OS-final mellan Sverige och Brasilien på Maracana.

Firandet av Milans ligaguld på San Siro.

EM, VM, OS.

Fotboll, skidor, cykel, simning.

Så mycket stor idrott jag sett och upplevt.

Men den största, den finns här hemma i min svenska vardag.

På vår undanskymda grusplan med ivriga småflickor, där känner jag idrottens hjärta bulta starkast och varmast.

Mäktigt skådespel

Att höra Champions League-hymnen stiga mot kvällshimlen på Parc des Princes, Camp Nou eller Stamford Bridge. Sitta på de mäktiga arenorna, sprängfyllda, upplysta likt mäktiga ufon. Se världens främsta spelare inta planerna, veta hur mycket som står på spel i den miljardindustri vår toppfotboll är i dag.

Det är mäktigt; mitt arbete som sportkrönikör har gett mig många skimrande juveler att lägga i minnets smyckeskrin.

Kanske är det åren som går. Kanske är det den gamla sanningen att man måste söka sig bort för att hitta hem.

Men numera finner jag allt mer samma berusande känsla som under de stora matcherna, tävlingarna och mästerskapen, här hemma i den svenska idrottsvardagen.

Det är vackert med träd som växer högt mot himlen. Men utan starka, djupa rötter blåser de till sist omkull. När toppidrotten allt mer handlar om pengar, när cyniskt maktspel och eviga dopningsfall solkar sportens själ, då behöver den mer än någonsin en solid grund att stå stark och trygg på.

I den grunden är vårt föreningsliv ett stycke svenskt urberg, något att vara stolta över och vårda, tillsammans, varje dag och minut. Bortom rubriker och tv-sändningar kommer inget gratis. Vårt föreningsliv bygger på alla hundratusentals kvinnor och män, unga och äldre, som lägger sin lediga tid på att hålla våra föreningar vid liv genom sitt ideella arbete. Utan alla eldsjälar skulle bara eliten bli kvar; de duktigaste och de som kan betala för sig.

Alla lag på små orter ute i landet, alla unga i områden på samhällets skuggsida, alla barn med föräldrar som inte har råd med dyr utrustning; deras idrott bygger på att vi tillsammans bär den, vårdar den, älskar den.

Idrott för alla

Alla tränare, materialare, ledare. De som tvättar lagtröjor, de som bakar bullar och kokar korv, de som jagar sponsorer.

All denna goda kraft, all denna gemenskap i en tid där vi människor kanske aldrig varit ensammare, bakom våra skärmar, med våra mobiler.

Av alla dessa skäl är jag så glad och stolt över att nu få skriva krönikor för Folkspel, där de ideella krafterna som bär vår idrott lyfts fram och hyllas i Årets Eldsjäl. Där barn och unga får chansen att förverkliga sina drömmar genom GeBortTillSport. Folkets spel, där pengarna går tillbaka dit de ska: till svenskt föreningsliv. Livsviktiga pengar för att föreningarna ska kunna leva och växa.

På Lika villkor

På regniga grusplaner, i trånga idrottshallar och små simhallar, vilar en del av vår svenska demokrati.

Idrott för alla, på lika villkor.

Det är ett hedersuppdrag att få vara med och delta i det arbetet. Med min penna, i mina krönikor här.

Samt som tränare för mina döttrars lag, tillsammans med andra föräldrar som vet att det enda de offrar är meningslös egentid. Vinsten, det är barnens iver och kärlek. Och att vi på de där små oglamorösa träningsplanerna får vara en del av något mycket större.

Jennifer Wegerup