förändring krävs
”Vem äger idrottsdemokratin?”
I tre uppmärksammade artiklar har jag försökt konkretisera och beskriva hur idrotten - vår största folkrörelse - misshandlas och ignoreras av i detta fall, Stockholms Fullmäktige, Idrottsnämnd och Idrottsförvaltning. Över hundra personer har stöttat min kritik fullt ut.
Inte en enda har påtalat att kritiken är felaktig.
Vi idrottsledare har sällan eller aldrig något forum där våra upplevelser, vår idrottsliga vardag uppmärksammas. Jag själv upplever detta som fullkomligt respektlöst.
Det är ju så viktigt att vi kallar våra medlemmar till årsmöten, gör val – där protokoll och styrelse måste insändas till myndigheterna. Men, där upphör demokratin. Från detta fattas alla viktiga beslut högt över våra huvuden. Det är alltid ”någon annan”
som gör det. Det finns aldrig ”någon” att kommunicera med. De beslut som fattats
är bara att gilla. Så det så!Demokrati (från grekiska demos=Folk kreti=styre)
De lyssnar inte på oss
Utformningen av vår demokrati är att våra folkvalda ska tillvarata våra intressen, ha stora
Bevisligen fungerar inte ungdomssatsningarna
Ett av de få områden där det råder konsensus mellan de politiska partierna är idrottspolitiken. Förtroendet för idrottsrörelsen är så stort att Riksidrottsförbundet, istället för riksdagen, fördelar idrottens skattemedel i myndighets ställe.
Centrum för idrottsforsknings årliga uppföljningar av statens stöd till idrotten visar dock allt mer entydigt att idrotten är ojämlik.
Inkomst, utbildningsnivå, bakgrund, kön och bostadsort avgör hur mycket barn och ungdomar föreningsidrottar.
Andelen som idrottar är högst i socioekonomiskt starka grupper och lägst i svaga. Samtidigt har CIF också under flera år rapporterat om minskade aktivitetsnivåer i barn- och ungdomsidrotten. Detta gäller samtliga åldersgrupper under tioårsperioden 2008–2018.
