Japanen Sara Takanashi träningshoppar i det emst omdiskuterade med Falu-VM – hoppbackarna för dryga 200 miljoner kronor. Foto: Matthias Schrader, TT

Det VM som Falun fick är VM i Nordiska grenar, inte ett VM längdskidåkning. Internationella skidförbundet (FIS) har valt ända sedan sitt första VM 1925 i Jazne Lanske (Johannisbad) i dåvarande Tjeckoslovakien, nuvarande Tjeckien, att ha sammanhållna tävlingar i längdåkning, backhoppning och nordisk kombination, därav namnet VM i Nordiska grenar.

Måste finnas förutsättningar

Trots denna långa gemensamma historia betraktar vi i Sverige VM enbart som en tävling i längdskidåkning och glömmer i stort sett bort de två andra disciplinerna.

I Norge är det tvärtom. Där har man stora, mycket stora, förhoppningar i alla tre disciplinerna. En avgörande anledning är att de har hoppbackar – förutsättningen för att lyckats både i backhoppning och nordisk kombination.

Under det senaste decienniet har det inte förekommit någon världscuptävling i backhoppning i Sverige förrän vid för-VM i fjol.

Men hur dyrt blir det?

I Norge genomförs världscuptävlingar på fyra olika platser, Lillehammer, Oslo, Trondheim och Vikersund. Den sistnämnda är visserligen en skidflygningsbacke, men den ingår ändå i backhoppningens världscup.

Men Sverige då? Hur ska även vi få och vidmakthålla hoppbackar, för att möjliggöra backhoppning och nordisk kombination? Vem skall betala?

Låt oss först se vad det skulle kunna kosta.

Enligt Dagens Nyheter (DN) 2015-02-08 kommer driftskostnader för Lugnet-området i Falun att öka med 7-8 miljoner kronor per år efter VM. Investeringskostnaderna för VM uppgår enligt samma artikel till 237 miljoner kronor, vilket leder till en kapitalkostnad på 13 miljoner kronor årligen, under anläggningarnas avskrivningstid.

DN tycks tro att det är amorteringarna och räntorna som utgör kapitalkostnaden, nej, DN Sport det är avskrivningar och räntorna som är kapitalkostnader.

Vem bör och kan betala?

Totalt blir de årliga kostnaderna runt 20 miljoner kronor för att Falun och Sverige får en modern anläggning som ger förutsättningar att få ungdomar att drömma om, och för vissa kanske också att drömmen slår in, att bli stjärna inte bara i längdåkning utan även i backhoppning eller nordisk kombination. 20 miljoner är mycket pengar och lite pengar.

Är det enbart invånarna i Falun som skall få ta notan blir det 350 kronor per person och år, då det bor knappt 60 000 invånare i Falun.

Men kommunen torde ha mer angelägna uppgifter. Är hela Sverige med knappt 10 000 000 invånare med och betalar, är kostnaden per person 2 kronor per år, alltså väldigt lite pengar.

Kommuner enfaldiga, inte deras fel

De svenska kommunerna gör säkert sitt bästa, men de är för små för att bära större investeringar. I synnerhet om det rör sig om mindre idrotter. Kommuner väljer att prioritera ett fåtal sporter och ofta samma.

Hur ser det ut i arena-Sverige?

I Gävle finns det sju ishallar och i Skellefteå sex. Det finns 12 permanenta bandyhallar och två temporära (Friends och Tele 2), samtidigt som det saknas en hall för hastighetsåkning i Sverige. Det är något udda, kan tyckas, att grannstäderna Vänersborg och Trollhättan har varsin bandyhall, samma anomali finns på det småländska höglandet med Nässjö och Vetlanda.

Friidrotten är också väl tillgodosedd med ett 25-tal inomhushallar.

Kommunerna har självklart inget ansvar för se och tillgodose helheten utan de ser till sin kommuns bästa.

Rikspolitiker, ta ert ansvar

Skall vi få anläggningar i mindre idrotter är det bara staten som kan stå för detta. Kommunerna har hittills inte klarat av det och varför skulle de göra det i framtiden?

Det är faktiskt lika orimligt, att Falu kommuns invånare skall ta ansvar för svensk backhoppning och nordisk kombination, som att Uppsala kommuns invånare skall betala för utbildningen av veterinärer bara för att Sveriges lantbruksuniversitet finns där.

Rikspolitiker med ansvar för idrottsfrågor som Gabriel Wikström, Per Bill och Aron Emilsson, borde tillsammans med RF och SOK utarbeta en plan för hur vi kan få riksanläggningar och säkrad drift under deras livstid, för fler av de mindre sporterna.

Alternativet är att politiker är tydliga med att vi enbart är intresserade av att ett begränsat antal sporter skall bedrivas i Sverige och vi fortsätter den inslagna vägen där investeringar i idrottsanläggningar är en kommunal angelägenhet och inte en gemensam statlig.

Nej, ta ansvaret, bejaka mångfalden, ge förutsättningar för backhoppare och kombinationsåkare att nå framgång.