Här i kommunhuset i Leksand tvingas personalen ta emot klagomål och kritik runt hanteringen av hockeyklubben. Nu skriver kommunchefen själv, Göran Wigert, och försöker förklara alla turer.

Under veckan har Leksand skapat stora rubriker i riksmedierna. Anledningen är Uppdrag gransknings program om Leksands kommuns ekonomiska stöd till den anrika klubben.

Hockeyklubben tog över ishallen

Programmet var hårt vinklat och innehöll flera grova faktafel. Miljontals kronor bollades fram och tillbaka i förenklade och mer eller mindre obegriplig tv-grafikbilder. En tittare utan bakgrundskunskap fick garanterat upplevelsen av att kommunen stöttat klubben med enorma belopp.

Så här ligger det till: I början av 2000-talet stod Leksands kommun inför faktum; kommunens slitna ishall från 1969 hade omfattande renoveringsbehov.

Investeringen som krävdes bedömdes ligga mellan 40-70 miljoner kronor. I det läget erbjöd sig ishockeyklubben att ta över ishallen. Planen var att bygga en modern evenemangsarena för 150 miljoner kronor.

Kommunens kostnader blev inte högre

Utgångspunkten i de efterkommande förhandlingarna var att kommunens kostnader inte skulle bli högre. Det lyckades. Vi tecknade ett 25-årigt kontrakt där kommunens hyresbelopp blev 4.460.000 kronor per år, vilket motsvarade driftskostnaderna för den gamla ishallen.

Genom hyreskontraktet garanterades skolan, hockeygymnasiet, allmänheten och andra föreningar samma tillgång till isen som om kommunen själv varit ägare. Hyreskostnaden är fast till år 2030 och ingen indexuppräkning görs – ett riktigt bra avtal för skattebetalarna med andra ord.

Den nya arenan är byggd för elitseriespel. Driftskostnaden uppgår till drygt 22 miljoner kronor per år. Efter flera år i allsvenskan fick föreningen 2010-2011 för första gången problem att klara driften av arenan. Intäkterna som genererades räckte inte till och Leksands IF:s fastighetsbolag riskerade till sist att gå i konkurs.

Kommunen valde att stötta klubben

I det här läget beviljade kommunen först ett bidrag på 1 miljon kronor per år under fem år, och i november 2012 valde kommunen att gå in med en tilläggshyra på 2,5 miljoner kronor per år under tio år. Det extra stödet är villkorat och faller bort om laget går upp i elitserien.

Bankerna tvingades också skriva ner sina lån med över 25 miljoner kronor och i samband med rekonstruktionen skrev övriga fordringsägare av stora belopp.

Leksands IF måste i sin tur sänka sina kostnader med 10 miljoner kronor per år.

Efter detta stålbad har verksamheten anpassats till en nivå för ett topplag i allsvenskan.

Kan tappa 35-40 miljoner över en natt

Jag har svårt att tro att Växjö, Linköping, Modo, Brynäs och de flesta andra elitserielagen skulle kunna finansiera sina anläggningar om de hamnade i allsvenskan. Deras arenor är precis som Leksands IF:s, byggda för spel i elitserien.

Den klubb som åker ur elitserien tappar intäkter motsvarande 35-40 miljoner kronor över en natt, varav bara förlorade tv-intäkter uppgår till mer än 25 miljoner kronor per år.

Ett system där lagen riskerar att åka ur högsta serien innebär stora risker även för kommunerna som i de flesta fall står med stora åtaganden i landets elitidrottsanläggningar.

Sluten liga, ja, kanske

Med de stora risker som finns är det också svårt för banker och andra finansiärer att investera i anläggningarna utan någon form av kommunal säkerhet.

Jag är egentligen inte för en sluten högsta liga, men ser stora svårigheter med finansieringen av arenorna om inte lagen spelar i högsta serien.

Eftersom det inte finns någon marknad för ishockeyarenor har knappast någon annan än kommunerna intresse av att driva anläggningarna vidare i händelse av föreningen inte klarar av det.