Foto: Mark Earthy, Copyright Scanpix Sweden

Timo Lahtinen har en lång och framgångsrik tränarkarriär bakom sig. Redan säsongen 1984-85 förde han Södertälje SK till SM-guld. Säsongerna 1991-92 och 1993-94 upprepade han bedriften dubbelt upp när han tog Malmö IF till två SM-guld. De senaste åren har Timo Lahtinen tagit det lugnt med uppdrag, förutom en roll som rådgivare i division 1-laget Kristianstads IK.

En annan värld

Nu tar han paus från den rollen för att koncentrera sig på att kvalificera kälkhockeylandslaget till Paralympics i sydkoreanska Pyeongchang 8-18 mars 2018.

– Det är verkligen en annan värld och en riktig utmaning, säger Timo Lahtinen till Expressen och fortsätter:

– Jag var med redan förra året när vi var med i VM i Sydkorea. Nu har vi OS-kvalet i oktober mot Japan, Tjeckien, Slovakien och Tyskland som är jätteviktigt för oss. De tre bästa går till OS och det är väldigt viktigt för oss att gå dit, säger Timo Lahtinen

I Expressen berättar han att det var en bekant från Tomelilla, där Lahtinen bor, som ringde och frågade om han kunde tänka sig att ställa upp som assisterande förbundskapten. Timo Lahtinen tackade ja, utan att ha sett någon kälkhockeymatch tidigare.

Tappat mot stornationer

– Jag tyckte att det var en intressant grej och det vore otroligt givande att se de här duktiga killarna i Sydkorea.

I kälkhockey åker spelarna på kälkar eftersom de ofta saknar minst ett ben, ibland båda. De stakar sig fram på isen med korta hockeyklubbor i båda händerna där ena sidan har en pik och andra ett klubblad.

Det svenska kälkockeylandslaget vann både det första Paralympics-guldet 1994 och det första världsmästerskapet 1996. Efter det har det svenska landslaget dock tappat mot stornationer som USA och Kanada, som har betydligt fler utövare.

Timo Lahtinen har varit tränare i Sverige, Finland, Tyskland och Rumänien. Men något OS har han inte varit med om varken som spelare eller tränare.

Stor respekt

– Hur många gånger har en vanlig människa chansen att vara med i ett OS? Det är jättestort. En kanonstor grej, förklarar han för Expressen och passer samtidigt på att uttrycka sin respekt för spelarna:

– De flesta har inga ben, några har ett. I USA och Kanada har de flesta inga ben. USA har säkert många soldater som kanske varit i minolyckor. Men de är otroligt skickliga och snabba i sina rörelser. Det är verkligen en annan värld och jag njuter av att lära mig nya grejer. Det här är verkligen en utmaning.