Tennis Gardell
Hundra miljoner till ett förbund är pengar i sjön
Det har blivit en livlig debatt om riskkapitalistens, Christer Gardell, utspel att mot en insats på 100 miljoner vilja köpa makten i Svenska Tennisförbundet.
Man kan ha ideologiska synpunkter på idén. Principen är förstås högst diskutabel. Varken miljardärer eller militanta supportergrupper skall styra svensk idrott med diktatorsfasoner.
Men det finns ett annat skäl att tacka nej till Gardells säkert i grunden goda avsikter; det är rent sportsligt fel väg att gå.
Att det finns goda skäl för en ”revolution” inom svensk tennis bör inte förnekas. Från att ha varit en dominerande nation i världen - bland annat därför att det var ett demokratiskt sätt att erövra en tennisvärld som bestod av miljonärssöner med egna banor eller privata klubbar - är Sverige idag, med en helt annan, och större konkurrens ute i världen, en blåbärsnation med främste svensk, Elias Ymer, som bäste svensk på världsrankingen på 189 plats. Olle Wallin 434, Leo Borg 516, Mikal Ymer 615 följer närmast efter.
