Politik och idrott i samma situation

De politiska partierna och idrottens institutioner står nu inför två valmöjligheter. Antingen förändrar man människorna så att de åter passar in i föreningsstrukturen eller så förändrar man organisationerna för att passa dagens medborgare.
En nystart för politiken och i lika hög grad idrotten, menar Camilla Hending. Foto: Tomas Oneborg, TT

 

De politiska partierna har en ibland mer än 100-årig historia bakom sig. När de bildades kring sekelskiftet var det startskottet för ett nytt samhällsbygge. Visionen var att skapa ett bättre liv för medborgarna och ge dem möjligheter till en lysande framtid. Riksidrottsförbundet bildades under samma tidsperiod och delade i stor utsträckning samma vision. Genom idrotten skulle vi dessutom få en frisk befolkning.

Idrott kostnadseffektivt

Idrottsrörelsen var den del av samhällskroppen som producerade god folkhälsa, högre medellivslängd och färre sjukdomar. Idrotten var också en bra plats för individen att integrera samhällets värderingar och utvecklas till en god medborgare. Socialisering var, jämsides med fysisk fostran, en viktig del av idrottens ideal och hittills har idrottsrörelsen verkligen levererat just de här kvaliteterna. 

Samhället, i betydelsen det offentliga, har i utbyte försett idrottsrörelsen med pengar, acceptans och legitimitet. Klubben har varit den administrativa hierarkin mellan samhällets avsikter i toppen och den idrottande människan på gräsrotsnivå.

Samhället har uppmuntrat människor till att vara medlemmar i en klubb därför att det varit ett kostnadseffektivt sätt att kontrollera och påverka hur mycket fotboll eller basket individerna verkligen spelat. De lokala aktivitetsstöden och stöden till lokaler och utrustning förutsätter en lokal föreningsadministration. De hade varit svåra att hantera på individnivå. Det här har fungerat. Hittills har samhället fått bra avkastning på sina satsade medel. 

Inför samma utmaning.

Både idrottsrörelsen och de politiska partierna nådde nog sin optimala prestanda för flera årtionden sedan. Medlemmarna har, sedan dess, inte direkt vallfärdat till styrelserummen eller tävlat om att bli ordförande. Det är uppenbart att båda institutionerna står inför samma utmaning.

Medborgarna har i och för sig visat att de gärna vill fortsätta idrotta och föra politiska samtal. Skillnaden mot tidigare är att idrottandet idag i ökande utsträckning sker utanför den organiserade klubbverksamheten i stället för inuti den. På samma sätt har den politiska diskussionen flyttat ut, till tidningarnas kommentarsfält, Facebook och Twitter. 

Eftersom idrottande och politiskt arbete alltså sker utanför de tidigare institutionerna blir det svårt att upprätthålla de förr så självklara relationerna. Folkhälsa produceras alltså inte enbart inom föreningsidrotten utan idrottandet sker numera lika ofta på gym, i löpspåret och på parkbänkar. Det betyder att satsningar på klubbverksamhet och organiserade föreningar i allt större utsträckning missar de individer som faktiskt tränar. Det innebär, i sin tur, att samhället och politiken snart kommer att se sig tvingade att fundera på om klubbverksamheten verkligen är det ställe där pengarna ger störst avkastning.

Inför två avgörande val

De politiska partierna och idrottens institutioner står nu inför två valmöjligheter. Antingen förändrar man människorna så att de åter passar in i föreningsstrukturen eller så förändrar man organisationerna för att passa dagens medborgare. 

Idrottsrörelsen försöker nog anpassa sig till ett förändrat samhälle. De understryker vikten av ett mer framtidsorienterat synsätt och uppmanar till diskussion om organisationens former och innehåll.

Frågan är om de vågar släppa på själva fundamentet, rörelsens infrastruktur och åter framhålla idrottens kärna. Grunden, det som en gång i tiden var synonymt för rörelsen; idrottens förmåga att skapa glädje, lust och mening åt människor, måste hamna i fokus igen.

