Idrotten borde lära av finkulturen!

Det statliga stödet till Kungliga operan kan utläsas som att högkvalitativ opera och balett utgör viktiga kulturyttringar. Ibland måste det få kosta. Idrotten borde använda finkulturen som ett slagträ i debatten.
Kungliga Operan har sina dansare. Här repeterar de föreställningen 'Tyll' av koreografen Alexander Ekman. Dansen är en del av 'Triple Excellence', tre baletter av tre olika koreografer. Och Friends Arena har sina estradörer. Foto: Fredrik Sandberg, TT Nyheter

 

För någon tid sedan argumenterade Idrottens Affärers bloggare, Dan Persson, för att det ska byggas en ny arena i Göteborg. Inlägget började lite fränt med påståendet att det är en ”sanning” att arenor är samhällsekonomiskt lönsamma ”med undantag för någon enstaka bandyarena i glesbygd”.

Därefter tillades att de som vill ”elda upp skattepengar” istället borde bygga operahus, eftersom sådant utgör ”världsklass” i konsten att förstöra skattemedel. Mot denna bakgrund ansåg Persson att 4 miljarder kronor vore en lämplig kostnad för att skapa en ”tillräcklig bra” arena i Göteborg.

Multiarenor som idrottens ”vita elefanter”

Jag har funderat mycket på Perssons krönika, och skulle vilja ge två kommentarer. Den första är närmast obligatorisk och rör frågan om idrottsarenors samhällsnytta. Perssons formulering är givetvis tillspetsad men mig veterligen finns det få vetenskapliga belägg för att idrottsanläggningar nästan alltid är samhällsekonomiskt lönsamma.

Däremot finns det en hel del studier och konkreta exempel som indikerar det motsatta. Här på Idrottens Affärer läser vi ofta om idrottsanläggningar vilka blivit dyra affärer för både idrottsrörelsen och skattebetalarna – och detta oavsett om vi talar om multiarenor i huvudstaden, ishockeyrinkar eller badhus med eftersatt underhåll.

Till detta kan läggas en bred och internationell forskning om idrottsarenor vilka byggs för att arrangera stora evenemang men där skattebetalarna efteråt pådyvlats stora utgifter på grund av anläggningarnas låga beläggning och svaga lönsamhet.

Som "vita elefanter"

På den ansedda och internationella Play the game-konferensen i Aarhus för några veckor sedan användes till och med epiteten ”vita elefanter” för att beskriva just sådana anläggningar. Begreppet lär härstamma från Asien där förmögna personer enligt legenden gav vita elefanter som gåvor till sina fiender.

Eftersom djuren var heliga så kunde de inte komma till nytta som arbetsdjur. Samtidigt var de dyra i drift. Termen har därefter etablerats i ekonomisk teoribildning för projekt eller egendomar vilka är kostsamma att äga utan att ge avkastning.

Förstå mig rätt. Min poäng är inte att alla idrottsanläggningar saknar lönsamhet. Däremot är jag tveksam till svepande formuleringar om att idrottsanläggningar närmast självklart är samhällsnyttiga – och jag oroas över att de som projekterar och planerar idrottsanläggningar ibland låter sig styras av fromma förhoppningar och antaganden snarare än underbyggda riskbedömningar.

Lär av kulturen!

Men det var egentligen inte frågan om idrottsarenornas samhällsnytta som fick mig att reagera på Perssons krönika. Det var hänvisningen till de sköna konsterna. Det är helt riktigt att opera tillhör en del av svensk finkultur som kostar skattebetalarna betydande summor.

I den senaste budgetproppen avsatte regeringen drygt 446 miljoner kronor enbart till driften av Kungliga operan i Stockholm. Till detta kommer planer på att låta renovera denna nationalscen vilket naturligtvis kommer att medföra ytterligare belastningar på statsbudgeten i mångmiljonklassen.

Men frågan är om detta statliga stöd till opera och balett bör karakteriseras som ett missbruk av skattebetalarnas medel. Jag ser det inte så.

Ett av de viktigaste skälen till att det finns statligt kulturstöd är att främja verksamhet som inte skulle överleva i en ren marknadsekonomi. Ytterst är tanken att kulturlivet skulle bli alltför begränsat om endast kommersiellt gångbara nöjen skulle få existera.

De teaterintresserade skulle visserligen ha tillgång till privatteatrarnas farser och komedier men kanske aldrig få möjlighet att bevittna uppsättningar av Mozarts Trollflöjten eller dramer av Ibsen.

Måste få kosta ibland

Det statliga stödet till Kungliga operan kan således utläsas som en markering från politiskt håll om att högkvalitativ opera och balett utgör viktiga kulturyttringar i moderna samhällen. Och att sådant ibland måste få kosta.

Jag tycker att idrotten borde inspireras av detta synsätt snarare än att använda finkulturen som ett slagträ i debatten. Precis samma resonemang kan ju nämligen användas till stöd för ett statligt elitidrottsstöd.

Idrott är ju också ett kulturfenomen – och den yppersta elitidrottens prestationer kan mycket väl likställas med de mest avancerade balett- och operaföreställningar. Dessutom – och viktigast av allt – är elitidrott en aktivitet som i stor utsträckning inte klarar sig på rent kommersiella villkor.

Behöver både finkultur och elitidrott

Huvudargumentet för offentligt stöd till både idrottsarenor och elitidrott borde därför inte ta sin utgångspunkt i tveksamma argument om att verksamheten nästan alltid är samhällsnyttig. Säg istället att elitidrott är en så viktig kulturföreteelse i moderna samhällen att även den ibland måste få kosta. Säg att Sverige både behöver sin finkultur och elitidrott.

