Men längtar storstjärnorna hem?

Jo, jag håller fast vid det jag skrev; aldrig har vi sett så många fina fotbollspelare från så många länder, generationer och kulturer som detta år i Ryssland.

Därmed inte sagt att alla av dem ger av sin fulla potential och bestrålar oss med sin skönhet.

De som gillrar fällorna för högdjuren har också sin bästa tid. Som vår halländske Janne Andersson.

Ingen landslagstrupp inne håller flera stjärnor, men det hjälpte inte. Spanien blev utslage efter en mycket blek insats. Efter alla stormatcher klubblag stod inte de välkända namnen att känna igen Foto: TT

Vi har sett hur Sverige klarade Mexiko och nästan välte Tyskland överända, hur Ryssland fick stopp på Spanien, hur Danmark faktiskt tidvis tog loven av VM:s dittills bästa mittfält, Kroatiens, med Modric och Rakitic, spelare som ingår i servicestaben i sina storklubbar Real Madrid och Barcelona men nu går vidare som härförare för en stolt och ovanligt skicklig bollnation. Trodde Kroatien var kombinationen av det briljant kreativa, det funktionella och det uppoffrande. De var inte lika handfallna som spanjorerna mot Ryssland men de tappade fattningen. 

Island gjorde en bragd bara genom att ta sig till VM, lyckades spela 1-1 mot Argentina.

Taktiska framgångar, destruktiva krafter, energi och en lojalitet och ett uppoffrade arbetssätt som lätt kan växa i nationer som känner sin underlägsenhet.

 

Danska franska nerver

Ryssland var utskrattat före VM. Laget är verkligen inte särskilt vackert att skåda, kantigt och renons på finess, men fotboll är en komplex idrott där vilja kan slå begåvning och om någonsin den hypotesen behövt en praktiskt beskrivning så kom den när Ryssland, visserligen på straffar, men ändå, satte stopp för ännu ett storlag.

Tyskland rök. Argentina, Portugal och Spanien försvann. Kroatien, som dittills imponerat stort, gick vidare trots att Kasper Schmeichel, den danske stormålvakten, räddade tre straffar men tack vare att VM-nerverna totalt slog knut på de danska straffskyttarna. De hade inte ens danska nerver, de hade franska.

Åge Hareide har gjort avtryck i den internationella storfotbollen på sin tränarålders höst och efter att han egentligen lagt av. Succé i Malmö FF med två gruppspel i Champions League och så Danmark som nu försvann men som i grunden nog har en större potential än Sverige med Christian Eriksen och inte minst Simon Kjaer.

 Starkt att gå till åttondelen, kvartsfinalen hade varit ett faktum om inte spelare som Eriksen (kan man tänka sig!), Schöne och Jörgensen varit så skakis vid den avgörande straffläggningen. Synd när nu målvakten Schmeichel med fenomenalt spel gav laget förutsättningarna.

Spaniens totala kollaps

Riktigt förbannad blir jag när jag ser hur välbetalda, omhuldade, begåvade och rutinerade fotbollspelare som Spaniens fullkomligt spiller bort sin förmåga på lojhet, feghet, bekvämlighet, som i matchen mot Ryssland.

Nu fick spanjorerna plocka in gamle storspelaren Hierro som chef för laget strax före turneringen och han om någon borde väl kunnat ryta i, mana på, tvinga fram. Han gjorde ingenting. Inte spelarna heller.

Det var erbarmligt att se hur hyllade profiler i flera av världens storklubbar bara lekte med sig själva, rullade runt bollen i sidled och bakåt utan att attackera och hota, utan att växla tempo, utan att trycka på med överrumplande framstötar i djupled. Utan att skjuta ett skott. Utan att ge sig chansen att vinna. 

Herregud, fattar de inte att det är de sämre bemedlade, de som organiserar sig och kämpar mot övermakten och i den yttersta förlängningen av sin ansträngning hoppas på en avgörande straffläggning som sin enda chans.

 Favoriterna, storlagen, spelarna som vanligtvis slåss om guld i de främsta fotbollsnationerna, som går till finaler i Champions League har ju bara allt att förlora på att förhala tillställningen för att till slut få så bråttom att de inte hinner med och tvingas till det nervpirrande lotteri som en straffläggning kan vara.

Spaniens totala spelmässiga kollaps borde vara signalen till många lag - inte minst i Allsvenskan - att det är ett livsfarligt självbedrägeri att efter en 1-0-ledning förfalla till övermod och försöka spela sig igenom matchen med bästa möjliga utdelning på minsta möjliga insats. Spanien slog väl tusen meningslösa, ofarliga, helt onyttiga passningar till obevakade lagkamrater.

Längtar de hem?

Fortsätter divorna i det tempot - en förolämpning mot både fotbollen och sig själva - så kan det stå någon helt oväntad världmästare på podiet på kvällen den 15 juli.

Inte ryssarna, nej det tror jag verkligen inte, de var så trötta att de knappt orkade ta sig till straffpunkten när allt skulle avgöras och likväl var det Koke och Aspas i Spanien som missade och ryssarna som slog in sina.

Det finns nog åtskilliga som vaknar upp efter den här VM-turneringen och inser att med egna metoder, anpassade till att en bättre motståndare skall fångas in, kan många mindre nationer i framtiden utmana de skickligaste spelarna.

