”Återtåget” var supporterklubben Superstars påhitt 2001 när Leksand åkte ur första gången. Ett slagkraftigt namn och klubben tog ett snabbt steg tillbaka och spelade i Elitserien i två säsonger, men 2004 föll laget ur igen, för att komma tillbaka 2005/06, för att trilla ur igen.

Sedan dess har det handlat om allsvenskan, sedan dess har det kostat…

Bygden har mobiliserat gång på gång, supportar över hela landet engagerades och bidrog också med stöd. ”Tillsammans ska vi göra det” var en reklambyrås titel på den tilltänkta returresan. En slogan som blev väldigt påtaglig i en kvalserie när tränarduon Tomas Kempe/Tomas Jonsson sparkades.

Spektakulära värvningar

Rubrikerna har varit stora och många. Leksand har levt som en storklubb och till synes haft råd att värva och sparka omvarannat utan slut. Vem minns inte NHL-målvakten Ed Belfour 2007 eller när klubben tog skyttekungen Pelle Prestberg från Färjestad. Fanns inte pengarna i klubben trädde sponsorer fram och betalade höga löner.

Sponsorer och supporters har länge haft ett oändligt tålamod. Leksands IF var och är en angelägenhet för åtskilliga.

Men det fanns ett slut. Nu ska räkningen göras upp.

Ändå, och det är lika bra att få det sagt på en gång, uppstår nya lösningar och – nya drömmar.

Med 100 bortspekulerade miljoner och med konkurshotet hängande över verksamheten så sker det nästan tragikomiska att sprickorna tätas, nya affärer lappar ihop fasaden och skapelsen av något nytt och även trovärdigt tar sakta form. Leksands IF lyfter som en fågel Fenix. Tillskyndarna och vännerna finns där. Dessutom, det omöjliga sker, det pratas om Elitserien igen.

Har kostat nära 100 miljoner

Det är Mats Aspemo, tillförordnad vd i Leksands IF, som avslöjar att de fem senaste årens försök att ta steget upp till Elitserien har årligen resulterat i 15-20 miljoner kronor i underskott.

Han är tillfällig vd och hoppade in så sent som i september när Håkan Åman tog sitt och lämnade kansliet. Om han fick sparken eller gick självmant är inte klarlagt. I mars 2006 blev han vd efter Leksandsikonen Jonas Bergqvist. Åman är den som ytterst vet mest om alla affärsturer under fyra år.

Mats Aspemo har suttit två år i styrelsen, är civilekonom, och torde ha insett allvaret i ekonomin när han fick frågan om att hoppa in i september 2010. Han vågade säga ja.

Han har använt de här månaderna till att analysera siffror. Den förre chefen på ett av företagen som tillhör klubbens största mecenat, Per-Olof Ejendal, har diskuterat med några få utvalda och format ett handlingsprogram. Nu vill Mats Aspemo att alla ska känna till sanningen för att också ska inse allvaret.

-10 miljoner är ändå mindre

Han bekräftar att den här säsongen kommer att sluta med ett kraftigt minus. Förhoppningsvis stannar det runt 10 miljoner kronor.  En tröst är att det underskottet är något mindre än de föregående åren, men likväl uruselt, och det hjälper inte att man har dragit i handbromsen.

Spelarbudgeten är exempelvis avsevärt mindre. Bort från 35 miljoner när det var som värst och Leksand var i nivå med flera klubbar i Elitserien.

Det är de senaste årens synder som tynger föreningen. Hanteringen av miljonerna avskräcker och väcker oerhörda frågetecken. Hur tänkte de ansvariga egentligen?

Hade klubben så gott ställt?

110 spelare har passerat, provat ut den vitblå dressen och många valde eller tvingades snart lämna tillbaka den. Under drygt fyra säsonger har 16 personer, såväl spelare som ledare, blivit utköpta och det har kostat klubben 12 miljoner kronor . Med allt vad det har inneburit i dubbla kostnader och utbetalningar till personer som inte längre var i klubbens tjänst.

Här måste Leksand ha någon form av svenskt rekord i försöken att köpa sig bort från spelare och tränare och egentligen skapades bara ett större underskott.

Miljoner har runnit genom föreningen. Hur var det möjligt och hade klubben så gott ställt? Nej, egentligen saknades tillräckliga tillgångar. Det handlade mycket om lånad tid och lånade pengar. Från ansvarigt håll har man också haft stora besvär att dölja sanningen.

Med Elitserien som ständigt mål pågick ett oförtrutet sökande efter rätt spelare, ledare, sportchefer och klubbdirektör för att uppfylla allas dröm. Väl på plats fanns inget förskonande, var det inte så att vederbörande levererade byttes han ut eller flyttades åt sidan.

