Vi måste Kalla det ett misslyckande

Denna text är en krönika. Syftet med texten är att påverka. Åsikterna är skribentens egna.
Det har varit en intensiv VM-vinter utan en enda svensk världsmästare. I skidskytte är vi vana vid att bomsalvorna smäller nu när tiden efter Forsberg, ACO, Helena Ekholm och Ferry ligger bakom oss. I alpint finns i varje fall Frida Hansdotter ännu en tid (VM-brons i slalom) men det stora misslyckandet – för i längdåkning har vi alltid förväntningar – kom i Lahtis.
Sveriges Charlotte Kalla går i mål som sjua efter att ena staven gått av under damernas 30 km vid skid-VM i finska Lahtis på lördagen. Till vänster gratulerar Anna Haag loppets segrare Marit Björgen (NOR). — Foto Anders Wiklund / TT

 

Fyra medaljer (två silver och två brons) är inte ett monumentalt fiasko. Men det finns en grymmare sanning bakom statistiken; Charlotte Kalla tog tre av medaljerna, hon är egentligen den enda i den svenska skidtruppen som återvänder från VM med ett högt betyg. Mycket högt dessutom. Med tanke på hjärtproblemen som tvingade henne till en omstart är hennes utfall närmast osannolikt och visar vilken fantastiskt idrottsmänniska hon är, vilken koncentration, vilken formprickning och vilket tävlingshuvud. 

Det kunde blivit en dundersuccé om inte den där förbannade staven gått av på tremilen (varför åker de runt med tändstickor i händerna; snälla fabrikanter, gör något!). 

Hon hade formidabla skidor, åkte taktiskt mönstergillt, avspänd, påpasslig, gjorde allt rätt; jag tror hon hade spurtat ner Björgen på upploppet och tagit guldet. Det kändes så. Hon såg oövervinnelig ut. Svagt material blåste oss på vad som kunde ha blivit ett magiskt ögonblick i svensk skidhistoria.

Pubåkaren slog inte bara svenskar

En annan sanning bakom statistiken; ryssen Sergej Ustjugov tog ensam flera medaljer (bland annat två guld) än hela den svenska truppen och även om vi måste ge Marcus Hellner många plus i kanten för en formidabel stafettsträcka som bäddade för ett svenskt brons och för två riktiga kämpainsatser i övrigt, så är sanningen obeveklig; ingen individuell herrmedalj, svaga insatser överlag och, som Petter Northug uttryckte det; stryk av en engelsk pubåkare på femmilen; nåja, fyran Andrew Musgrave spöade upp alla norrmännen också genom ett fantastiskt upplopp.

Otur med stavar och fall (Stina Nilsson), visst, och den nya stjärnan (Nilsson) missade två nästan givna medaljer men gav sig ändå lite silvertröst i stafetten där det nya stjärnskottet Ebba Andersson gav ännu en signal om var svensk skidsports framtid finns att hämta; aldrig har Sverige haft så många lovande, kvinnliga skidtalanger och vad det beror på, att det finns en uppsjö tjejer med ambitioner och talang men att det ser så eländigt tunt ut bakom de snart pensionsmässiga Johan Olsson, Marcus Hellner och några till, borde det finnas något skidorakel som vet bättre än jag.

Hur kunde ni, experter?

Är det inte dags nu att på allvar utmana en nation som bara består av astmapatienter?

Men vad hade vi egentligen förväntat oss efter en vinter som i vanlig ordning innehållit avbrott för sjukdomar och rätt svaga insatser överlag. Det var bara Stina Nilsson man rimligen kunde ha guldförväntningar på efter hennes stora dominans i sprinten. 

Hur kunde alla dessa skidexperter - och de är många; Blomqvist (formidabel i övrigt), Ojala, Fredriksson - tala om medaljhopp, ja, t o m ha guldförväntningar på ett herrlag som inte vunnit något på hela vintern? Hur kunde de haussa upp Johan Olsson som segerkandidat på 15 km när han varit sjuk och knappast tävlat på hela säsongen och själv betraktade sig som helt frisk bara två veckor före mästerskapen; ingenting talade egentligen för svensk medalj överhuvudtaget. Framför allt inte för en framgång för Olsson. I en sport som längdåkning sker inga under, existerar ingen quick fix. Realism istället för hejarklacksoptimism skulle vara mera klädsamt till nästa gång.

Vasaloppet tappar charmen

IFK Mora har gjort ett framgångsrikt företag av sin guldklimp Vasaloppet. Men frågan är; har det blivit för mycket business och för lite idrottsunderhållning? Det är Tjejvasa och Halvvasa och Cykelvasa och Nattvasa och Gustav Wasa och öppna spår, lösa spår och jag vet inte allt. Nu är det stall och team som tävlar och borta med vinden är de starka personligheterna, de kända namnen, klubbarna och den geografiska identifikationen.

Jag såg mitt första Vasalopp på plats 1967, har stått vid den klassiska målportalen och väntat både på vinnare och blåbär ett 20-tal gånger minst, har med spänning och intresse följt den raffinerade kampen på den historiska sträckningen Sälen- Mora både live och i TV men den här gången var det inte kul längre.

Det har blivit opersonligt, färglöst och ointressant. Motionsdelen är ju som den är, en utmaning som attraherar. Spektaklet som sådant oemotståndligt men en oföränderlig repris. Men själva tävlingen? Det är ju inte skidlöpning längre. Det är tvåcylindriga lungmotorer, kutryggiga stakningsrobotar som kopplas upp på en räls i Sälen och förflyttar sig till Mora. Det är ungefär lika roligt som att stå i Göteborg och se spårvagnar ta sig från stallarna till ändstationen.