Det finns förstås alltid förmildrande omständigheter när fiaskon skall förklaras; många av de bästa har spelat mest i inhemska ligor och cuper, i Champions - eller Euro-League, de har varit borta länge, de börjar bli slitna, de längtar hem, de önskar sig helst av allt semester. Men det håller ändå inte som bortförklaring.

Hoppas dock att Frankrike står distansen ut. För fransmännen har det charmigaste, härligast blandade och mest entusiastiska laget i VM. Därtill det snabbaste tror jag. Men Brasilien (2-0 mot Mexiko) hart fått fart på Neymar och har kapacitet, när man nu kommit över chocken från sitt hemma-VM, att ge fortsättningen guldglans.

Respekt för Sverige

Janne Andersson är en coach i tiden. Han bör säkras upp som svensk förbundskapten till minst nästa VM 2022. Hans tankesätt och spelidé åldras aldrig.

Sverige lär aldrig nå Spaniens elegans och nonchalans men metoderna som Andersson förespråkar lär duga länge. Det började med Bob Houghton och Roy Hodgson som införde en spelmodell som byggde på hög press, understöd, rak och enkel fotboll med hög erövring av bollen, lojalitet, hjälpsamhet, instängning av motståndarna, tilltäppning i farliga zoner. Det håller än. 

Sven Göran Eriksson drev konceptet vidare i klubbar och landslag och jag kan inte låta bli att särskilt beundra gentlemannen Roy Hodgson. Det han gjorde i Halmstad och Malmö FF, det han åstadkom med Sveriges åttondelsmotståndare Schweiz som han tog till landets första VM-slutspel (USA 1994), hur han med högburet huvud tog sig an den omöjliga uppgiften att vara till lags som engelsk förbundskapen och hur han, det senaste spelåret, tog självmordsuppdraget att coacha Crystal Palace i Premier League. Laget hade, när Roy tog över, inte tagit en enda poäng. Inte gjort ett enda mål. Låg sist. Klubben klarade sig kvar med marginal. En bragd banne mig.

Så i Schweiz har man respekt för Sverige, inte minst med tanke på att laget spelar på ett sätt som Roy gillat.

Undrar om inte Sverige haft lättare mot ett annat lag, ett av dess lite bekväma, nonchalanta kortpassarlag.

Snart vet vi.

- - -

PS.

Gillar inte Fifas åldersdiskriminering. Tänkte på det när jag såg holländaren Kuipers, en av många bra domare i detta VM, där de förstås haft bra hjälp av sufflörerna i kontrollrummet. Kuipers är 45 år. Fräsch och en av världens bästa. Han får inte döma fler mästerskap. Han pensioneras. Herregud, 45 år. I en tid när sjuttio är det nya femtio. Vad är det för dumheter. Han är som bäst nu. Kan lätt, med två assistenter och ett helt rum fullt med videogranskare döma tio år till.

Skriv kommentar

Idrottens Affärers artikelkommentarer modereras aldrig i förväg. Därför omfattas de inte av utgivningsbeviset utan varje person som skriver en kommentar står själv som ansvarig.
CAPTCHA
För att kunna stoppa spamrobotar på Idrottensaffarer.se ber vi dig fylla i texten i bilden i rutan nedan.
Image CAPTCHA
Enter the characters shown in the image.

Svenska bordtennisförbundet växlar upp rejält! Efter succén vid lag-VM i Halmstad i månadsskiftet april/maj där Sveriges herrar tog brons har allt tagit fart. - Nu vil vi växa, säger förbundsordförande Petra Södrling.

Nu är det på riktigt. På fredagsförmiddagen togs de första spadtagen till en ishall med fullstor bandyplan. Platsen är Gubbängens IP i södra Storstockholm. Den är mer än efterlängtad, inte minst av Hammarby Bandy. Hallen kommer att kosta 150 miljoner kronor.

Det ryker runt det röda gruset som omger de vita linjerna på Båstads teannisstadion igen. Det är varmt på läktarna och förhoppningen är att det också blir det även på center-courten.

Jerry Andersson, 56, Mr Troja, fick för ett år sen beskedet via Facebook att han inte var önskvärd i Ljungbyföreningen längre. I dag presenterades han som ny i Växjö Lakers organisation.

Sponsringen i svensk idrott uppgår till 5,4 miljarder kronor och handlar allt mindre om exponering via skyltar. Numera vill företagen betona ett aktivt samhällsengagemang, rapporterar Thomas Björn efter samtal med sponsorexperter. 

Östersund var inte långt ifrån att bli en vinnare i dubbelmötet med Arsenal. London-klubben drog dock det längsta strået till slut, men det fanns stora vinnare. Östersunds vinst på bortaplan bidrog till att tre kuponger på Europatipset lyckades pricka in 13 rätt och 1 miljon kronor i vinst.

Lördagens högt ställda förväntningar inför Sveriges kvartsfinal i VM mot England-VM infriades med en publiksiffra på 2,8 miljoner TV-tittare. Det innebar  rekord för TV-tittande. Det mytomspunna VM 1994 då 2,4 miljoner personer såg Sverige vinna kvartsfinalen mot Rumänien raderades.

Det råder Christiano Ronaldo-feber i Turin. Enligt tyska Sky Sport sålde Juventus 520 000 tröjor med nummer 7 ryggen för 1 000 kronor styck – på ett dygn sedan affären blivit officiell.