Åtvid-tränarens svåra resa

Svenska elitfotbollstränare och rikspolitiker har ett gemensamt: när de erövrar eller tilldelas sina uppdrag sätter de sig i en katapultstol. Resan kan avbrytas med ett blixtsnabbt brak, åtföljt av svarta, stora tidningsrubriker eller sylvassa analyser och tyckanden i radio- och tv-inslag. Därefter tystnad. Exemplen står på kö.
Foto: avgående Åtvidabergstränaren Roar Hansen. Therese Ny / TT

Därför är det nästan exotiskt när någon eller några i dessa kategorier väljer att självmant stiga av tåget, att sluta på egen begäran och välja andra vägar och utmaningar.

En augustidag gjorde Alexander Axén, tränaren i Örebro sedan 2013 (första tiden som spelarutvecklare), just det. Han motiverade beslutet med att han ville öppna dörren till något nytt, ”jag vet inte vad.” Han tyckte att han hade fullgjort sin uppgift, att etablera klubben i allsvenskan. Det har han lyckats med, han kan lämna med högburet huvud efter en gedigen insats.

Nu överväger en annan tränare att ta samma beslut, ungefär med samma motivering – Roar Magne Hansen, 51, som ännu står på kommandobryggan för att rädda en klassisk klubb kvar i elitfotbollen, Åtvidabergs FF. Han tog över rodret 2015 – med en av allsvenskans äldsta spelartrupper. Nästa år, i Superettan, hade han den yngsta; fyra spelare var kvar efter degraderingen, 20 nya spelare var kortleken med en medelålder på 21-22 år (ungefär som i dag).

Överlever Åtvid?

Nu, i höstspurten, kämpar Åtvidaberg ännu en gång för sin överlevnad i Superettan. Till sin hjälp har Roar Hansen inlett ett färskt samarbete med en känd fotbollsprofil och med starkt anknytning till klubben – Reine Almqvist. Almqvist blev 1969 svensk mästare med IFK Göteborg, skyttekung i allsvenskan och efter Göteborgs degradering värvades Almqvist till Åtvidaberg.

Han har under senare år haft uppdrag för svenska landslaget som ”spion”, det vill säga kartlagt motståndare och varit uppskattad i den rollen. Nu är den avslutad, Almqvist fanns tillgänglig för nya uppdrag.

Det visste Hansen som för bara drygt en vecka sedan tog kontakt med honom. De möttes i Åtvidaberg som Almqvist ofta besöker; där träffade han under sina ÅFF-år sin hustru, Kerstin, och har umgåtts regelbundet med några spelare från sin aktiva tid i klubben, det under många säsonger framgångsrika 70-talet. ÅFF:s glansperiod med allsvenska guld och framgångar i internationella cuper (det mest klassiska mötet med Bayern Munchen i dåvarande Europacupen).

Jag känner ju Reine sedan gammalt. Vi samarbetade i Helsingborgs IF under mitt första tränarår där, 2013. Jag vet vilken kapacitet Reine har. Han kan, som få andra, kartlägga spelare och spelsystem, ser vad många andra inte ser av ett lags styrkor och svagheter. Han är en stark personlighet med en gedigen fotbollsbakgrund.

Reine har hjärta

När nu chansen uppenbarade sig att engagerade honom i vårt utsatta läge så tog jag den. Vi är en klubb med dålig ekonomi, det kände Reine till när jag tog kontakt med honom. Men han tänker med hjärtat och inte med plånboken så han sade ja. Han hade snabbt ett mycket uppskattat samtal med spelartruppen och har varit med på några träningspass, berättar Roar Hansen.

Jag har ingen prestige i ett sådant sammanhang. Jag tar gärna hjälp av andra personer om jag känner för det. Jag lyssnar, lär, tar intryck. Ledarskap är att vara lyhörd och ödmjuk och sedan välja väg till beslut och inriktning, aldrig tro att man kan allting bäst. När jag, mot min innersta önskan, tvingades bort från Helsingborgs IF berodde det mesta på Henrik Larssons inställning.

Han blev både tränare och manager och det fanns inte plats för mig i någon tränarroll, jag skulle hänvisas till kansliet och vända papper. Det var inte vad jag ville.

–Nu är jag kanske mogen att ompröva min roll. I Åtvidaberg har jag ”sprungit på alla bollar” – huvudtränare, hålla koll på spelarmarknaden och fatta beslut om att sälja och värva, scouta motståndare, diskutera klubbens ekonomi, i stort sett ta del i allt och dessutom i ett klimat med starkt begränsade resurser.

– Kanske vill jag nu ändra inriktning på mitt fotbollsliv, koncentrera mig på några specifika uppgifter. Jag vill revidera mig själv, en ny sorts ledarskap. Jag kanske inte längre tillbringar min mesta tid på pitchen, man ska dessutom veta att konkurrensen i branschen är lika hård som skoningslös.

Sedan tillkommer omständigheten att jag pendlat mellan hemmet i Skåne och Åtvidaberg i nästan tre år. Jag har bott bra i Åtvidaberg, trivs med miljön och har blivit varmt uppskattad av många. Men bilresorna sliter. Vi får se vad det blir.

Norska föräldrar

Roar Hansen har gjort en lång och gedigen fotbollsresa. Han har norskt påbrå (därav namnet). Föräldrarna Inger och Harald arbetade på lokalbåtar i Tromsö, i nordligaste Norge. Men de blev arbetslösa och sökte en ny framtid. Det blev i Perstorp i nordvästra Skåne som då, 1965, Roars födelseår, hade högkonjunktur.

