, eftersom det är ovanligt att barn från 7-8 års ålder behåller samma tränare upp till senioråldern. Om det skulle vara så, har den tränaren alla möjligheter att se till att barnen utvecklas stabilt och får den grundträning och i senare tonåren mer grenspecifik träning. Barnen håller kanske på med flera idrotter samtidigt, vilket lämnar över del av ansvaret på föräldrarna. Håller helt med om att utvecklingen har gått så långt att spontanidrotten i stort sett inte finns idag. Några anledningar kan vara att tex fotbollsplaner, ishockeyrinkar, friidrottsarenor, bollhallar mm är så fullbokade, att barnens spontana rörelseglädje inte får sitt utlopp där. Dessutom borde barn och ungdomar ha någon form minst 30 min varje dag i sitt skolschema. Då blir de mer aktiva, orkar mer, överaktiva barn/ungdomar blir lugnare mm. Mycket viktigt att tänka på när det gäller utvecklingen av barn/ungdomar, är att vissa är "supertalanger" som 10-12-åringar, medan andra blommar ut först i 19-20-årsåldern. Det går inte att veta vilka som blir bra seniorer redan i 10-12-årsåldern. Många faktorer spelar in, men en mycket viktig faktor, som borde lyftas mer, är den inre motivationen. Det vill säga att små barn rör sig för att de vill, de har "spring i benen" och rör sig av ren glädje. Tänk på mindre barn som oftast springer eller hoppar när de ska någonstans, i stället för att gå. Denna inre motivation är en utmaning för tränare att behålla hos barnet/ungdomen genom ungdomsåren upp till senioråldern. Alltför ofta fokuserar tränare på resultat, 10-åringar blir inte uttagna i laget eller hamnar "på bänken". Föräldrar kan ibland bidra till denna "hets" utan att de är medvetna om detta. Många föräldrar är fantastiska och skjutsar, lämnar, hämtar och stöttar sina barn på ett bra sätt, men en alltför stor del pressar sina barn, enligt forskning. Hur kan vi göra för att utbilda föräldrar så att de stöttar sina barn och låter barnen/ungdomarna få utvecklas i sin egen takt, för att de själva vill? Tänkte avsluta med några reflektioner runt träning i tonåren och uppåt, då belastningen oftast ökar mycket och då de aktiva börjar nå resultat. Jag utgår från friidrott eftersom det är där min kunskap finns. Om man tänker sig att ungdomar i dessa åldrar byter tränare, kan en övergång göras på tex följande sätt: Varje aktivs träningsbakgrund gås igenom noggrant, helst några år bakåt i tiden. Här ingår även andra idrotter, spontanidrott, dans eller liknande, så att den nya tränaren får en bakgrund till hur träningen kan läggas upp i en flerårsplan. Därtill bör det göras tester på de aktiva, tex konditionstester, smidighet, bålstyrka, benstyrka mm, gärna på något testcenter som Bosön. Enklare tester kan genomföras mellan dessa tillfällen för att följa den aktives utveckling. Tidigare tävlingsresultat är en del av denna kartläggning. Biomekaniken för den gren/grenar den aktive utövar, kan tränaren gå igenom tillsammans med de aktiva, så att förståelse upnås även från de aktiva. Med dataprogram kan varje detalj i den aktives rörelser iakttas och analyseras och därmed kan en utveckling ske. Matvanor och idrottspsykologi bör också ingå här, eftersom det är en viktig del av helheten. Därefter görs en kravprofil på varje aktiv, för att se vad som behöver utvecklas. Därefter kan ett individbaserat träningsprogram läggas upp. Regelbunden återkoppling är viktig, hur den aktive upplever träningen mm. För att den aktive ska utvecklas och må bra som människa, med krav från skola, kamrater, familj mm är det också viktigt att idrottspsykologi ingår som en del i träningen. Det kan vara prestationsutveckling, tävlingsnervositet, självförtroende, mental styrka, gruppdynamik (i träningsgruppen) osv. Den aktive behöver inte ha något"problem" för att använda sig av idrottspsykologi, utan det är en del av helheten av en aktiv, tillsammans med kost och fysträning. Hur ska detta uppnås? Hur ska tränarna hinna med detta i ett redan fullt program? Kan delar av detta läggas in i tränarutbildningarna? Jag har inga svar på detta, men skulle gärna vilja se en diskussion. Eva Damberg, Tränarprogrammet GIH(2003-2006),inriktning friidrott, idrottspsykologisk rådgivare i RF:s resursteam, studerar pedagogik på GIH(2012-2014) för att bli behörig lärare i idrott och hälsa, juniortränare friidrott, utbildare för 12-14 år friidrott.

