I serien Kraftfulla kvinnor inom idrotten är turen kommen till Katarina Henriksson som inte bara är ordförande i Svenska Konståkningsförbundet och ledamot i Sveriges Olympiska Kommittés styrelse. Hon är den från förbundsstyrelsen som ska leda organisationskommittén mot EM 2015, 26 januari-1 februari.

Nått halvvägs

Ytterst är det hennes ansvar att få en publik på 40 000 till Ericsson Globe. I skrivandets stund, innan julförsäljningen räknats, har man nått halvvägs. 

- Vad jag förstår från de som sålt biljetter till liknande evenemang i Stockholm bestämmer sig folk allt senare för att köpa. Jag hoppas såklart på att  julförsäljning gick bra, säger Katarina Henriksson när hon tar emot Idrottens Affärer i Idrottens Hus på Östermalm. 

Svenska Konståkningsförbundet prövar en del nya grepp för att öka försäljningen. Ett är att samverka med välgörenhetsorganisationer där besökaren kan köpa sin biljett och då också välja att stödja World Childhood Foundation, 1,6–2,6 miljonersklubben med Alexandra Charles i spetsen. De får kick back på försäljning där köparen valt att stödja dem. 

Ryggskada satte stopp

Detsamma gäller konståkningsklubbarna som får 15 procent på varje biljett där köparen valt att uppge föreningskoden vid köpet. Det stärker klubbarnas egna satsningar för framtiden. Klubbarna deltar samtidigt i en intern tävling. 

Den i vars namn flest biljetter säljs i förhållande till antalet medlemmar vinner en helg tillsammans med en av världens bästa isdansare som bland annat kommer att träna klubbens åkare. 

Katarina Henriksson var själv på väg mot en karriär som konståkare i världsklass när en spricka på svanskotan satte stopp för Umeå-tjejen redan vid 14 års ålder. Då hade hon hunnit avancera via klubbmästare och distriktsmästare till regionmästare.

Hon var extremt träningsvillig och hade den envishet som krävs för att ta sig hela vägen till toppen. Hon tränade inte bara konståkning, utan även balett, gymnastik, friidrott och fotboll. Inte så mycket för att hon ville nå framgång i dessa sporter, utan för att de kunde hjälpa henne att nå långt inom konståkningen. 

Dryga ut veckopengen

Och långt nådde hon. Dock inte på isen, utan i domarbåset och i styrelserummet. När karriären som åkare var över som 14-åring utbildade hon sig till domare och började döma hemma i Västerbottendistriktet. Ett bra sätt att dryga ut veckopengen, och senare också att komma ut och se sig om i världen.

- Det är klart att det var spännande att få komma till Stockholms som 17-åring, och inte bara döma, utan också att få se huvudstaden, berättar Katarina Henriksson och ler åt minnet.

Stockholm har hon fått återse många gånger sedan dess och där hon numera är bosatt. För snart fick Svenska Konståkningsförbundet syn på hennes domarbegåvning och hon valdes in som ledamot i elitkommittén, där hon snart blev ordförande.

Debut utan nervositet

Parallellt vidareutbildade sig Katarina Henriksson till internationell domare och snart satt hon i båset på EM, VM och OS, Turin 2006 och Sotji 2014. Till de allra flestas stora fröjd, ska tilläggas, ty hon är en uppskattad domare som minns OS debuten i Turin väl:

- Jag var faktiskt inte alls nervös. Jag kände mig trygg eftersom jag visste att jag kunde det här med att döma. Många andra debutanter skakade som asplöv och till och med mådde illa före tävlingen. 

Alla uppskattade henne dock inte. Tatiana Tarasova, dotter till den ryske, legendariske ishockeyspelaren och senare landslagscoachen Anatolij Tarasov, gav Henriksson en 20 minuters ”hårblås” när svenskan satte ”fel” poäng på Tarasovas åkare vid EM i Warszawa 2005.

