Hanna Ljungberg är veckans porträtt i serien "Konsten att börja om".

Hon är en av damfotbollens mest kända ansikten och har fått uppleva väldigt mycket. Men hon har svårt att välja ett speciellt tillfälle som den häftigaste upplevelsen.

Mina bästa vänner

- Det är svårt att säga, man har varit med om så mycket på så många olika plan. Alla idrottsliga upplevelser och framgångar är fantastiska, men det är minst lika fantastiskt att jag har fått dela alla dessa upplevelser med många av mina bästa vänner.

En händelse hon lyfter fram som extra speciell är VM i USA 2003. Hanna förklarar att hon alltid kommer att minnas känslan som infann sig i truppen, från början till slut. Hon tycker det känns häftigt att tänka tillbaka på hur det kändes, men också att kunna dela sina minnen med andra som deltog och som kände exat likadant.

- Men det är också det unika och fina med lagidrott. Det är så många man kan dela erfarenheter med, säger Hanna.

Spelade med killar

7 år gammal började Hanna spela fotboll i Mariehems SK. Det var i mitten på 1980-talet och det fanns inget tjejlag i klubben, därför fick Hanna börja spela fotboll med killar. Hon var inte den enda tjejen som spelade med killar, flera av hennes fotbollsvänner inledde också sina karriärer i ett pojklag.

- Jag tror det har viss betydelse för min utveckling. Att spela med killar är lite tuffare och det är ett högre tempo, så självklart utvecklas man mer, säger Hanna.

Efter några år tillkom ett tjejlag i klubben och Hanna började spela där, samtidigt som hon fortsatte i pojklaget. För henne var det inte så konstigt, det var pojklaget som var ”hennes” lag, tjejlaget var mer som en bonus. Hanna tycker det är bra om tjejer och killar kan träna med varandra eftersom hon tror att det är mer utvecklande för alla. Under sina år som aktiv i Umeå IK brukade damlaget spela tillsammans med herrarna för att få mer utmaning.

Bara ett PR-påhitt

- Det finns ju fortfarande tjejer som spelar med killar, men idag är det mer ett aktivt val från tjejens sida att göra så. Det var det inte när jag var liten, då var pojklag enda alternativet, säger Hanna.

Under toppen av sin karriär fick hon även ett oväntat erbjudande från den italienska klubben Perugia. Det var strax innan VM 2003 när en kvällstidningsreporter ringde upp henne och frågade hur hon ställde sig till att spela med Perugias herrlag. Hanna valde att avslå erbjudandet eftersom hon ansåg att det inte kunde vara seriöst. Dock visade det sig att representanter från Perugia hade tittat på damlandslagets genrep innan VM och efter turneringen fick hon ett kontraktserbjudande från klubben. Även nu valde hon att tacka nej, eftersom hon förstod att det inte handlade om henne utan om PR.

- Jag insåg att jag inte skulle kunna vara med på riktigt och jag ville inte att man skulle komma ihåg mig som fotbollsspelare på grund av Perugia, säger Hanna.

Mycket har ändrats

2009 tvingades Hanna avsluta sin karriär på grund av en skada. Hon hade under en längre period dragits med flera skador som gjort att hon inte kunnat spela ordentligt. Men när hon slet av ett redan opererat korsband i en match mot Sunnanå, kände hon att det inte var värt att fortsätta längre.

- Det är klart att det är ett tufft beslut att ta, men som idrottare är man van att sätta upp nya mål hela tiden. Jag var nyfiken på att ta nästa kliv och se vad som väntade där, säger Hanna.

Fotboll har betytt mycket för Hanna Ljungberg. Hon började spela redan som 7-åring och då tillsammans med pojkarna. Foto: Rolf Höjer, Scanpix

Tack vare en 14 år lång karriär inom elitfotbollen, har Hanna Ljungberg på nära håll upplevt de förändringarna damfotbollen har genomgått de senaste åren.

Hon minns i början av sin karriär, att de var tvungna att slåss för att ens ha några förutsättningar att spela fotboll. Alla plantider var prioriterade för  herrarna,medan damerna fick ta dem som blev över. Idag har utvecklingen gått mot att träningstiderna fördelas jämt mellan herrar och damer.