Johan Sjöholm (inte verifierad)

lör, 2012-12-01 20:43

7. Reflektion

Herregud vilket bra forum detta blev! Utifrån artikeln har många spännande tankar formulerats. Någonstans känner jag igen mig i alla de perspektiv som lyfts fram. Samtidigt finns alltid en mekanism som påtalar oss att tidigare och vår generation minsann fick växa upp under mera rejäla omständigheter. Typ jag växte upp i en skokartong under motervägen. Nä jag växte upp på motorvägen i mittlinjen… Fast vad har vi skapat? Blev så glad när jag tog del av Riggans ord. Som friidrottare på Österlen under 80-talet var man inte direkt serverad av experter och genomtänkta träningsmetoder. Man fick söka sig all kunskap själv. Det kan ju inte ha varit fel, att efter massa bussbyten, likt en rollfigur i Galenskaperna, smyga in i Kombihallen och likt en japan spionera på Riggans träningar. Eller vid ett besök i Stockholm smyga in i Solnahallen och grymt nervöst fråga Bengt Jönsson; ”Äh hur ser mitt hoppande ut?” Deprimerad är ett starkt ord, men de resultat vi i princip sökte oss fram till skulle stå sig starkt med dagens resultat i svens ungdomsfriidrott, där många är stöttade av grymt kvalificerade tränare och lägger upp sin träning efter en strikt vetenskaplig metod, tror jag i alla fall? En del av kärnans problematik är väl att vi vuxna vill så förbannat väl och fråntar våra ungdomars eget ansvar och framförallt ett ägande av sin egen passion. Hoppet! Något sorts ljus är att våra ungdomar alltid hittar egna vägar till rörelse/fysisk aktivitet, som vi vuxna ännu hunnit formalisera! Skateboard, parkur (obs stavning) och multisport! Som sagt en grymt spännande diskussion ni samtliga bidraget till Med vänlig hälsning Johan Sjöholm som representerad storklubbarna Sjöbo If, Wollsjö Aif, BW 90 och Simrishamns Aif

Vågar jag?Thomas Nilsson (inte verifierad)

sön, 2012-12-02 15:21

8. BRUSTNA DRÖMMAR

Willy Bergrens artikel och kommentarerna kring den är naturligtvis både insiktsfull/a och viktig/a ur ett samhällsperspektiv. När jag som 15-åring 1941 började med idrott ingick att först skapa en "idrottsplats". Med jämnåriga grannpojkars hjälp grävde vi en grop på en liten åkerlapp som vi fick disponera. Med lån av häst och vagn fylldes gropen med sand från ett sandtag i närheten. Gropen räckte för stav-höd-längd- och trestegshopp.Stav-och hoppställning, plankor mm, fick vi tillverka själva med vad vi kunde få tag på. Kul-och diskusring snickrade vi ihop av några ribbitar lite åttakantig. Mätte gjorde vi med en tumstock. Löpningen fick äga rum på en byväg uppmätt med ett famnamått. Tid togs med sekundvisaren på en gammal väckarklocka. Tränarinsatsen hämtades från Gösse Holmers gedigna instruktionsböcker. Den bakgrunden räckte till för att jag skulle bli både landslagsman och olympier. Denna form av spontanidrott är som Willy Berggren konstaterar borta -för alltid. Eftersom samhällsomvandlingen flyttat människorna från landsbygden och de mindre tätorterna till allt större städer. Att folkhälsan, i meningen god grundkondition, påverkats negativt av urbaniseringen, är närmast ett axiom. Det finns helt enkelt inte förutsättningar för att få den gratiskondition som min barndom erbjöd. Att skolidrotten växlades ned under något decennium är helt klart ett politiskt och byråkatiskt faktum och misslyckande. Men i övrigt har politiken väldigt lite med ungdomens fysiska tillbakagång att göra. Dessto mer har idrotten och dess organisationer själv. När det kommunala aktivitetsstödet tillkom i samband med motbokens avskaffande 1955 omfattade stödet om jag minns rätt, 12-21 år. I jakten på dessa pengar drevs verksamheten mot allt yngre årgångar och ända till dagens kindergartenidrott. Något som lett till att kommunerna efter påtryckningar från föräldrar och föreningsledare sänkte bildragsåldern i både topp och botten. Resultatet har blivit som beskrivs att ytterst få unga har den psykiska och/eller fysiska styrka som krävs för att tvävla på toppnivå till kroppen är fullt vuxenstabil. Sen får man inte blunda för pengarnas makt som Kenneth Riggberger skriver om. Mediavärldens makt över världens ungdom är i dag total. Skulle anställda i företag och organisationer utsättas för den fullkomligt hänsysnlösa behandling som flera elitidrotter utsätter sina medlemmar för så hade det blivit kraftiga skadestånd. Men i idrotten finns ingen fackförening eller arbetsmiljömyndighet som sätter gränser. Att dag efter dag, som t.ex. nu i tour the ski, pressa deltagarna att ta ut sig till max i extrem kyla, och efter förrättat värv bli liggande i den iskalla snön totalt utpumpade och utan att tas omhand är inte idrott. Det är människohandel. Och just i denna männskohandel spelar idrottsorganisationerna och mediamogulerna under täcket med varandra för att tjäna pengar på omogna ungas liv och intresse. Däremot tror jag att de flesta av oss som intrsserar sig för idrott inser att dagens samhällsutveckling har mycket lite att göra med om Sverige får fram någon ny Borg, Stenmark, Klyft, Olsson, Holm eller Zlatan mer. Det avgörs av slumpen och den är universell