Måste anta visioner

Politikerna borde, och försöker säkert, på samma sätt blicka framåt och beskriva sina visioner om ett framtida samhälle. På samma sätt som de så framgångsrikt gjorde för 100 år sedan. Drivkraften och motivet, nu som då, måste vara att ge medborgarna bättre förutsättningar för ett gott liv.  

Men det vi ser nu är tyvärr inte en sådan återgång till syftet, visionen och varför-frågorna. Trots försök i den riktningen så är verksamheternas huvudsakliga fokus i stället det motsatta. Det tycks bli allt mer konkret och jordnära för varje år.

Politikern vill inte förändra världen längre utan nöjer sig med att vilja bilda regering. Idrottsledaren vill inte heller förändra världen längre utan nöjer sig med att vilja arrangera ett OS. Verktygen har blivit sin egen belöning.

Camilla Hending

Lars Edvall (inte verifierad)

tis, 2014-09-16 12:56

1. Tankar publicerade år 2003 i tidningen Svensk Idrott

Sagan om Idrottens Hus 2003 firar RF 100 årsjubileum. Förbundet har en lysande tidigare verksamhet, men hur är det med framtiden. Det finns egentligen ingenting som talar för att RF går en lysande framtid till mötes i sin nuvarande utformning. Allting talar egentligen emot att RF överlever 100 år till, ja kanske inte ens 10 år till! Detta om inte mycket stora förändringar i grundläggande värderingar sker inom organisationen. RF bildades i början av förra århundradet i ett bondesamhälle som under stor vånda var på väg att omvandlas till ett industrisamhälle. Industrisamhället ställde helt andra krav på medborgarna än det tidigare bondesamhället. Vi fick många förändringar i samhället. Det var folkomflyttning in till samhällen och helt nya sätt för försörjningen. Vi fick demokrati och allmän rösträtt, en man en röst, och senare även kvinnlig rösträtt. Folkrörelser och fackföreningar växte sig starka. En första generation ”agitatorer” skapade det som ligger till grund för vår folkrörelse. Senare utvecklades organisationerna, framför allt under mitten av seklet. Under andra halvan av seklet tog ”fyrtiotalisterna” över rörelsen och drev den till vad den är i dag. Nu, i det nya seklets inledning, vill många ”fyrtiotalister” lämna över till nästa generation, men många ”fyrtiotalister” vill vara kvar och driva rörelsen vidare. Vi lever med en förändringsprocess där vi både vill förändra men också behålla de gamla värdegrunderna. Det är inte helt enkelt och kanske inte ens möjligt. En folkrörelse är helt olika ett företag men ändå finns många likheter. Vi förvaltar ett arv från tidigare generationer som vi ska föra vidare. Ett företag genomgår med jämna mellanrum relativt brutala förändringar för att överleva, ibland byter man helt inriktning. Gör man inte det kan man hamna i ett läge där verkligheten springer ifrån en. Konkursen står för dörren. Facit är ett klassiskt exempel på ett företag som inte förändrade inriktning och därför gick under. Facit var dominerande på mekaniska kontorsmaskiner och när elektroniken kom valde man att vidareutveckla sina mekaniska maskiner i stället för att helt byta teknik. Familjeföretag har ofta svårt att byta inriktning eftersom man oftast har känslomässiga relationer till den grundidé som förfadern skapat och som verksamheten bygger på. Det innebär att det är väldigt få familjeföretag som överlever tredje generationen och nästan inga familjeföretag som överlever den fjärde familjegenerationen. Man säger ofta att första generationen förvärvar, andra generationen förvaltar och tredje generationen förskingrar. Folkrörelsernas situation, och därmed även idrottsrörelsens, är inte helt olik familjeföretagens situation. Vi har skapats ur en idé och har en värdegrund att stå på. Att ifrågasätta den grundläggande värderingen hör inte till det lättaste. Redan att föra frågan på tal skapar många känslor som tyvärr ofta leder till låsningar där inte ens frågan får diskuteras. Det blir då lättast att förvalta verksamheten vidare med relativt måttliga förändringar. Vi vill ”känna igen oss” i verksamheten. Och vi har ett arv att förvalta. Jag har under drygt tre decennier arbetat som förtroendevald på alla olika nivåer. Det senaste decenniet har jag arbetat som anställd inom idrotten. I ”mitt tidigare” arbetsliv fanns jag inom byggsektorn och vill därför dra en parallell mellan fastighetsmarknaden och idrottsrörelsen, trots att det är så vitt skilda verksamheter. När en fastighetsentreprenör ser ett behov av lokaler