Det har blivit som en etapp i Tour de France där klubbnamnen och den geografiska identiteten har suddats ut för team och stall och företag som vill exponera sina produkter. 

Spela fiol, Kalle!

Hur länge till skall SvT ägna en hel dag åt denna ohöljda företagsexponering och hur länge tycker vi det är kul, att den skidåkning som här bedrivs sker i helt egen stil, varken klassisk eller fristil utan bara ett monotont, trist stakande. Skidåkning med bara armar charmar i varje fall inte mig. Samtidigt förstår jag; svårt att förbjuda folk att avstå från fästvalla. Men likväl; maskinellt och opersonligt har det blivit, tekniken och nyare skidmaterial har möjliggjort denna revolution, banan utmanar inte längre den ultimate, mångkunnige åkaren. 

Kanske dags att bygga ett par helvetesbackar eller öppna för skejting så att också benen får prövas. Hur man gör för att återge Vasaloppet en mera personlig charm vet jag inte, hur får man dit världens bästa skidåkare och hur blir man av med stakningsrobotar, insprängda i företagsteam medan klubbadresserna utplånas? Dags att tänka till för jag tycker Vasaloppet som tävling har förlorat sin charm. 

Och är det inte bättre att Kalle Moraeus spelar fiol än år efter år ställer samma givna frågor och får samma meningslösa svar av folk som bara vill sleva blåbärssoppa och staka vidare?

Skriv kommentar

Idrottens Affärers artikelkommentarer modereras aldrig i förväg. Därför omfattas de inte av utgivningsbeviset utan varje person som skriver en kommentar står själv som ansvarig.
CAPTCHA
För att kunna stoppa spamrobotar på Idrottensaffarer.se ber vi dig fylla i texten i bilden i rutan nedan.
Image CAPTCHA
Enter the characters shown in the image.
Djurgårdens fotboll redovisar inför kommande årsmöte, onsdagen 13 mars, ett eget kapital på historiskt höga 261,4 miljoner kronor, en  ökning med 51,1 miljoner kronor jämfört med 2022.
Aldrig tidigare har föreningen, bildad 1891, haft en sådan välfylld kassakista.  Av de allsvenska lagen är det endast Malmö FF som presenterar ett högre eget kapital, i storleksordningen 700 miljoner kronor.

Allmänna arvsfonden är mycket viktig, för att inte säga avgörande partl för fler och bättre idrottsanläggningar.i Sverige. Bara under 2023 kom 235 miljoner  den vägen till idrotten..

Därför blir reaktionen kraftig inom idrotts-Sverige när Riksrevisionen något obetänksamt publicerar en granskningsrapport av Allmänna arvsfonden och föreslår att fonden bör avvecklas. 

Den svenska OS-truppen till Paris växer – och ambitioner och förhoppningar gör det samma. Utgifterna också för den delen.

I förra veckan gav SOK klartecken till ett handbollslag, ett bordtennislag, två lagkapper i simning och åtta individuella idrottare.

Det är en idrottslig mobilisering för 100 miljoner.

Jerry Andersson, 56, Mr Troja, fick för ett år sen beskedet via Facebook att han inte var önskvärd i Ljungbyföreningen längre. I dag presenterades han som ny i Växjö Lakers organisation.

- Egentligen har vi inget genuint idrottsintresse, trots att vi åkt både Vasaloppet och sprungit Lidingöloppet, säger Jan Blad,69, företagsledare och gudfader för Amo Handboll, nykomlingar i handbollsligan.

I Alstermo i Kronobergs län finns elit-handbollens mest anonyma lag, men med störst optimism via stor framtidstro. Och med stort stöd av Amokabel, en skandinavisk branschledande koncern med tre kabelbolag som tillverkar olika typer av ledningar och kablar. 

Striden mellan ATG och Svenska Spel fortsätter., Men i en första instans, – Patent- och marknadsdomstolen (PMD), vann ATG. Och nu har även Patent- och marknadsöverdomstolen (PMÖD) dömt till ATG:s förde.

ATG har sedan 1973 registrerat företagsnamnet Aktiebolaget Trav och Galopp hos Bolagsverket. När Svenska Spel 2020 lanserade spel på hästar använde man trots det ordkombinationen ”Trav & Galopp” i sin kommunikation. ATG valde därför att stämma Svenska Spel för intrång i ATG:s företagsnamn.

Den 14 mars släpps podden Radiosporten Hockey och leds av journalisten Magnus Wahlman tillsammans med experten Per Svartvadet. Här ska mixen av intervjuer med stora hockeyprofiler, historierna bortom isen och aktuella händelser ge något den hockeyintresserade publiken inte får någon annanstans.
Radiosporten Hockey med Wahlman och Svartvadet är en podd där lyssnaren i varje avsnitt får höra några av de mest aktuella och tongivande rösterna inom svensk och internationell hockey. Här blandas intervjuer med aktuella och profiler med analyser från programledarna.
Det är nya tider i svensk fotboll, transferintäkter eller intäkter från försäljning av spelare, sätter allt större avtryck i de allsvenska lagens bokslut efter 2023 års säsong.
Nykomlingen BP, som räddade det allsvenska kontraktet via kvalseger mot Utsikten,  redovisar inför årsmötet ett eget kapital på 48,5 miljoner kronor, ett historiskt högt belopp.