Allt var möjligt för det handlade om Leksands IF, klubben som bara skulle tillhöra hockeyns främsta serie. Allt annat var bara fel… Och det fanns dryga 8 000 medlemmar som inte heller godtog något annat.

Oro släcktes med hopp

Alarmerande siffror i resultaträkningen har säkerligen gjort ansvariga ledare nervösa. Men visionen och begäret om framgången minskade inte för den skull. Oro släcktes med hopp, som det är brukligt i många idrottsföreningar. Och i Leksand, ja, där gällde bara ett – inte om utan när laget skulle tillhöra Elitserien igen.

Fast man måste undra, att ingen sa ifrån och vägrade låta penningflödet fortsätta? Det fanns ändå de som förstod att läsa fotnoterna i räkenskaperna. Och just resultaträkningarna blev allt mera besvärliga i takt med vidlyftiga affärer i Leksands IF:s koncern.

Bara under de två senaste säsongerna har koncernen tvingats betala över 700 000 kronor för revision och annan ekonomisk rådgivning till ett stort revisionsföretag, enligt uppgifter i årsredovisningen.

Kanske är det rentav så att det var just det företaget som röt till och stoppade nya affärsturer.

Inklusive bankdirektörer och kommunalråd

Nu spricker ballongen. Fakta kommer på bordet och den hemska sanningen står klar. Leksands IF saknar egen betalningsförmåga. Kommunalråd och bankdirektörer som får tillgång till alla siffror frågar sig hur mörkläggningen av alla miljonutgifter kunde pågå så länge. Nu är många en del av hela spelet, de har ju funnits med i någon form. De trodde också på Elitserien.

Bortfall av publikintäkter, uteblivna sponsorutbetalningar från Hockeyligan, utköpta spelare och tränare, många och dyra löner, panikaffärer – det har runnit pengar i en ständig ström ur klubben.

Tidigare har kriser utlyst räddningsoperationer.  Leksands IF lyckades sälja andelar i holdingbolaget till bl a företag och det samma skedde i arenabolaget. På det viset lösgjordes nya miljoner. 

Skaffade egen campingplats

Klubben övertog Leksands kommuns camping och stugby vid sjön Siljan 2008, investerade och började bygga andelslägenheter och bytte namn på anläggningen till Leksand Strand. Här skulle nya vinster hämtas. Banker och företag har ställt upp, både i hopp och tro om att framtiden skulle bli bättre.

På så sätt har den ideella föreningen kunnat uppvisa ett helt acceptabelt ekonomiskt resultat varje år 2007-2009 på årsmöten. Något som man förstås basunerat ut så att både supportrar och journalister trott att Leksands ekonomi varit bra.

I själva verket har "realisationsresultat vid andra försäljningar" och ”dispositioner” gjort det möjligt att täcka förluster i 10-20-miljonersklassen varje år och därför har positiva resultat förmedlats.

Men det var just en sådan post som väckte förvåning när det uppenbarades vid senaste årsmötet, i augusti 2010, att Leksands IF plötsligt ägde bara 39 procent av sin arena. Tvånget att sälja andelar till företag för att rädda siffrorna hade varit så stort. För stort, för nu skedde ett uppvaknande.

Nu ska notas betalas

Klubben är vid vägs ände.

Notan efter fem år av satsningar, 100 miljoner i främst löner och arvoden till spelare och ledare som inte klarade uppgiften att föra Leksand till målet och en minskad affärsverksamhet är svidande och skoningslös – det saknas pengar till den grad att klubbens existens är i fara.

Situationen är så hotfull att kommunalrådet Ulrika Liljeberg (C) på eget bevåg tvingades ta beslutat att låna ut 3 miljoner kronor. Hon kunde inte vänta till nästa kommunstyrelse i mars.

Ulrika Liljeberg hade egentligen inget val. Kommunens stolthet och det som har gjort samhället känt stod på ruinens brant. En konkurs skulle också skada kommunen.

Dessutom skulle kommunen vid en konkurs tvingas till att ta ansvar för den stora arenan och årliga kostnader på över 10 miljoner kronor. Att jämföra med dagens 4 miljoner.

Ulrika Liljeberg bestämde i kraft av sitt mandat att acceptera bankens förslag. För så långt har det gått. Enskilda som partners till klubben är pressade mot väggen.

Bankerna bakom rekonstruktionen

Det är Leksands Sparbank, tillsammans med Swedbank, som står för rekonstruktionen.

