Kan bli dystert jubileum för Åtvid

I oktober är det 50 år sedan Åtvidabergs FF klev upp i Allsvenskan efter två raka kvalsegrar mot Brage i Borlänge och mot Sandviken (2-0) hemma på Kopparvallen. Inte många begrep då att det året, 1967, var början till en av de mera remarkabla klubbyggena i svensk fotboll. Guld 1972 och 1973.
Allsvenska guldmedaljörerna Åtvidaberg med segertrofé efter matchen mot AIK på Råsunda. 1972-10-29. Foto: Olle Lindberg / Pressens Bild / SCANPIX. Stående fr v: Ralf Edström, Conny Torstensson, Roland Sandberg, Leif Franzén, Benno Magnusson, Ingvar Svensson Knästående fr v: Kent Karlsson, Janne Olsson, Ulf Blomberg, Conny Gustavsson, Lars Göran ”Knalin” Andersson

I oktober i år kan det bli ett dystert jubileum. Klubben är i kris både sportsligt och ekonomiskt och risken är stor att både ekonomin och laget rasar ner från den nivå som kallas Svensk Elitfotboll.

Med sex omgångar kvar ligger laget sist i Superettan - nu har det kallats till medlemsmöte där klubbens situation skall diskuteras. Miljonunderskottet verkar ofrånkomligt och även om ordföranden Muharrem Demirok dementerar att Elitlicensen skulle vara i fara, finns det andra som fruktar att den ekonomi som varit ansträngd och negativ under ett antal år nu blir omöjlig att vända. Något dramatiskt är det ju att ordföranden själv använder begreppet ”undantagstillstånd” för att beskriva läget.

Internationella bragder

Klubben kommer för alltid att vara förknippad med de magiska åren på 70-talet när man nådde segrar i Svenska cupen (1971) och Allsvenskan (1972 och 1973) och inte minst för de internationella bragderna att först slå ut titelförsvararna Chelsea ur Cupvinnarcupen (nuvarande Europa League) och sedan (1973) - när superduon Ralf Edström och Roland Sandberg redan flyttat utomlands - besegra Bayern München (då förmodligen världens bästa klubblag) med 3-1 i Europacupen (nuvarande Champions League) men olyckligt slogs ut på straffar.

Den 22 oktober 1967 togs steget upp i Allsvenskan där klubben tidigare bara gjort ett kort gästspel säsongen 1951-1952. 2-0 mot Sandviken hemma och saken var klar, mål av Veine Wallinder och Bertil Andersson, hysterisk glädje, drink och högtidstal i Villan där Facit-chefen Gunnar Ericson klev upp på en antik stol med sina leriga skor och skålade. Jag var där. Jag höll en alldeles ny skrivmaskin i min hand, förstapriset för vinsten i den straffsparksläggning för journalister som genomförts som underhållning (!!) före matchen. Klart man aldrig glömmer sånt. Målen gjorde jag på den gamle allsvenske keepern Svante Enerby från det allsvenska 50-talsåret.

Tätt kontaktnät

Resten är en glamorös historia som handlar om ett företag och dess ledares oreserverade kärlek till fotboll. Facit ägde allt. Kopparvallen var företagets, tränaren var avlönad säkerhetschef hos Facit, alla spelarna och alla i styrelsen jobbade där. ÅFF var Sveriges första (och kanske hittills enda?) rent företagsägda fotbollslag.

Med ett kontaktnät lindat runt Facits distriktskontor runt om i Sverige och med spioner med uppgift att scanna av talanger runtom i landet, med erbjudande om jobb och villabyggen och med en social omsorg om spelare och anhöriga hade den lilla östgötska köpingen lockbeten och en miljö som storstadsklubbarna inte kunde erbjuda.

Talangerna anlände en efter en; Ove Eklund från Hallstahammar, skyttekung i Allsvenskan redan premiäråret 1968 (då den andra nykomlingen Öster vann och ÅFF slutade sjua), Bosse Augustsson från Hässleholm, Janne Olsson från Halmstad, Benno Magnusson från Blomstermåla (brodern Roger hade redan försvunnit utomlands), Kent Karlsson från Eskilstuna, Ralf Edström från Degerfors, Roland Sandberg från Kalmar FF, Conny Torstensson från Gamleby, Reine Almqvist och Ingvar Svensson från IFK Göteborg med flera.