Robert Levay (inte verifierad)

tis, 2012-12-04 07:33

9. Det är bögarnas fel!

Så heter en ganska rolig skämtsång som försöker lägga skulden för i stort sett allt på bögarna (naturligtvis oförskyllt kanske ska tilläggas...). Willy Berggren gör samma sak i sin artikel, det är i stort sett allas fel (samhället, politikerna, föräldrarna, den tekniska utvecklingen, skolan), allas utom hans eget och friidrottens, förstås. Är det inte så enkelt som att vissa förutsättningar är bättre idag och vissa är sämre än på 50-talet, om nu detta årtionde ska vara norm? Visst, spontanidrotten minskar MEN föräldrarnas engagemang för sina barn ökar. Vissa (som Johan Engholm) ser en fara i detta, så länge det inte handlar om honom själv och hans egna barn... Vi KAN mer om idrott idag (kanske inte i Sverige men i andra länder). Snarare än att gnälla och kverulera kanske vi skulle ta vara på det som är bra med dagens situation och jobba utifrån detta. Bara en stilla undran.

Willy Berggren (inte verifierad)

tis, 2012-12-04 18:24

10. Robert....ordet är eftertanke

Hej Robert! I alla moderna sammanhang vet man numera att om man ska komma framåt måste man först stanna upp och fundera över det man gjort och vad det lett till. Minns du Lasse Widding, författaren. Han sa ofta följande: "För att veta man man är, måste man följa sin historia bakåt - för att komma framåt". Därför tycker jag du gör det lite för lätt för dig. Läser man både denna spalt och andra ser man ofta inslag som tycker. Man tycker hit och man tycker dit. Det kostar ju ingenting men, för sällan mot något konstruktivt och danande. Själv tror jag på tanken om "det goda samhället". Innebörden i detta är att vi måste vilja det goda, att samsas om något och gå framåt i förändring. Mig behöver du inte oroa dig för att jag skulle vara en "skrivbordstyckare", tvärtom: I min historia finns att tränat över 700 elitlöpare varav 50 i landslagen, tränat och varit ansvarig för mer än 2000 barn och ungdomar, startat Midnattsloppet, Tunnelloppet, Löpargymnasiet och ca 100 olika tävlingar och arrangemang. Visst är jag duktig? Skämt åsido. Jag håller inte med dig om kompetens och föräldrarnas insatser. De som kunde inom idrotten blir färre och färre och ersätts av en-gång-i-veckanledare. Förr jobbade man kanske längre dagar men, hade mer tid att vara tillsammans (tänk före TV:ns och datorns tid). I veckan hade DN en artikel om "föräldrarnas omöjliga situation idag". Det krävs närvaro på möten på dagis, fritids, skolan, idrottsföreningen, bostadsföreningen mm.Det är inte samma sak som att vara med sina barn. Däremot är man för sina barn. Det är bra det också. Jag vidhåller att det handlar inte om att kverulera och klaga. Däremot måste vi ta ny avstamp mot ett annat samhälle. Åtminstånde jag ogillar mycket i den färdriktning som dagens Sverige är på väg emot.Kan vi inte fortsätta en bra diskussion som leder framåt? Mvh Willy

