Idrotten har ju alltid förfäktat att idrott och politik inte hör ihop, medan det för de allra flesta faktiskt är ganska uppenbart att de hör ihop med ganska starka band.
nu räcker det
Och nu när idrotten i många fall, jag tänker IHF och jag tänker Cas och Tyngdlyftningsförbund mm, släpper in ryssarna under egen flagg att tävla internationellt, trots tidigare bojkott, är det så skönt att faktiskt höra politiker och ansvariga att säga att nej, nu räcker det. Och därmed lyfter ansvaret från förbunden till staten.

Många är länderna som varit snabbare än Sverige att säga "nej, vi spelar inte mot Ryssland i hockey-VM om de tillåts", och nej, "vi tillåter inte att Ryssland kommer med lag under egen flagg till JVM".
De har inget här att göra
Eller så spelar vi inte alls mot dem. Och de får inte komma hit och åka skidor på VM heller. Vi vill inte ha dem hit, helt enkelt.
Och Sverige har ju under senare år, eller många år...inte sagt så mycket utan bara kanske klädsamt varit lite upprörda. Men nu. Stora släggan och bestämda miner från fyra partiledare från Tidöregeringen som tycker något som jag som humanist också tycker. Chocken är inte total, men nog blir jag förvånad. Och som sagt, glad.
Och visst är det så att är det något som får krigsherren i öster att bli sur och purken så är det inte i första hand att Ukraina lyckas förstöra bron mellan Krim och storryssland, utan att hans idrottare inte får sprida hans propaganda på scenen inför hela världen.
Jag har inte hört vad den brandgule tycker om just detta, att stora delar av världen inte alls tycker lika bra om Putins gubbar som han själv, kanske han inte fattar ordet bojkott och samvete och moral. Men även mannen som fick fotbollens fredsmedalj kan komma till insikt och inse att han inte valt polare som står på rätt sida i rätt många frågor. Och att hans popularitet kan minska ytterligare.
Frågan om bojkott och statens rätt att ta över idrottens ansvar kommer fortsätta. Men den som tror att det på riktigt går att skilja idrott och politik lever nog på antikens tid. Den tanken är lika befängd idag som tron att public service kan existera utan daglig journalistik och dagliga nyhetsprogram. Och det var befriande att höra övergångsregeringen visa sig ha ett samvete. Vare sig det nu är propaganda, eller på riktigt.