Lasse Björn hyllas på Hovet vid en Djurgårdsmatch.

Ännu har Lasse kvar sin reserverade plats på Johanneshov, men pandemin har stoppat besöken. Samtidigt har föreningen, där han blev svensk mästare inte mindre än nio gånger parkerat i botten av SHL-tabellen. Han delar rekordet, nio SM-guld, med Brynäs-legendaren Tord Lundström, 76 år.

Stöder dagens Djurgården

– Jag lider med grabbarna, och kan bara hoppas att det vänder. Jag har alltid varit optimist, och jag vägrar att ge upp säsongen redan nu. Laget ska i varje fall veta att de har mitt helhjärtade stöd, hälsar jubilaren i ett samtal med Idrottens Affärer.

Lasse bor på Stora Essingen i Stockholm tillsammans med sin Margareta, de träffades redan i tonåren. Hans två barn bor i grannskapet och familjen har även annan hjälp via hemtjänst. Barnbarnet Douglas Murray, precis som morfar hårdtacklande back och med proffskarriär i NHL bakom sig, ansluter till torsdagens firande som äger rum inom familjen.

Lasse växte upp i Traneberg och via kvarterslaget BK Cometen, och Westermalms IF hamnade Lasse som junior i Djurgården där han tidigt kom att bilda ett legendariskt backpar med Roland Stoltz (1931-2001). De förenade styrka, teknik och smartness som saknar motsvarighet i svensk ishockey.

Visst minns vi Lasses ”bröstvärmare”, rejäla tacklingar som innebar tvärstopp för jagande forwards, drygt 100 kg. stålverk, ett arv från ungdomsårens rugby-spelande på grusplaner hemma i ”Tranan”.

I ishockeyns barndom var övergångssummor och segerpremier okända begrepp. Djurgården lockade med ett par nya skridskor när Lasse erbjöds att spela på Stockholms Stadion. Vid sidan av hockeykarriären byggde Lasse upp ett åkeri, en verksamhet som senare i livet gick vidare till sonen Fred.

Åkeriets omsättning, och antalet bilar, kunde inte ha en bättre PR-man och efter säsongen 1965-1966 valde Lasse bort ishockeyn efter en kontrovers med Ishockeyförbundets dåvarande ordförande, Helge Berglund.

Lasse hade tackat nej till landslaget, Berglund blev ilsken och sade att Tre Kronor är det finaste som finns, här vägrar man inte att spela.

-Då kan du åka hem och mata mina ungar med Tre Kronor. Hade jag inte haft min fru som skött allt pappersarbete hade jag slutat ännu tidigare, svarade Lasse den gången.

Lagkapten i världsmästarlaget

Som lagkapten för Tre Kronor tog Lasse emot ishockeyns VM-pokal efter 4-4 mot dåvarande Sovjet i 1957 års VM-final i Moskva. Arrangörerna var så segervissa att det inte fanns någon svensk nationalsång i arkivet. En pinsam tystnad bröts av en svensk snapsvisa ”Helan går”.

Lasse försäkrar än i dag att publiken, upp mot 50 000 på Luzhniki Stadium reste sig upp i givakt och tog av sina pälsmössor.

-Jag var ju tvungen att hitta på något, sjung bara så hänger vi på, sa killarna i laget.

Otaliga är de historier som förknippas med Lasse Björn och Tre Kronor. Något säger mig att ishockeyn var roligare förr, inte bättre, men mer underhållande. Åtminstone vid sidan av rinken.

Kjell Nilsson