I närmare 20 år ägnade Agneta Andersson all tid på kanotpaddlingen. Vanligtvis tränade hon 14 pass i veckan, ungefär två gånger om dagen. Under tävlingssäsongen handlade det om så mycket som fyra pass dagligen.

Den som tränar mest blir bäst

- Den som tränar mest blir bäst, så är det bara. Det gäller inte bara inom kanoten utan de flesta idrotter, hävdar Agneta bestämt.

Hon själv är ett bra exempel på att mottot stämmer. Under sin aktiva period paddlade hon hem inte mindre än sju OS-medaljer, varav tre guld. Det har gjort henne till Sveriges mest framgångsrika kvinnliga idrottaren.

Speciellt minns hon OS-guldet i Atlanta 1996. Prestationen var enorm med tanke på att Agneta tre år tidigare hade meddelat att hon skulle sluta med sporten och flytta till Australien och sin nuvarande man, Martin Hunter. Men så bestämde hon sig att göra comeback och lyckades ta OS-guld tillsammans med Susanne Gunnarsson. Samma år tilldelades de Svenska Dagbladets bragdguld.

Största någonsin

- Min största prestation någonsin, förklarar Agneta.

Förutom prestationen uppmärksammades även OS-guldet av andra skäl. Sedan 1993 hade Agneta och Susanne varit ovänner, en osämja som också hade gått ut över deras tävlande.

I en intervju med Aftonbladet berättade Agneta att det delvis var bråket som fått henne att sluta första gången och att det från början inte var tänkt att de skulle paddla tillsammans i Atlanta-OS. Dåvarande förbundskaptenen Kalle Sundqvist tvingade dock tjejerna att tävla ihop, eftersom han såg potentialen.

Med facit i hand vet vi att satsningen gick hem, trots att Agneta och Susanne vägrade att prata med varandra utanför kanoten.

Framgången inte det viktigaste

Trots bråket tänker Agneta tillbaka på sin aktiva karriär med glädje. Som 12-åring började hon paddla kanot i den Karlskogaklubben Bofors KK, en klubb hon fortfarande tillhör.

Där fann hon en stark gemenskap med många kompisar och hon beskriver att kanotklubben blev något av en fritidsgård för henne. Kamratskapet fick henne att fortsätta och när hon började tävla, såväl nationellt som internationellt, träffade hon massor med folk som än i dag är hennes vänner.

- Jag har fått ut så otroligt mycket av idrotten. Då tänker jag inte i första hand på pengar eller framgång, utan alla upplevelser och människor jag har träffat. De egenskaper jag fick genom kanoten, som exempelvis ta mycket eget ansvar, har påverkat mig som person, förklarar Agneta.

Höjdpunkten, ett träningsläger

Hon påpekar noga att idrott är mer än bara tävling, utan snarare en livsstil.

- Det är inte bara det idrottsliga det handlar om. Höjdpunkten i min karriär var när jag åkte till Australien 1981 på mitt första riktiga träningsläger, det var en verklig upplevelse, berättar hon.

Hennes långa karriär har aldrig gett henne några stora pengar, alla framgångar till trots. Under sina aktiva år arbetade hon intensivt på vinterhalvåret för att spara pengar och kunna satsa på sporten under sommaren.

Satsningen underlättades också av att hon bodde hemma hos sina föräldrar fram till 23 års ålder.

Annat stöd i dag

- Sen tog jag OS-guld 1984 och med det blev lättare att få sponsorer. Tack vare det kunde jag under de sista tio aktiva åren leva på min idrott. Det handlade aldrig om några riktigt stora summor, men tillräckligt för att överleva, säger Agneta.

Utsikterna för framgångsrika svenska kanotister i dag har inte ändrats nämnvärt, det vet Agneta. Skillnaden är att SOK går in med viss finansiering till de idrottare som anses ha potential. Det ger många möjlighet att satsa på heltid.

Annars handlar det fortfarande om att själv jaga sponsorer, precis som det gjorde för Agneta.

- Det är en liten sport, då är det svårt att locka företag, säger hon.

Åter i landslaget

Efter OS i Atlanta valde Agneta att sluta med kanoten en gång för alla. Hon flyttade till Australien, där hon hade träffad sin man, och arbetade som tränare på ett idrottsinstitut i Melbourne.

- Det handlade varken om motivationssvårigheter eller fysik. Jag älskar att träna och jag älskar allt vad idrottslivet innebär. Men jag var 35 år och kände att jag ville gå vidare och göra något annat.

Avhoppet blev dock kortvarigt. Redan 1998 var hon tillbaka till landslaget. Hennes make Martin Hunter, som också paddlat kanot, fick frågan om att bli förbundskapten för svenska landslaget. Han tackade ja och Agneta hakade på, som assisterande förbundskapten.

- Det var jättekul, framför allt att man fick fortsätta med elitkanoten.

Öppnade café

När Agneta och Martin fick barn, år 2000, valde Agneta att avsäga sig landslagsuppdraget och började föreläsa istället.

Hon använde erfarenheterna från sin aktiva tid och hur man bör tänka för att bli bäst. Agneta beskriver arbetet som enkelt med möjlighet att tjäna mycket pengar. Fram till 2004 arbetade hon som föreläsare, innan hon bestämde sig för att starta ett café hemma i Karlskoga.

- Jag älskar mitt jobb och har inte ändrat det en enda sekund. Det är raka motsatsen mot föreläsningarna, här krävs hårt arbete för att relativt lite pengar. Men det är otroligt roligt, säger Agneta.

Ångrar sig inte det minsta

Hennes idrottskarriär var över 20 år lång, generade inga stora pengar och upptog det mesta av hennes tid. Hon försummade utbildning och det enda hon tänkte på var kanoter och paddlar. Trots det ångrar hon inte en sekund sitt val.

- Det kan vara svårt för utomstående att förstå. De flesta tror att man satsar för att tävla i OS vart fjärde år för att vinna. Men idrott är mer än så, det är en livsstil, en möjlighet att uppleva mycket. Det öppnar dörrar och ger en oändligt många vänner.

- Bra resultat gör det självklart roligare att hålla på, men idrott är så mycket mer än att bara tävla och vinna, avslutar hon.

Freja Andersson