Guld 1972 och 1973, kreativ och målrik fotboll men så som alltid sker när klubbar växer sig för starka; närmast massflykt till klubbar utomlands. Störst av dem alla Ralf Edström, men mest meriterad; Conny Torstensson med två segrar för Bayern München i Europacupen.

Första guldåret 1972 hade ÅFF målskillnaden 65-22. 3-1 i snitt per match alltså.

Hur var det möjligt?

Jag brukar tänka på det när jag på somrarna reser de 19 kilometerna från mitt sommarhus i Björsäter och in till Åtvidabergs centrum för att handla på torget, på Ica, underbara hålkakor på klassiska Sandelius konditori; hur var det möjligt att denna lilla ort med strax över 10 000 invånare kunde ha Sveriges bästa fotbollslag?

Och jag tänker när jag kör förbi det gamla hotell Stallet; här har Pelé och Garrincha (Brasiliens på träningsläger 1966 inför VM), Beckenbauer och Müller checkat in. Därinne i matsalen har jag druckit en pilsner tillsammans med Peter Osgood och David Webb (Chelsea) och där har två allsvenska guld firats.

Nu är det kris. Risken är stor att klubben hamnar i division 1.

I fjol blev laget sexa i Superettan. 2015 kom laget sist och åkte ur Allsvenskan. Men - och det kanske är en bragd större än guldåren på 70-talet; 2012, 2013, 2014 tog laget tre raka åttondeplatser i Allsvenskan. Med spelare som Magnus Eriksson (allsvenskans nyttigaste spelare i dagens Djurgården) Victor Prodell (Elfsborg), Anton Tinnerholm (Malmö FF), Muhammed Abubakari (Häcken), Tom Pettersson (i sensationslaget Östersund) i laget bland andra.

Ett allsvenskt mittenlag med charmig fotboll alldeles nyligen, och nu så nära stupet.

Det är inte långt mellan Hosianna och Korsfäst som en av mina gamla journalistkolleger påminde mig en gång.

Skriv kommentar

Idrottens Affärers artikelkommentarer modereras aldrig i förväg. Därför omfattas de inte av utgivningsbeviset utan varje person som skriver en kommentar står själv som ansvarig.
CAPTCHA
För att kunna stoppa spamrobotar på Idrottensaffarer.se ber vi dig fylla i texten i bilden i rutan nedan.
Image CAPTCHA
Enter the characters shown in the image.

Loui Eriksson skrev ett sexårskontrakt med Vancouver värt 306 miljoner kronor. För en del av pengarna investerade han 50 miljoner kronor i fyra krogar i centrala Göteborg. Det blev ingen bra affär.

Nu är det på riktigt. På fredagsförmiddagen togs de första spadtagen till en ishall med fullstor bandyplan. Platsen är Gubbängens IP i södra Storstockholm. Den är mer än efterlängtad, inte minst av Hammarby Bandy. Hallen kommer att kosta 150 miljoner kronor.

Vasaloppet har väl nog av medgång, kan tyckas. 

Vinterveckan med huvudloppet Sälen – Mora har ju allt vad en arrangör kan önska. Rekorddeltagande från år till år, turismintäkter i rekordformat, massiv tv-satsning.

Men det räcker inte. Det är inte nog.  

Jerry Andersson, 56, Mr Troja, fick för ett år sen beskedet via Facebook att han inte var önskvärd i Ljungbyföreningen längre. I dag presenterades han som ny i Växjö Lakers organisation.

I helgen kickade OBOS Damallsvenskan och Elitettan igång efter sommarens speluppehåll.

Förutsättningarna för framtiden är bättre än på länge. Anledningen är att under försommaren tecknade Elitfotboll dam två unika avtal och de ekonomiska förutsättningarna har aldrig varit större eller bättre.  

Östersund var inte långt ifrån att bli en vinnare i dubbelmötet med Arsenal. London-klubben drog dock det längsta strået till slut, men det fanns stora vinnare. Östersunds vinst på bortaplan bidrog till att tre kuponger på Europatipset lyckades pricka in 13 rätt och 1 miljon kronor i vinst.

 

Här är ytterligare ett bevis på Idrottens allt mindre beroende av traditionell media. Djurgården har skrivit avtal med streamingföretaget SolidSport.Över 30 av Djurgårdens IF:s ungdomsmatcher kommer att livesändas under hösten i ett utvecklat samarbete.

Nu är det klart. Östersunds stjärna Saman Ghoddos flyttar till Rennes i franska ligan. Till slut tog Östersundshövdingen Daniel Kindberg sitt förnuft till fånga och sålde sin 24-åriga stjärna.