”Beror viljan och ambitionsnivån från barn på att deras föräldrar har höga inkomster?”, frågar Magnus Forslund i den här artikeln. Foto: TT
Nyligen kom en uppföljningsrapport kring statens stöd till idrotten. Av flera intressanta saker valde Dagens Nyheter att vinkla det som att ”idrott är på väg att bli en klassfråga”. Det görs en poäng av att i Solna ges 827 kr i bidrag per barn medan man i Ljusnarsberg bara ger 51 kr. Detta skulle då på något sätt förklaras av att i Solna bor det flera rika barn. Sambandet verkar tydligt, i kommuner där medianinkomsten är högre än genomsnittet får barnen mer bidrag.
Frågan är om…
Här är det viktigt att poängtera en sak. Det handlar inte om att stödet per barn i sig skiljer sig. Det ges 8 kronor per deltagare och 24 kronor per gruppaktivitet – oavsett vilken kommun det gäller.
Med oförändrat antal deltagare, har man fler träningar och delar in sin grupp i två olika grupper (vilket kräver fler ledare) så blir det mer pengar.
Den intressanta frågan här blir varför man har fler träningar och fler grupper i vissa kommuner. Beror det på medianinkomster och i så fall, varför?
Inkomsterna inte drivande
Leif Karlsson i AIK ger i DN:s artikel svaret att ungdomarna i AIK vill och får träna mycket. Vill ungdomarna i Solna alltså träna mer än ungdomarna i Ljusnarsberg? Är det en högre efterfråga som driver fram ett ökat utbud vilket leder till mer statliga pengar? Ja, det är en tolkning. Är det ett problem? Inte nödvändigtvis.
Beror viljan och ambitionsnivån från barn på att deras föräldrar har höga inkomster? Det är en svår fråga att reda ut. Jag skulle dock vilja hävda att det inte är inkomsterna i sig som kan vara drivande, utan andra saker.
Låt oss titta på utbudet. Hur kan föreningen erbjuda så mycket mer? I AIK-fallet lyfter Leif fram ”allt hårt arbete som görs i klubbarna”. Det skulle kunna tolkas som att man i fallet Ljusnarsberg inte har ledare som arbetar lika hårt. Det är jag tveksam till. Och om det finns en skillnad, har det med inkomst att göra? Knappast.
Utbilda och utveckla ledaren
Däremot kan det ha med organisationen att göra. Uppenbarligen har AIK under lång tid byggt upp en organisation där det finns många ledare som vill lägga ner mycket tid på verksamheten och erbjuder därför många träningar.
Om jag förstått det rätt satsar man på att utbilda och utveckla sina ledare, vilket tillsammans med att man är en storklubb, attraherar ledare som vill lägga mycket tid på verksamheten. Som jag tidigare skrivit om här på Idrottens affärer ska inte ledarens utvecklingsintresse underskattas.
Har detta med medianinkomsten att göra? Kanske.
Konsten att bygga organisation
Viktigare tror jag dock är att lyfta fram att i vissa föreningar har man lyckats bygga en idrottsorganisation som under lång tid klarar av att bedriva en verksamhet som erbjuder många deltagare många aktiviteter i relativt sett små grupper. Det handlar inte bara om hur man organiserar och utvecklar ledare utan hur man får allt runt omkring att fungera. Det inkluderar hur man sköter sina bidragsansökningar.
Det finns fall där det är en hel del tusenlappar som slarvas bort, vilket kan förklara en del skillnader i undersökningen.
Poängen är att skillnader i bidraget per barn alltså främst kan ha göra med föreningens förmåga att bygga en organisation, inte med att föräldrarna är rika. Att hög medianinkomst och organisationsförmåga möjligen samvarierar är en annan fråga. Frågan är dock vad som orsakar vad.