idrottsrörelsen

Problem ute i idrotts-Sverige

Regeringens symboliska extra summa till idrotten på 40 miljoner är illavarslande. Många cuper under mellandagarna ställdes in, kostnader för publikidrotterna ökade markant (skyddsåtgärder, inställda matcher, dubbelplanering, frånvaron av publik) och inom motionsloppen innebär oron färre anmälningar och risk för betydande förluster för verksamheter som vanligtvis ger 150 miljoner kronor till föreningarna varje år. 

Den idrottsrörelse vi hade för två år sedan är inte alls den idrottsrörelse vi har idag. 

 

Det är viktigt att idrotten åter påvisar sitt värde och hur vi är med och bidrar till ett friskare, jämlikt och mer välmående samhälle. RF:s planerade återstartsrapport som kommer i mars skulle behövt finnas redan nu.

Vi som idrottens företrädare behöver i allt större utsträckning påvisa dagens krisen samt hur vi vill återbygga idrottens roll.

Måste berätta för alla

Vi behöver tydligt och gemensamt kommunicera konsekvenserna för idrotten omgående, eftersom det i arbetet med pandemirestriktioner har saknat en konsekvensanalys för idrotten.

Vill inte styras av politiska pekpinnar

Lars Liljegren, ordförande i Svenska Fäktförbundet, drivs av att försöka få unga att fortsätta med fäktning livet ut och att rekrytera äldre nybörjare till sina föreningar — utan att vara styrd av politiska pekpinnar.

Världens starkaste folkrörelse, svensk idrott, är mitt inne i ett strategiarbete. Det borde ske med stort självförtroende. Drygt två miljoner personer i åldern 16–84 år är medlemmar och/eller har förtroendeuppdrag i en eller flera av de ca 22.000 idrottsföreningarna. 600-000 personer i Sverige är ledare, tränare, styrelseledamot eller har liknande uppdrag i någon idrottsförening. De är också väljare.

Svensk idrotts vision är häftig och enkel: ”Svensk idrott – världens bästa.”

Svenska Fäktförbundets vision är inte heller så blygsam: