Pia Sundhagen var sammanbiten dagen efter. Hon om någon såg både plus och minus… Foto: Adam Ihse, Scanpix

Annons

Det svenska fotbollsfolket kan verkligen räkna in en arrangörsmässig triumf av gigantiska mått, ett för de flesta länder närmast osannolikt intresse för damfotboll.

Eller rättare sagt; för en internationell storturnering i fotboll.

Kom ihåg, kolla publiksiffrorna

Ni kan ju själva följa publiksiffrorna när damallsvenskan drar igång igen. Jag gissar att publiken som vanligt kan räknas i hundratal i de allra flesta fall. Ingen EM-effekt att vänta.

Och det verkar som om det är publiken, stämningen, festen som fått folk att gå i spinn, krönikörer, som vanligtvis inte intresserar sig alls för tjejfotbollens vardag, att fullkomligt gå bananas.

En månads medial uppbackning tappade alla proportioner, hyllnings-, för att inte säga, saligförklaringarna av den nya förbundskaptenen Pia Sundhage har getts närmast religiösa förtecken, expertkommentatorerna i TV4 hade själva landslagsmeriter och var därmed utan mod att kritisera.

Dåliga samavetenas kompensation

Det har känts som de många dåliga samvetenas kompensation, som om tidningarna redigerats med ”pk” som måttstock, inte på journalistiska grundvalar. Och då står inte ”pk” för Publicistklubben utan för ”politiskt korrekt.”

Bara en sak innan vi fortsätter: jag gillar tjejfotboll. Jag såg Pia Sundhage när hon var världens bästa kvinnliga fotbollsspelare, jag såg till att Diamantbollen levde vidare genom att ta över priset till Sydsvenskan när dess förste utdelare, Arbetet, gick i konkurs och jag har med förtjusning delat ut ett antal bollar på Fotbollsgalan.

Jag tycker det är trevligt att gå ett par hundra meter från min bostad i till Gamla IP när Malmötjejerna har hemmamatch.

Behandla damfotbollen på allvar

Därför tar jag kvinnofotbollen på allvar och tycker att den skall behandlas som herrfotbollen. Inte lika omfattande, eftersom den berör och intresserar betydligt färre (EM-euforin är inget bestående tillstånd), men lika professionellt.

Men det jag följt i tidningarna är ett larvigt daltande där ingen tycks våga tala klarspråk. Det är ungefär som med debatten om invandring och integration; ingen vågar kritisera det dåliga i den politiken med risk för att bli stämplad som rasist eller allmänt främlingsfientlig. I värsta fall som sverigedemokrat.

Att kritisera damfotbollen skulle vara allmänt kvinnofientligt. Eller?

Tvärtom, menar jag.

Tjejfotbollen skall tas på allvar, och behandlas därefter.

Med klara brister

Alltså var det en solklar målvaktstavla av Kristin Hammarström som orsakade tyskarnas segermål i semifinalen. Hon skulle stått kvar i målet. Det är en oskriven regel i den dylik kampsituation. Ingenstans ser jag att någon skriver det. Bara att hon är en världsmålvakt.

Och tror ni att herrlandslag hade kommit undan två missade straffar i samma match så billigt?

Pia Sundhage har tillfört det här laget entusiasm, mod, offensiv, goda vibrationer. Och förmodligen tagit ut ungefär rätt lag.

Det är vad en förbundskapten kan göra. Att det är ett lag med svagt huvudspel, ett stundtals gräsligt dåligt passningsspel från mittfält och framåt, bristfällig teknik i stora stycken är upp till spelarna, klubbarna, tränarna att rätta till. Det tycks också vara Pias inställning.

Hanna & co var bättre

Den kunnige krönikören Simon Bank i Aftonbladet har tydligen också berusats till tankeyrsel av den publika känslostormen och menar att svenskarna gjorde ”mer än någon kan begära”, att det ”skar ut en skärva ur 1994 och flyttade hit” och att detta var en fotboll ”som känns”. Jisses.

Jag säger; det svenska landslaget med Hanna Ljungberg, Victoria Svensson, Malin Moström, en yngre och vassare Therese Sjögran var kanske till och med lite bättre. Det här var ett ordinärt Sverige i en ”alltför” berusande omgivning.

Det här laget pumpades upp till en frenesi och ett tempo som spelarna inte behärskade.

Ungefär som föväntat

Ändå fanns chansen mot ett Tyskland som dock var avsevärt mattare än sina bästa årgångar.

Sverige gjorde en massa mål mot Finland och Island och, ja, så brukar det gå när ett rätt bra lag möter ett förhållandevis dåligt.

Sverige gjorde ungefär vad som förväntats. Fast inte riktigt.

Men publiken var bra.

Det är aldrig vare sig poeter, gitarrspelare eller publik som vinner matcher. Aldrig.

Åke Stolt

Pia Sundhagen i centrum, hon som ska ha svar på alla frågor… Med sin fixstjärna, Lotta Schelin, i förgrunden. Hon som skulle göra målen som skulle bära laget vidare. Men det blev inte så. Tyskland var snäppet bättre. Foto: Adam Ihse, Scanpix