Han var inte ens född när Sportspegeln startade, han såg dagens ljus året efter.

Då, under televisionens ungdomsår, var TV-sporten - för då fanns ju bara SvT - det enda vi tydde oss till och kunde hoppas på när något stort var på gång. Länge fick vi nöja oss med Europacupfinalen i fotboll och så småningom Tipsextra från fotbollsplaner, gyttjiga av envist engelsk regn. Det var när fältet blev fritt för kommersiella kanaler som TV-rättigheterna spreds och det statligt finansierade Sveriges Television fick svårt att konkurrera.

Jisses, vilket utbud!

Den gångna veckan har jag sett Champions League tack vare Viaplay, allsvenska fotbollsmatcher i TV4-play, en alldeles strålande toppmatch i spanska ligan mellan Atletico Madrid och Barcelona (1-2) hos Disney Plus och det har blivit så med åren, att SvT tvingats inse att den mest attraktiva idrotten blivit för dyr, att bara stora, internationella konglomerat kan vara med i budgivningen. Men , jisses, vilket smörgårdsbord som står till förfogande numera. Det är inte billigt att vara med överallt, men livet handlar ju om prioriteringar.
Jag har till exempel sålt min bil till Tony Richardsson, fick bra betalt och behöver den inte längre eftersom jag bor mitt i en pulserande, lagom stor stad (underbara Malmö), har 200 meter till en tågstation som på 20 minuter tar mig till Kastrup och vidare ut i världen, stora tredelade bussar som kör överallt, pågatåg och Öresundståg och billiga taxibilar och förresten har jag rest världen runt i hela mitt liv och trivs bäst hemmavid - äntligen med tid för att uppleva staden jag lever i. Så för mig är sportpaketen värda sitt pris.
Nu har ju både fotbolls-VM och olympiska spel ”hittat” hem igen till Mamma Teve och ibland delar hon med fyran. Det är inte konstigare än att sossar och moderater borde gå ihop för att hedra demokratin, visa respekt mot det röstande folket och ser till landets bästa istället för sitt eget. Prestige är heller ingen bra metod i sammanhanget.

Idoler i egen rätt

När SvT hade allt och var vårt enda hopp växte ju också dess presentatörer och guider i idrottsvärlden till idoler i egen rätt. De var ensamma herrar på täppan. De ägde rutan. Putte Kock var väl först, han brukade ringa mig när jag jobbade i Linköping för att få skjuts till matcherna i Åtvidaberg eftersom han gillade laget. Ibland tog han egen bil runt om i Sverige och om han parkerade fel (vilket hände ofta) så visste både polis och parkeringsvakter vems bilen var och lappade den inte. TV-idoler hade immunitet.
Sedan kom de på löpande band: Sven ”Plex” Pettersson (som ledde den första sportspegeln), Bengt Bedrup, Bengt Grive, Lars Gunnar Björklund, Göran Zackrisson, Bosse Larsson, Arne Hegerfors, Christer Ulfbåge, Ann Britt Ryd Pettersson med flera.
Jag lärde känna dem alla. Trots sin upphöjda status - de blev lika kända och lätt igenkända som de stora idrottsstjärnorna - men jag minns dem alla som oerhört sympatiska, trevliga och jordnära utan att glänsa och kapitalisera på sin status.
Dessutom så kunniga i sina gebit att de inte behövde fem så kallade experter omkring sig för att förmedla det vi behövde.
De var inte journalister i vanlig mening, de var referenter, kommenatorer men SvT:s sportredaktion hade ingen plats för grävare, nyhetsraggning, avslöjanden - och, i sannningens namn skall väl sägas att det är inte heller i nutid är sportredaktionens bästa gren. Men man missar sällan att rapportera alla svenska NHL-spelare som i senaste omgången haft en andra assist till ett av åtta mål.

Nyström i högform

Som sagt; i söndags satt Mats Nyström i rutan igen. Han har presenterat över 500 Sportspeglar och är väl numera den ende som känns som en av de där stabila herrarna från televisionens ungdom.
Just denna söndag, den 8:e november, Fars dag, satt han som den trygge pappan och gav oss idrottssöndagen i sammandrag. Inte en bokstav fel, högt tempo, flyt i presentationen och - vilket är värt att notera - en alldeles utmärkt intervju med Svenska Ishockeyförbundets omstridde ordförande Anders Larsson.
Honom och hans brister och eventuella förtjänster överlåter jag med varm till en som vet bättre, Idrottens Affärers alltid pigge reporter Kjell Nilsson (med många goda år bakom sig på Dagens Nyheters sportredaktion när den var bäst i Sverige) att analysera men det var en rak och behagligt frän frågestund hockeybasen utsattes för av Nyström och jag skulle gärna se mera av den varan hos SvT:s sportredaktion.
I stället för ambitionen att ge alla något, istället för notiser om varenda beachvolleymatch, borde prioritering, nyheter, vassare utfrågningar få plats. Kanske i ett regelbundet återkommande, djuplodande magasin, sportens Uppdrag granskning.
Sportspegeln har alltså funnits i 65 år, den känns alltjämt som en av få lägereldar som finns kvar och jag ser gärna att Mats Nyström, nu när han närmar sig pensionen, får gå några år på övertid. Nu när han är som bäst.