Ett handlingsförlamat RF

Vad har vi med varandra att göra – i samma förbund? Frågan är medvetet provocerande. Jag vill få reaktion eftersom det vi kallar svensk idrott spretar allt mer – åt alla håll.
Idrotten förändras i takt med samhället. Vi blir allt mer egoistiska och Willy Berggren ser början till fyra olika centrala förbund. Foto: TT

 

Den idrott jag lärde känna som ung är på väg att försvinna. Det är i sig kanske inte så konstigt eftersom allt vi känner förändras. Det ligger i livets natur. 

Men, många av de – för mig viktiga värden idrotten alltid stått för blir allt grumligare. 

Inget fel på utveckling, men...

Jag lärde mig vad praktisk demokrati är genom att ingå i en klubb där alla förväntades medverka i klubbens överlevnad, att delta på klubbmöten, att ta sin del av ansträngningarna, att vara en i ett lagarbete. Här fick jag vänner för livet, här fick jag konkret kämpa mot uppsatta mål, lära mig respektera andra människor, jämställdhet mm. 

Inte på någon annan plats har jag sida vid sida umgåtts med människor av helt annan politisk uppfattning, ställning i samhället mm. Samhällsställning hade liksom ingen betydelse. Det som betydde något är vem du var och vad du bidrog med. 

”Jag blev aldrig någon stjärna jag fast jag kämpa som en slav”, skrev Thore Skogman. Men, på köpet fick jag utveckla egenskaper jag haft nytta av i hela mitt liv både privat, i arbete och inom idrott.

Inget tvivel, idrotten splittras

Under senare del av mitt liv har jag sett hur den idrott jag kände splittras mer och mer. När min pappa som var fotbollsledare i Kärrtorps IK upprört kom hem och sa ”Nu går det åt helvete” hade klubbens främsta juniorer värvats till en konkurrentklubb för var sina fotbollsskor. Då började han tvivla på solidariteten inom idrotten. Idag handlar det om miljonbelopp för samma övergångar.

Barnidrotten fanns inte ”på min tid”. Den fullkomligt exploderade och flödade ut i varje vrå av föreningsidrotten för ca 30 år sedan. Motionsidrotten som den ser ut i dag med en medelålders-generation som köper sig attraktiva aktiviteter till Sats, Friskis, dygnet-runtöppna gym,  motionslopp och allehanda kreativa arrangemang fanns inte heller. 

I min ungdoms träningsparadis Vålådalen hittade jag RF:s årsbok 1952. Där kunde jag läsa att det då fanns dubbelt så många klubbar i jämförelse med år 2010. Antalet klubbar har alltså halverats. 

Gemenskapen försämras

En nedtrappning som fortsätter oförminskat även idag. Med minskningen följer också en dramatisk avgång av idrottens eldsjälar. I stället har en-gång-i-veckan-ledarna tillkommit. Kravet på de idag existerande klubbarna har också blivit konsumentens krav där bara de starka överlever. 

Den klubb jag var en del av ersätts gradvis av de som vill ha och de som försöker leverera.

Vad vill jag med detta resonerande och tillbakablickande? Var det bättre förr?

Det var ibland bättre förr utifrån idrottens fostran till ansvarstagande. Men, framförallt undrar jag över varför vi envisas med att samla dagens spretande aktiviteter och olika ambitioner i en och samma organisation.

Lika, men fruktansvärt olika

Om jag försöker göra en grov struktur finns fyra helt olika inriktningar på dagens idrott, ingen sämre än den andra men, olika med helt olika målbilder:

1. Renodlad kommersiell idrott. Företrädesvis våra stora lagidrotters yttersta elit där övergångs- och spelarlöner lockar finansiärer. Denna nivå har väldigt lite med en bred föreningsidrott att göra utan liknar mer ett företag.

2. Klubbidrotten – bredd som på många sätt mest liknar min egen ungdoms idrottsrörelse. Här fungerar ännu gamla värden. Dock har idrotten svårt att behålla ungdomarna upp i tonåren,.

3. Barnidrotten med en föräldrageneration som fullkomligt flödat in som ledare

4. Motionsidrotten med en företrädesvis medelåldersgeneration som betalar för sig och konsumerar idrott. En ytterst kräsen konsument.