Detta kulturpolitiska perspektiv på arenabyggen och elitidrott har två viktiga förtjänster. För det första nyanseras diskussionen om idrottsanläggningars förtjänster och risker. Det blir möjligt att balansera de rent ekonomiska aspekterna med mer mjuka värden om arenornas långsiktiga kulturpolitiska nytta och betydelse.

I förlängningen kanske vi t o m se på glesbygdens bandyarenor med lite nya och positiva ögon. För det andra befrias svensk idrott från kravet att alla dess aktiviteter alltid ska generera ett samhällsnyttigt mervärde.

Jag är visserligen den förste att skriva på att idrott ofta skapar stora samhälleliga värden. Men idrotten har ju också – precis som kulturen – ett egenvärde.

Glöm inte det.

Johan R Norberg

Idrottspolitisk forskare vid Malmö högskola och utredare av statens stöd till idrotten

lasse b (inte verifierad)

mån, 2013-12-02 06:44

1. om idrottens samhällsvärde ...

mitt förtroende för Johan R Norberg är klart större än för Dan Persson vad gäller "Idrottens samhällsvärde" såväl idrotten i stort som idrottsliga arenor specifikt ...

Sven Essen (inte verifierad)

mån, 2013-12-02 19:53

2. Kultur och idrott

Operan och Dramaten sponsras med statliga medel= alla skattebetalare i landet står för fiolerna. Idrotten däremot i Gävle, Sundsvall o s v ska kämpa med i en del fall kommunalt stöd, som medför ett förfärligt ryande från de kommunala skattebetalarna. Vad är då viktigast för skattebetalarna ? Att "högavlönade" stockholmare ska kunna "gå på" Dramaten (750 kr / biljett) / Operan (c:a 2.400 / biljett) till starkt subventionerade biljettpriser eller att innevånarna i Kiruna har två hockeylag? Subventioneringsrekordet vinns av Norrdans med 3.700 kr / biljett.. Operan får alltså c:a 350 miljoner totalt per år. Stadsteatern i Sthlm och Dramaten ligger också i häradet Nåååå!!!

Johan (inte verifierad)

fre, 2015-01-30 19:50

3. Bra skrivet. Tänk också hur

Bra skrivet. Tänk också hur många skattekronor som t.ex. Stockholm Marathon inbringar, folk i tusental bor på hotell, äter på restaurang och tillför turistnäringen i stort. Eller föreningsstyrda och icke-subventionerade ungdomstävlingar som Gothia Cup och Storvretacupen. Rena inkomstkällor för staten. I Gothia Cups fall förmodligen i miljardklassen genom åren(betänk att VARJE cupdeltagare går på Liseberg MINST en gång under sin vistelse). Tänk om dessa parametrar kunde dras in i diskussionen istället, hur mycket idrotten själva bidrar utan att ta NÅGONTING. För så är det ju i diskussionen just nu, det är alltid idrotten som tar och sen ska det bedömas huruvida den är "värd" det eller inte. Det ska liksom aldrig få kosta, och där har vi idrottspolitiken i ett nötskal: onyanserad och enbart absoluta kostnadsbedömningar.

Djurgården vinner inte allsvenskan, men tar hem ett pris som innehåller nog så mycket ära och heder.

Revisions- och rådgivningsföretaget EY har synat de allsvenska klubbarnas ekonomi för att hitta samband mellan framgångar på planen och ekonomiska förutsättningar – här var Djurgården mest framträdande av alla föreningar.

SOK slår på stort och gör något som man aldrig har gjort förut: Satsar ett antal miljoner på att bygga en unik mötesplats under OS i Pyeongchang. En Sweden Arena.

Visma Ski Classics växer i alla bemärkelser. Nu har vd:n David Nilsson nått en uppgörelse med italienska tv-kanalen RAI och det innebär att parterna har kommit överens om att bolaget ska sända alla italienska evenemang på skidturnén. Sedan många år har RAI sänt Marcialonga, nu tillkommer både Sgambeda och Toblach-med live-bilder.

Jerry Andersson, 56, Mr Troja, fick för ett år sen beskedet via Facebook att han inte var önskvärd i Ljungbyföreningen längre. I dag presenterades han som ny i Växjö Lakers organisation.

AIK Fotbolls huvudsponsor Åbros logotyp har blivit allt svårare att tyda i de senaste matcherna. Det är inte annat än helt avsiktligt. Nu avslöjar klubben anledningen till det bleka trycket: Genomskinligheten av Åbro-logotypen markerar avslutet på det 23 år långa samarbetet.

Motorn i den svenska hästnäringen riskerar att stanna. Det ligger nu i regeringens, främst Ardalan Shekarabis händer, att se till att en efterlängtad reform av spelpolitiken säkrar en rättvis finansiering av trav- och galoppsporternas grundläggande infrastruktur som anläggningar och tävlingskostnader samt de breda satsningar inom hästsektorn som idag finansieras via ATG.

Programmet Skavlan i SVT har hittills kanske inte varit känt som idrotts-TV. Det kanske blir ändring på det: i kvällens program medverkar både Janne Andersson och Gunde Svan.

Premier League, med alla spelaraffärer och silly Season fascinerar många, inte minst fans och journalister. Men nu nu kan det bli ändring och helt andra villkor.