Kenneth Riggberger (inte verifierad)

tis, 2012-12-04 20:01

11. Brustna drömmar om en karriär"

Willy! Jag håller med till fullo. När vi växte upp fanns varken TV eller dagens attraktioner. Vi lever i en annorlunda värld än den som var för 40 år sedan. Om vi ska se till den fysiska statusen då och nu är det inte så konstigt att det ser ut som det gör. Var det bättre förr jag tror inte det. Det är en grym utveckling i samhället idag på gott och ont! Vem pallar att stå emot? Dagen ungdomar är med på ett helt annat sätt än när vi växte upp. De kan skaffa sig kunskap som vi inte ens vågade drömma om. Men nu kommer jag till poängen. Idrotten är som kyrkan det mest konservativa som finns. Det vi gjorde för 40 år sedan gäller än idag. När det gäller kyrkan är den över 2000 år gammal. Och det är det som gäller idag. Här får varje individ ta sitt eget ansvar vad som gäller. Tillbaka till idrotten 10 till 15 år inlärning. 15 till 20 år bygg upp en kropp som tål elitidrott. 20 till 40 år utveckla de mest väsentliga egenskaperna för att den aktive ska bli bättre. Med andra ord träna på det man ska bli bra på. Och minimera resten.

Robert Levay (inte verifierad)

tis, 2012-12-04 23:43

12. Diskussion som leder framåt Willy

Willy, nog har jag hört talas om dig. Du har ägnat stora delar av ditt liv åt idrotten och har onekligen uträttat en del. Eftersom jag har en son som är löpintresserad har jag blivit det och talat med flera av Sveriges "experter" av den gamla skolan. Några har jag fått god kontakt med och till och med hjälp av men jag tänker också på till exempel Ulf Saletti, Lorenso Nezi, Bo-Gunnar Bogges, Curt-Roland Ljung, Björn Sveen m fl. Dessa personer har bemött mig synnerligen föraktfullt och fientligt på olika sätt och jag har därmed fått en skeptisk syn på alla dem som påstår sig vara "experter" inom friidrott. Inget av det de har sagt eller skrivit eller uträttat får mig att tro att de har förstått någonting mer än mannen på gatan om löpning men där kan jag ha fel. De kansker döljer sina kunskaper, vad vet jag. Däremot är jag säker på en sak; ingen av dem tror på svensk löpning. De har redan bestämt sig för att ingen svensk någonsin kan bli bra och skulle någon försöka så är de värda spott och spe. Jag tror att de har fel. Den fd elitlöparen Johan Wallerstein har på ett övertygande sätt visat att flera av världens ledande löptränare tror på möjligheterna till svenska framgångar inom löpning, bara vi tränar RÄTT. Alla kan förstås inte bli elitlöpare men om våra ledare från början ger upp den ambitionen, vilka ungdomar kan vi locka till löpningen? Vem vill träna flera timmar om dagen om chansen att vinna uppmärksamhet, pengar, publik, anseende osv är minimal? Jag tror att många av våra löptränare har gett upp, djupt i sina hjärtan. De tror inte att de kan lotsa någon löpare till verkliga framgångar. Om de sedan skyller på att ungdomen är lat, obegåvad, att resurser saknas, att det inte finns löpkompisar spelar ingen roll; de har gett upp. Ändå fortsätter de i många fall som tränare och ledare och när någon dyker upp som säger Yes we can! så kommer de att hata den personen. Den påminner dem om deras eget nederlag. Willy, visst kunde vi önska oss att ungdomarna utövade mer spontanidrott. Och vi kunde önska oss att skolan satsade mer på skolgymnastik. Och att fler ungdomar sökte sig till löpningen. Men Willy jag känner ungdomarna ganska väl. De vill att vi vuxna ska visa dem HUR de ska träna för att bli bra. Inte många, men tillräckligt många för att ungdomarna ska fråga MIG, som ju inte ens är någon tränare, hur man ska träna. Jag deltar gärna i en diskussion som leder framåt: vi har misslyckats GROVT med att ta fram svenska löpare av världsklass de senaste decennierna. Varför har vi det? Här kan vi tala om rannsakan! Talanger har inte saknats, det är inte problemet.