Det funkar inte längre, RF

Idag försöker RF samla alla dessa inom sin organisation. Resultatet är ett handlingsförlamat RF som inte har några tydliga ståndpunkter över huvud – och överkänslig för att inte vara politisk korrekt.

Vad vill idrotten?

Intressant fråga. Svaret blir förmodligen ”allt åt alla”, helst genast.

Eftersom ovan beskrivna grupper har helt skilda mål och ambitioner blir det ett mission impossible att försöka hålla ihop allt detta under ett och samma paraply.

För mig skulle en rimlig lösning vara att dela upp dessa under var sitt underförbund där utveckling kan ske, där tydliga mål kan utformas och framförallt vettiga diskussioner kan föras utan att man har en mindre armé av tyckare som alltid kritiserar andra för att man inte tycker sig få gehör för sina ståndpunkter. Särintressenas tyranni råder.

Bara inse fakta

Med en sådan lösning kanske vi kan börja diskutera idrott igen. Idag har vi stora utmaningar i form av skriande brist på tränarkompetens, låg bildningsnivå, uselt stöd till våra talanger (om de inte blir uppköpta av den som har pengar), sviktande intresse från tonårsgenerationen, brist på ändamålsenliga anläggningar (framförallt i städerna), negativ attityd till elitidrott, minskat intresse för djupare engagemang i klubbarbete mm.

Min slutsats: Låt oss börja diskutera detta!

Som det ser ut i dag är vi inte på väg mot en hållbar verksamhet över tid, snarare tvärtom.

Skriv kommentar

Idrottens Affärers artikelkommentarer modereras aldrig i förväg. Därför omfattas de inte av utgivningsbeviset utan varje person som skriver en kommentar står själv som ansvarig.
CAPTCHA
För att kunna stoppa spamrobotar på Idrottensaffarer.se ber vi dig fylla i texten i bilden i rutan nedan.
Image CAPTCHA
Enter the characters shown in the image.

Sista ordet är långt ifrån uttalat i turerna runt kommunens övertagande av Guldfågeln Arena i Kalmar. Nu har Gunnar Rydström, civilingenjör i fastighetsekonomi, lämnat in ett överklagade till Förvaltningsrätten.

Det blir det största arenaprojektet någonsin i Sverige. Politiker och tjänstemän i Göteborgs stad är nu överens om samma linje – att bevara positionen som landets främsta evenemangsstad. Och det får kosta. Dagens arenor rivs och ersätts av en jättearena för 16 000 åskådare, en mellanstor arena för 5 000 personer och tre hallar för breddidrotten.

De svenska handbollsdamerna har mer än 33 000 skäl att besegra Nederländerna i dagens bronsmatch i VM. Segern ger varje spelare 33 000 kronor. Men en seger betyder i slutändan att varje spelare får 98 000 kronor skriver Sportbladet.

Jerry Andersson, 56, Mr Troja, fick för ett år sen beskedet via Facebook att han inte var önskvärd i Ljungbyföreningen längre. I dag presenterades han som ny i Växjö Lakers organisation.

Byggvaruhuskedjan BAUHAUS har förlängt sitt avtal till och med 2020 som titelsponsor för den svenska Diamond League/BAUHAUS-galan på Stadion. Den 10 juni kommer världsstjärnorna till Stockholm. Företaget har varit titelsponsor sedan 2015.

Motorn i den svenska hästnäringen riskerar att stanna. Det ligger nu i regeringens, främst Ardalan Shekarabis händer, att se till att en efterlängtad reform av spelpolitiken säkrar en rättvis finansiering av trav- och galoppsporternas grundläggande infrastruktur som anläggningar och tävlingskostnader samt de breda satsningar inom hästsektorn som idag finansieras via ATG.

För alla fotbollsälskare blir sommaren mycket speciell. VM spelas i Ryssland och från den 14 juni och en månad framåt cirklar mycket av tillvaron runt matcherna och alla spekulationer. SVT och TV4 laddar på varsitt håll, de delar på sändningsrättigheterna och ska återge vardera 32 matcher.

Premier League, med alla spelaraffärer och silly Season fascinerar många, inte minst fans och journalister. Men nu nu kan det bli ändring och helt andra villkor.