VM-fotboll Facit för VM

God smak av fotboll- men med unken doft i VM

Ett fotbolls-VM lämnar alltid någonting bestående efter sig. Det kan vara en afrikansk sensation, ett outplånligt mål på Aztekastadion, en svensk bronsmedalj som smakade guld, en Messi(as) i segermantel bland oljeschejkar, en tysk förnedring av handfallna brassar, en fransk (Zidane) skalle som skadar sig  själv.

2026 - bara två medaljmatcher kvar. Det blev de små fotbollsländernas och de stora stjärnornas VM.

Och vi skulle kanske tillägga att de norska ”roddarna” naturligtvis gjort intryck på en hel fotbollsvärld, ett starkt norsk lag som skulle kunnat ta ett steg till. Kvartsfinal. Och de firade minst lika stort som Sverige -94 - som i alla fall hade en medalj att fira. Norsk nationalism har ibland sina komiska inslag men, för att travestera Johan Ludvig Runeberg som skrev i Fänrik Ståhls sägner om den säregna fältväbeln Lotta Svärd: ”Något tål de att skrattas åt, men mera hedras ändå.”