Leksands Sparbank som för övrigt är en av klubbens största sponsorer sedan många år och som alltså dragits in i den här ekonomiska härvan.

I en liknande situation har Leksands IF:s nuvarande ordförande, Bertil Daniels, hamnat. Han var tidigare kommunalråd i Leksands kommun. Han var politiskt ytterst ansvarig på 90-talet och blev föreningens ordförande 2009. Bertil Daniels efterträdde Nils-Erik Johansson som hade haft rollen som ordförande i tio år. Nils-Erik Johansson fortsatte som vd i Leksand Holding. Dessutom har han andelar i Leksand Strand, vilket också gäller klubbens förre vd, Håkan Åman.

Kommunen tvingas att stödja klubben

Rekonstruktionsplanens första viktiga och avgörande punkt var ett nästan oförbehållsamt stöd från kommunen.

Ett Leksands IF i konkurs vore förödande för kommunen och Ulrika Liljeberg sa ja även till att förlänga hyresavtalet av Tegera Arena och en garanti om säkra intäkter för klubben. Ett beslut som innebar en början på ett återskapande av ett självständigt och ekonomiskt friskt Leksands IF. Det är åtminstone målet.

Kommunens ja innebar också att Leksands Sparbank och Swedbank beviljade klubben amorteringsfrihet under 2011. Amorteringsbefrielsen är värd 2,3 miljoner.

2,3 miljoner, det är guld värt i dag, bedöm det mot de nära 100 miljoner som är borta i spelaraffärer under de fem föregående åren.

Rekonstruktionsplanen innehåller fem avgörande punkter. Kommunen ställs inför krav på:

+ 1 miljon kronor i årlig insats till och med 2016.
+ Räntegaranti på arenalånet i fem år.
+ Hyresförlängning ytterligare fyra år på hallen.
+ Investering om 3,5 miljoner kronor i ny betongplatta i hallen för att pressa ned energikostnaderna.
+ Med ett ja på de fyra punkterna tillåter Swedbank amorteringsfritt på klubbens lån i ytterligare fem år.

Omfattande affärsuppgörelse mellan flera parter

Leksands IF är numera bara ägare till Tegera Arena, dess restaurangrörelse och en liten souvenirbutik, samt träningshallen medan övriga affärsdelar är avyttrade.

Efter en utstuderad strategi för att blidka flera intressenter genomfördes en omfattande affärsuppgörelse i januari.

Först träffades ett avtal med storsponsorn Ejendal som fick sin 10-åriga namnrättighet till Tegera Arena förlängd i ytterligare fem år t o m 2021. Ejendal sa också ja till ett sponsoravtal och med de nya pengarna kunde klubben köpa tillbaka andelarna i arenan och bli ensam ägare.

Det i sin tur utlöste ytterligare konsekvenser. Klubben släppte sina 39 procent av aktierna i Leksand Strand där Leksands IF Holding blir ensam ägare. Ett företag som för övrigt ska bli oberoende och byta namn till Leksand Holding. På det här viset kunde också kommunen gå med på att klubben inte längre är delägare i Leksand Strand.

En strategi med flera avtal

En sinnrik konstruktion, eller hur? Den har tillkommit efter många och långa diskussioner mellan Mats Aspemo, bankerna och kommunen. Allt syftar till ett ökat oberoende.

Leksands IF blir en hockeyklubb med ett fastighetsbolag, inget mer.

Och Leksand Holding ett privat bolag med ansvar för bl a Leksand Strand.

Därmed är bankerna någorlunda nöjda och kommunens ansvariga kan få en viss arbetsro.

Värsta krisen är över

Enigheten var stor – parterna har lyckats göra det bästa av situationen. I en smått kaotiskt läge där det ursprungligen var svårt att se någon utväg fann de glipan. Nu återstår resten.

Rekonstruktionen är delvis genomförd och den värsta krisen är över.

En besparingsplan är antagen internt, det ska ge 5 miljoner kronor i mindre utgifter, och dessutom har olika uppgörelser med företag rubricerats som ”nya sponsoravtal” och ger 3 miljoner kronor.

Totalt sett handlar det om åtskilliga åtgärder.

Vad tycker de 15 000 invånarna?

Det är Leksands IF:s räddningsplan eller – överlevnadspussel.

Som kanske en onödig avslutning, men ändå oundviklig upplysning, allt detta utspelar sig i en kommun som har 15 000 invånare.

Nu ska de själva hitta sista pusselbiten. De ska tro på sin klubb.

Thomas Ejderhov

Källor: egen resarch, Dalarnas Tidningar, Idrottens Affärers arkiv.