eller bostäder börjar han projektera för en fastighet med inriktning på just det där behovet är som störst. Är han duktig har han snart alla bitar på plats och kan starta sitt bygge. När huset sedan är klart kan det fungera i många år, men man måste måla om relativt ofta, göra lite mer genomgripande renoveringar lite mer sällan och omfattande ombyggnader relativt sällan. Gör man sedan en mycket omfattande restaurering kan byggnaden fungera och stå i flera ytterligare generationer. Sker inte nödvändiga ommålningar, reparationer, restaureringar i lämplig tid förlorar fastigheten i attraktionskraft och får allt svårare att locka hyresgäster, vare sig det gäller lokaler eller bostäder. I sämsta fall blir man stående med ett outhyrt hus samtidigt som de presumtiva hyresgästerna väljer att bygga ett nytt hus på tomten bredvid! Idrottsrörelsens byggprocess startade för 100 år sedan. Idrottens ”fastighet” har successivt byggts ut med nya lokaler och blivit ett hus med 67 hyresgäster förutom värden själv. Värden ser även som sin uppgift att se till att vi hyresgäster har samma grundläggande värderingar i verksamheten. Idrottens fastighet kan erbjuda service för hyresgästerna, men många presumtiva hyresgäster väljer i dag att inte flytta in i huset eftersom grundläggande värderingarna skiljer sig. Många nuvarande hyresgäster, som haft monopol på sin verksamhet i Sverige, ser konkurrenter växa upp med liknande verksamhet men med annat koncept som bygger på andra värderingar. De bor i en annan fastighet, och ve och fasa de kanske till och med äger sin fastighet och därmed inte har någon värd. I förra seklets början, och långt in på seklet, stod idrotten för motpolen och avkopplingen från ett kraftigt styrt och monotont arbetsliv. Idrotten gav möjlighet till skapande och utlopp för outnyttjad kreativitet. Successivt har verkligheten förändrats och arbetslivet har i dag ett helt annat utseende med stort medbestämmande, ofta kreativa, skapande och ansvarsfulla arbeten. Borta är tiden när avkoppling behövdes för att komma ifrån det monotona arbetet. Nu är det snarast så att människan behöver mental avkoppling. Vi vill i dag komma till dukat bord och är också villiga att betala för det. Detta gäller främst de unga generationerna. Vi har kommit långt bort från Konsums ”blåvita” generation, där priset var viktigast, kvalitet var också viktigt men utseende kom långt ned i prioriteringsordningen. I dag går det inte att sälja en väl fungerande produkt, om den betraktas som oattraktiv, även om priset är oerhört lågt. Det här är svårt för en traditionell fyrtiotalist att förstå eftersom det rör de grundläggande värderingarna vad som gör en produkt attraktiv. När vi nu byter industrisamhället mot informationssamhället ställs vi inför minst lika stora förändringar, som vid bytet från bondesamhället till industrisamhället när den moderna idrottsrörelsen skapades. Vi kommer att få se förändringar vi inte gillar men även förändringar som faller oss i smaken. Framtiden har ett ökat behov av köpt fritid. En fritid där du betalar pengar för att få vara med. Att betala med engagemang blir inte den avkoppling du behöver för att komma ifrån ditt arbete. Fritidssysselsättningarna kommer också att förändras då det är andra behov som ska tillfredställas. Kärnfamiljen har ersatts av en långt mer komplicerad familjebildning, där helt nya former för gemenskap på fritiden kommer i dagen. Allt förändras på ett sådant sätt att det är svårt, om inte omöjligt, att hänga med i alla svängningar. Ibland tror jag att det är bäst om nästa generation bygger sitt hus på tomten bredvid, samtidigt som vi försöker driva vår verksamhet vidare i vårt förfallna hus. Snart kanske vi går i konkurs men vi har roligt så länge vi håller på med vår krympande verksamhet. Ett sätt att föra traditionen vidare inom nuvarande organisation kan vara att överlåta vår fastighet till nästa generation utan att kräva att rumsindelning och annan utformning ska vara kvar. Vi kanske till och med måste få se att stora delar av fastigheten rivs i den skapandeprocess som ska skapa nästa generations idrottsorganisation. Oavsett hur stora förändringar det än blir kommer vi alltid att ha kvar våra minnen av den rörelse som helt och fullt fyllde våra behov och önskningar. Det vore trevligt om vår fortsatta verksamhet om våra minnen kunde få samsas med nästa generations verksamhet, som en gång ska bli deras minnen.

