Skilda förutsättningar

Prislapparna för "att få vara med"

Hur mycket tycker du det är rimligt att betala för din 12-årings idrottande? 

- Noll?

- Tusen kronor?

- Tio tusen 

- Femtio tusen

- Tvåhundra tusen kronor per år? 

Alla exemplen ovan finns. I vanliga, Svenska idrotter.  

De mest extrema exemplen kommer från ridsport, slalom och ishockey. Den höga prislappen gör hockeyn lika vit som isen de spelar på.  I slalom och ridsport är det ännu värre.

En hög prislapp gynnar klubben. Med en professionell tränare vinner klubben fler medaljer. Alla de dyraste exemplen beskrivs som succéer i de egna klubbtidningarna. Ingenstans läser jag en rad om att verksamheten i praktiken bara är öppen för direktörs-barn: ekonomisk apartheid. 

Logiskt, det fick bli "Vi och dom"

Tesen ”Idrotten förbrödrar” är ungefär lika sann som dess motsats ”Idrotten splittrar”.

Klyschan inbjuder till en intellektuell slöhet. En teoriinducerad blindhet. När vi ledare fokuserar helt på att vinna matcher, lopp och tävlingar så blir vi blinda för alla ”Vi mot Dom” vi skapar på vägen

Som i min klubb, Akropol.  Sen tiden i toppen av elitserien på 1980-talet har vi haft en dogm att ”Det ska göra ont att spela mot Akropol”.  

Vi kommer från Rinkeby, som annars mest omskrivs för gäng-kriget mellan Shottaz och MördarPatrullen. När vi spelar tufft är det en kombination som skapar osäkerhet bland motståndarna. Den osäkerheten har gett oss fler matcher än vi annars skulle ha gjort. Jag känner en tjej i KFUM Central som lämnade sin älskade basket för att hon var så trött på att komma från matcherna mot oss full av blåmärken.