- I alla fall här i Umeå, jag har hört att det inte är lika bra som vi har det överallt, tillägger Hanna.

Vill inte jämföras med herrarna

Men den tydligaste skillnaden är attityden. För bara tio år sedan var damerna knappt inbjudna till fotbollsgalan och det fanns ett pris inom kategorin damfotboll. Nu är det lika många priser oavsett kön och att damerna ska vara med är inget snack om saken.

- Det är verkligen en förändrad attityd gentemot damfotbollen och den har kommit under de senaste tio åren. Med tanke på att det kan ta lång tid att ändra hur folk ser på saker tycker jag förändringen har gått fort, säger Hanna.

Om damfotbollens chanser att i framtiden få liknande status som herrfotbollen, där alla spelare är professionella vill hon inte spekulera i. Istället för att jämföra med herrfotbollen tycker hon det är mer relevant att jämföra med hur damfotbollen har sett ut tidigare, samt blicka framåt och vilja utvecklas.

En av de första heltidsanställda

På sin höjd går det att titta på herrarnas metoder för att utvecklas, men med tanke på att herrarna har haft flera decennier på sig att utvecklas jämfört med damerna tycker hon en rättvis jämförelse blir svår.

- Det viktigaste är att blicka framåt. Jag hade möjlighet att arbeta heltid med fotboll, men det var först i slutet av min karriär som många tjejer har möjlighet att kunna satsa helhjärtat på fotbollen och välja bort att arbeta vid sidan av, det är ju ett framsteg jämfört med tidigare, säger hon.

Hanna Ljungberg är en av de första damspelarna i Sverige som kan kallas professionell. I Umeå var hon tillsammans med Malin Moström och Marta da Silva heltidsanställd. Löneutvecklingen var även den god, i början av sin proffskarriär tjänade hon runt 15 000 kronor för att i slutet av karriären få runt 40 000 kronor.

Hanna fick också ett stipendium av SOK för att kunna satsa på fotbollen. Först hade hon tänkt plugga till sjukgymnast på halvtid parallellt med fotbollen, men i och med stipendiet och full lön fanns ingen tid över att studera på.

Jobbar med friskvård

Efter att Hanna hade lagt fotbollsskorna på hyllan valde hon att ta upp sin utbildning i sjukgymnastik. Nu är hon färdigexaminerad och har en anställning som personlig tränare i föreningen IKSU hemma i Umeå. Det är en förening som arbetar med friskvård och fysisk aktivitet.

2010 fick Hanna Ljungberg delta i SVT:s populära serie Mästarnas Mästare. Här ses gänget samlat för avresan till Cypern och inspelningarna, från vänster George Scott, Evy Palm, Maria Brandin, Hanna Ljungberg, Marie-Helene 'Billan' Östlund, Pekka Lindmark, Ingemar Stenmark, Anders Limpar, Robert Prytz. Foto: Claudio Bresciani, Scanpix

- Träning och, framför allt, friskvård ligger mig gillar jag. Det är ett väldigt spännande arbete och jag är så glad att jag har fått chansen att jobba med det som jag verkligen brinner för, säger hon.

Fotbollen och Umeå IK har hon dock inte kunnat lämna helt. Under två år arbetade hon som assisterande tränare och var med i det medicinska teamet i klubben.

Gillar att peppa människor

- Det var ju bara tre år sedan jag slutade spela, så fotbollen ligger fortfarande mycket nära. Men det är kul att ha fotbollen kvar, säger Hanna.

I framtiden hoppas hon kunna fortsätta jobba med friskvård. Det nuvarande arbetet bjuder på stor variation tycker Hanna. Hon ska stötta och peppa allt från elitidrottare till personer som vill komma igång med sin träning på riktigt. Hon tycker det är kul med ett stort spann på personer och menar att det har givit henne en större förståelse för hur olika personer fungerar.

- Alla kan hitta sin drivkraft för att träna och bli bättre. Mitt ansvar är att kunna förstå den en människas personlighet och därigenom förstå hur jag ska peppa för få henne eller honom att prestera mer. Det är jätteroligt och utvecklande, avslutar hon.

Freja Andersson