Olle Ekengren (inte verifierad)

tis, 2014-09-16 15:05

2. Framtidens förening

Det pågår en utredning inom RF som kallas "Framtidens förening" och som ska behandlas på RF-stämman nästa år. Förhoppningsvis kommer den att gå in de problem som Lars Edvall pekar på i sin artikel. Men innan förbunden utser sina ombud till stämman vore det intressant även for vanliga föreningsmedlemmar att få en underhandsrapport om vad utredningen tänker föreslå.

Manchester United behövde en poäng borta i sista Premiär League matchen mot Leicester. Matchen hade kallats miljardmatchen, så mycket pengar stod på spel. United gjorde vad som behövdes, vann med 2-0. En poäng hade räckt för att klara Champions League-platsen.

Rögle ska förbli en elitklubb i ishockey. Mot den bakgrunden satsas 250 miljoner krnor för att bygga ut Carena arena i Ängelholm för att få en anläggning som uppfyller kraven.

Den nuvarande hallen blir sju meter högre, utökas med 3 450 kvm och det innebär att publikkapaciteten ökar med drygt 1500 platser och totalt  6 550 platser. Detta via nya balkongläktare, loger, ståplatser och större restaurangytor. Och inte minst, en tredje träningshall med anslutning till arenan tillkommer.

Idag är det på pricken 25 år sedan invigningen av Friidrotts-VM i Göteborg, 4-13 augusti! Vilken fest och vilka sköna minnen! 

En magisk sommar för alla som gillar friidrott med tio dagars fest på både Ullevi, Avenyn ja i hela stan, skriver Stefan Olsson i en personlig betraktelse av ett arrangemang som betraktas som tidernas största jämte fotbolls-VM 1958.Arenan båda gångerna var Ullevi .

Jerry Andersson, 56, Mr Troja, fick för ett år sen beskedet via Facebook att han inte var önskvärd i Ljungbyföreningen längre. I dag presenterades han som ny i Växjö Lakers organisation.

SDHL och SHL har tecknat ett nytt samarbetsavtal som ger den svenska damhockeyligan miljoner i flera år framöver.

– Det här skapar en trygghet för damligan att kunna utvecklas, säger Agne Bengtsson, SDHL:s ordförande.

Handbollsmålvakten Johan ”Hubbe” Sjöstrand räddar inte bara bollar. Han vet hur man kryssar i travkuponger. ”Hubbe” har varit utlandsproffs sedan 2009 men svensk travsport har han järnkoll på. På V75 på Bollnäs i helgen fick hans andelssystem in sju rätt. Utdelning: 5 007 965 kronor.

Varje andel kostade 385 kronor. 51 andelsköpare kunde kvittera ut 99 959 kronor. 5-miljonersvinsten var den största i landet.

SVT och TV4 gör gemensamma affärer igen.  Den 14 augusti är det säsongspremiär för friidrottens  Diamond League – och nu står det klart att tävlingarna ska sändas av båda bolagen, Inte bara i år utan det nya avtalet gäller de kommande fem säsongerna.