Thomas Nilsson (inte verifierad)

ons, 2012-12-05 21:25

13. EN LIVFULL DEBATT

Willy Berggren har fått till en livfull, men förvånansvärt smal debatt. Kommentatorerna tar sig inte långt utanför sitt eget staket. Och det är synd, ty skall idrotten fortsätta att utvecklas från min ungdoms amatörism till en del av dagens och kanske ännu mer som en del av morgondagens arbetsmarknad så blir den också en del av samhällsekonomin. Men också en skyldighet för samhället att stödja de ungdomar som gett allt under ungdomsåren för att nå den topp, och därmed framtidsförsörjning, som det är få förunnat att nå. Att fylla 30-35 år och ha missat viktigt utbildning och chans till ett gott yrkesliv, är på väg att bli en verklighet för allt fler. Speciellt inom de lägre bollsportsdivisionerna, eftersom man där var först med proffsidrotten. Men helt klart kommer problemen också inom t.e.x. friidrotten och skidlöpningen, eftersom de sporterna kräver en träningsinsats som lämnar mycket lite tid över för en yrkeskarriär vid sidan om idrotten. Eftersom vi i Sverige har en frihet att själv välja yrkesroll,och idrottsarbetsmarknaden är på väg att bli av betydelse för sysselsättningen, vore det inte fel om samhället kunde utlova ett ekonomiskt stöd till en lämplig yrkesutbildning för dessa nästintill-elitidrottare när karriären är över. Att behöva vända sig till gamla föräldrar för sin försörjning tiden efter idrottskarriären känns säkert pinsam för de som hamnar i den situationen. Och sådana finns på rätt hög elitnivå. Därför är det oförsiktigt att glömma de risker som den moderna proffsidrotten lever under. I dag helt i händerna på reklammakare och medier.

Willy Berggren (inte verifierad)

fre, 2012-12-07 17:23

14. Stödet finns redan!

Jag hade nu tänkt sluta kommentera kommentater i denna i övrigt ganska konstruktiva och trevliga debatt. Men, när jag läser din Thomas Nilsson suckar jag åter igen av viss trötthet. Varför? Jo... På ca tio olika platser i Sverige drivs sedan minst 10 år ett fantastiskt stöd. Detta stöd tjatas det om och om och om igen om - därför undrar jag om omgivningen är både döv och blind. Det finns ett utbyggt system inom kombinationen elitidrottsssatsning och högre studer. Hela 14 av landets största lärosäten är med. De anpassar studier efter idrottarens behov för att möjliggöra en storsatsning på elitidrott. Här skulle kunna räknas upp flera hundra av landets främsta idrottare. De får ett suveränt stöd med bostad, studieanpassning, stipendier, idrottsmedicin, idrottspsykologisk och livstilsstöd mm. Här finns också tillgång till anläggningar för träning och tävling. Det borde vara varje svensk idrottsledares skyldighet att känna till detta och informera de unga som befinner sig i denna livssituation. Om man informerar sig om detta behövs inga fler rop ut i öknen efter något som redan finns. Däremot kan jag vara hård och påstå att vare sig RF eller Svenska staten, SKL m fl bryr sig inte ett vitten om detta trots att de skulle kunna göra skillnad genom att tillföra behövlig ekonomi. Idag är det så att även här är det eldsjälar inom högskolan, kommuner och främst distriktsförbund som backar upp. Återigen. Vi måste föra ett samtal som inte bara innehåller "jag tycker hit och jag tycker dit". Framåt!

Thomas Nilsson (inte verifierad)

fre, 2012-12-07 18:38

15. "VARE SIG RF, SVENSKA STATEN, SKL M. FL."

De rubricerade institutionerna avses. Och det gäller för de proffs där plånboken är i princip tom när karriären är över och inget arbete väntar. Tyvärr, långtifrån alla är motiverade för högskolestudier, varken under eller efter karriären. Men de är samhällsmedborgare som glatt många under sina år i idrotten, och därför också värda att komma ihåg. MVH Thomas Nilson

Ola Serneke tar sats igen. Entreprenören bakom jättearenan i Kviberg i Göteborg vill nu komplettera anläggningen med en enorm skidhall för utförsåkning samt en unik multisportarena. Och lite till...

156 anmälda på 24 timmar. Henrik Stensons senaste projekt tillsammans med Fanny Sunesson – en golftävling för juniorer med ett parallellt läger för handigolfare – slår rekord.

Jerry Andersson, 56, Mr Troja, fick för ett år sen beskedet via Facebook att han inte var önskvärd i Ljungbyföreningen längre. I dag presenterades han som ny i Växjö Lakers organisation.

Ett av de längsta sponsoravtalen någonsin förlängs. 1997 klev Skandia in i golfen, sedan dess har det rullar på ideliga "copy and paste". Och nu sker det igen, en ny förlängning och parterna går vidare tillsammans.

Ge er till tåls, ”Parneviks” återkommer. Golfstjärnan Jesper Parnevik blev TV-stjärnan som släpper in kända svenskar i familjens fashionabla villa i Florida.

Efter månader av spekulationer kom bekräftelsen efter tio på fredagsmorgonen. Djurgårdares drömvärvning är verklighet. Kim Källström är tillbaka.