– Perstorp AB med ”Ättikan” och plasttillverkningen stod i sin blomning. Föräldrarna bosatte sig i det lilla samhället Stidsvig. Där bor de än idag liksom Roar och hans familj – hustrun Christel och fyra barn, 28, 26, 22 och 10 år gamla. Christel och Roar har känt varandra sedan nioårsåldern, ”vi gick i samma skolklass men blev inte ihop förrän i 18-årsåldern. Jag föll för hennes vackra ögon, kemin mellan oss stämde och det gör den fortfarande. Hon har fullt ut accepterat att jag levt mitt flängiga och konstiga liv med fotbollen.”

i 18 år var Roar fabriksarbetare på orten. Han delade sin tid mellan familjen, arbetet och idrotten, bordtennis men framförallt fotbollen.

Jag var fem år när far satte mig i en fotbollsskola. Sen växte fotbollsintresset, jag följde klubbar som till exempel Tvärby och Klippans Bif och jag minns väl legendaren Hasse Persson. Han hade kunnat bli bäst i Sverige. Jag spelade i några olika klubbar, kantspelare, jag var hyggligt snabb. Sista klubbadressen var Stidsvig i sexan, jag var 24 år och bestämde mig för att sluta som aktiv.

“Allt hör ihop”

Jag sneglade åt att försöka bli tränare. Jag gick de obligatoriska kurserna och kämpade mig fram till målet. 1998 gjorde jag steg fyra. Vad som lockade mest, frågar du.

–Jag var redan tidigt intresserad av att upptäcka talanger, vilka som hade rätt spelförståelse, vilka som hade den rätta kärleken till fotbollen, leta efter vilka som har spetskvalitéerna… sen att förverkliga att skapa ett lag som har samma mål, som kan fungera som en enhet och vara kompisar i arbetet på träningar och i matcher även om alla inte behöver vara det privat. Det ser jag fortfarande som den stora utmaningen i tränarskapet och det är lika viktigt som att diskutera spelsystem och hålla på med taktiska analyser. Allt hör ihop.

Roar Hansens tränarresa har gått via många klubbar; först ungdomsansvarig i Klippan, sedan tränare för seniorerna i division fyra, talangfabrikerna Helsingborgs Södra och Högaborgs BK i Helsingborg, Ängelholm, Öster och från 2013 några år i Helsingborgs IF.

–Talanger som du varit med om att upptäcka och tycka om?

–Många men några namn är Emil Krafth, Eskil Samuelsson och Pär Hansson. Och som förebilder som tränare finns det också flera namn men ett sticker ut, Tom Prahl (guldtränare i Halmstad BK och Malmö FF, vår anm.) Han hade ett register och en personlighet som var och är ett ideal för mig.

Ord som värmde

–Den finaste repliken och erkännande jag fått hände i våras. Avsändaren var Peter Swärdh som jag lärde känna i HIF och som jag har stor aktning för. Mitt i hans Kalmar-kris sa han till mig i ett samtal vi hade: ”Roar, du ser annorlunda på talanger än vi andra vanliga…” Det gladde mig oerhört mycket och jag tänker ofta på den meningen. Det var ett erkännande som värmde.

– Hur slutar dramat med Åtvidaberg. Senast stupade ni hemma på Kopparvallen mot ett annat krislag, Gefle (0-2).

– Vi har så förtvivlat svårt att göra mål. Vi spelade jämt och hade lika många målchanser, brände en straff. Men lycka kan inte beställas vare sig i fotboll eller i livet. Men vi ska göra vårt yttersta för att klara skinnet i Superettan. Det är det enda jag kan lova.

Krönikör

Ken Olofsson

Uppdatering

Läs även den senaste nyheten om Roar Hansen: http://www.idrottensaffarer.se/kort-gott/2017/08/atvid-tranaren-sparkas

Skriv kommentar

Idrottens Affärers artikelkommentarer modereras aldrig i förväg. Därför omfattas de inte av utgivningsbeviset utan varje person som skriver en kommentar står själv som ansvarig.
CAPTCHA
För att kunna stoppa spamrobotar på Idrottensaffarer.se ber vi dig fylla i texten i bilden i rutan nedan.
Image CAPTCHA
Enter the characters shown in the image.

Commercial Sports Media (CSM), med Jonas Persson i spetsen och med kontor i Stockholm, har fått ett ståndsmässigt uppdrag. CSM blir exklusiv rådgivare åt norsk topphockey.

Det har gått drygt elva år sedan invigningen och verkligheten har både kommit ikapp och sprungit förbi Borås Arena. Men nu ska det bli ändring på den saken. 100 miljoner kronor satsas när arenan ska bli modern.

Tio klubbar i herrarnas elitserie har beviljats elitlicens för säsongen 2018/19. Övriga fyra klubbar kommer fortsatt att granskas under innevarande verksamhetsår.

Jerry Andersson, 56, Mr Troja, fick för ett år sen beskedet via Facebook att han inte var önskvärd i Ljungbyföreningen längre. I dag presenterades han som ny i Växjö Lakers organisation.

Folkspel har gjort höstens värvning. Sportkrönikören Jennifer Wegerup har inlett ett samarbete med Folkspel och därmed blir hennes texter också publicerade här på idrottens Affärer. Hon ska från och med i dag skriva krönikor om de eldsjälar som finns därute i föreningslivet, om allas rätt till idrott och motion, om dem om gör så mycket gott i det tysta.

Franska PSG hade ”shoppat” för närmare 4 miljarder svenska kronor, när fotbollens internationella transferfönster stängdes den 31 augusti. En pengarullning som föranleder UEFA, det europeiska förbundet, att öppna en utredning med misstanke om brott mot UEFA:s Financial Fair Play.