Utskälld på ryska

- Hon skällde ut mig på ryska och en tolk med som översatte utskällningen, mening för mening. Efter 20 minuter sade tolken: ”Nu börjar hon om och skäller om samma saker”. Då avslutade vi och jag gick därifrån. 

- Jag tog faktiskt inte åt mig, för jag visste att jag hade dömt rätt. Alla kan ha en dålig dag, även en åkare i världsklass, och då måste du kunna stå upp som domare och försvara din poäng. Precis som du måste kunna stå upp och försvara dina höga poäng för mindre kända åkare. 

Konståkningen får ibland kritik för att det är en bedömningssport. Katarina Henriksson svarar retoriskt med en motfråga:

- Och vilka sporter är inte bedömningssporter, då? Ta fotbollen exempelvis. Du har en domare som dömer, med hjälp av assisterande. Det är hans eller hennes beslut som gäller, om det är till exempel mål eller offside.

På väg mot världstopp

Frågan är då var står svensk konståkning står i dag. Senaste stora framgången var Viktoria Helgessons femteplatser vid EM 2012 och 2013. Hon är i och med det bästa svenska vid ett internationellt mästerskap sedan 1937, då Vivi-Anne Hultén tog ett VM-brons.

- Vi är definitivt Europatopp. Har våra toppåkare en riktigt bra tävling där allt stämmer, och de får till två perfekta åk, är vi även i världstopp. Men då gäller det att få till dessa två åk under samma tävling. 

Att etablera sig i världstoppen kräver bra tränare och en satsning med bra förutsättningar. Det är där Katarina Henriksson lagt det mesta krutet som ordförande i Svenska Konståkningsförbundet, vilket hon varit sedan 2012 efter att ha varit vice ordförande mellan 2006 och 2012. Ett arbete som fick en rejäl energiinjektion på förbundet då Katarina också tog plats i SOK:s styrelse 2013.  

– Konståkningen, liksom alla sporter, stärks av en vilja framåt. I SOK-styrelsen arbetar vi för mål som att få ett OS till Stockholm och för att skapa de bästa av förutsättningar för att våra aktiva ska nå sina mål och resultat. 

Ny välutbildad generation

- Det är trots allt på hemmaplan, i vardagen, som vi formar våra åkare och lägger grunden till framgång. Nu börjar vi märka resultat i form av en generation som är på väg uppåt i full fart tack vare bland annat välutbildade tränare som arbetar efter vår utvecklingstrappa. 

Tränarutbildningen är en av tre stora frågor som Henrikson är med och driver genom sitt ordförandeskap i Svenska Konståkningsförbundets styrelse. De två andra är föreningsutveckling och kommunikation.

- Vi behöver bli bättre på att stärka hela föreningen, inte bara tränaren roll. Och vi behöver bli bättre på att tala om allt det goda som vi gör. Det kan i sin tur skapa resurser som bidrar till fortsatt idrottslig framgång. 

Fortfarande fördomar

Det finns dock fortfarande fördomar att kämpa emot för att kunna rekrytera åkare, framför allt på pojksidan.

- Jag önskar till exempel att de unga ishockeyspelarna kom och tränade med oss någon gång – och prövade att åka i full fart under fyra minuter utan avbrott. Då skulle de bättre förstå vilken prestation våra åkare gör. Inom ishockeyn åker du ju faktiskt bara i full fart i ungefär 60 sekunder beroende på hur långa byten du är inne, säger Katarina Henriksson

Vad önskar hon sig då av EM på hemmaplan?

- Först och främst att så många som möjligt tar chansen och kommer till Ericsson Globe för att uppleva konståkning live, för det är då den är som bäst. Idrottsligt vore det fantastiskt om vi kunde nå ett av våra mål med en medalj. Ett mästerskap i huvudstaden är viktigt för konståkningen i stort för att öka synligheten för sporten. Just nu har vi en av Sveriges klubbar med bäst resultat på ungdoms- och juniorsidan här i Stockholm, med sex medaljer i olika klasser under SM-veckan. Att förbättra deras och andras träningsförutsättningar är en viktig grundsten för framtiden. 

Thomas Björn