”Manlighet är norm i idrott”

Maria Rydqvist är landslagsåkare, mamma, debattör och författare. Hon kan inte låta bli att ha åsikter, att deklarera dem och att skriva. Nu vill hon inte vara tyst längre.
Maria Rydqvist älskade skidåkning från tonåren hemma i Smålansstenar och fortsättningen som elitåkare i Älvdalen. Vid VM i Falun 2015 blev hon fyra på 10 km fri stil och ingick i silverlaget på 4x5 km. Hon tog sedan beslutet att sluta, men har tänkt om och satsar hårt inför vintern. Foto: Fredrik Sandberg, TT

 

I boken ”Kvinnor, idrott och manliga ledare” vill hon visa på olikheterna, på klasskillnaden och hur det tar sig uttryck. 

Hon ger omgående ett exempel:

”Några veckor innan Skid-VM i Falun 2015 besöker jag hemsidan för ett av vinterns nystartade långlopp, Sixten Jernberg Memorial. På tävlingens hemsida står att läsa att segerpremien uppgår till 20 000 kr till första person i mål. Oavsett kön, vill säga. Män och kvinnors skilda fysiska förutsättningar har blivit en parentes. Men rent konkret, kan vi säga att prissumman är 20 000 kr till första herre och 0 kr till första dam. Jag ringer upp arrangören för att höra hur de har tänkt och får svaret att det inte brukar komma så många damer. Ett löst antagande eftersom tävlingen alltså körs för allra första gången. Jag förklarar att det förmodligen är sant att det inte kommer att komma så många damer, när enbart herrsegraren belönas med 20 000 kr. Det är ju trots allt viktigt vilka signaler man sänder ut. Det går någon timme, innan jag blir uppringd av arrangören. Segerpremien är korrigerad till 20 000 kr även för damerna, och jag är välkomnas att komma dit. Jag blir glad. Dels för att jag fått samma möjlighet som herrarna att tävla om 20 000 kr. Men framförallt för själva principen”. 

Varför inte lika premie?

Det slutar med att Maria Rydqvist vinner tävlingen.

”Efter loppet får jag höra att jag fått bra timpenning för min träningsrunda. Liksom att jag var ohotad och att få damer var med och körde. Påståendena döljer en form av missunnsamhet och det känns som att jag både får försvara och förklara varför så få damer var där. Lite som att det är mitt fel att inte fler damer var med. Att jag på grund av bristande konkurrens inte riktigt var värd de där pengarna lika mycket som herrsegraren. En rätt konstig känsla. Vill herrarna inte ha med några damer eller tycker de alltid att vi ska ha lite lägre lön för mödan? Hur ska vi på sikt få lika många damer som herrar om vi inte konsekvent värderar damer och herrar lika? 

Maria Rydqvist skriver om alla frågor och inte minst förändringen från tonåren till ett vuxenliv.

”Kanske för att just dessa har varit särskilt svåra att få svar på. När jag i övre tonåren för första gången rubbade mensen fanns ingen bok som tog upp hur farligt eller ofarligt det var, hur menstruationen påverkar en idrottares prestation eller hur andra kvinnor hanterade liknande frågor. Liknande ovisshet ställdes jag inför när jag var 26 år och ville fortsätta min elitidrottskarriär som gravid, liksom efter förlossningen, om hur en elitidrottare kunde träna då. I samband med föräldraskapet kom så de klassiska funderingarna om jämställdhet”.

"Manliga egenskaper med kvinnans ideal"

I förordet återkommer Maria Rydqvist till de speciella villkor som gäller kvinnor.

”Som 15-åring med funderingar om den egna kroppen, till där jag är idag, när jag är 33 år och vill känna igen mig i andra kvinnors erfarenheter av att vara kvinna, mamma och elitidrottare. Bara vetskapen om vilka funderingar som är vanliga tror jag kan underlätta för oss alla att våga ta upp och lyfta de ämnen som kvinnoidrotten behöver”.

Hon skriver också:

"Att imagen har blivit ännu viktigare när det personliga varumärket blivit en central del i att överleva som idrottare. Ett fördelaktigt utseende är gynnsamt ekonomiskt och i förlängningen även sportsligt. Kroppsfixeringen gäller förvisso även män, men de kvinnliga normerna tycks strängare och mer begränsande”.

”Vi jämförs med mannen och i relation till honom är vi alltid lite sämre. Helst ska vi anta manliga egenskaper för att prestera på idrottsarenan, men samtidigt leva upp till samhällets ideal som kvinnor. Att man ska vara både stark och duktig utan att inverka på sin kvinnlighet blir ideal som inte är helt enkla att få ihop. I jakten på maximala prestationer och fokus på det yttre är olika slags ätstörningar vanliga inom idrotten. Känsliga ämnen som många gånger är svåra att bemöta både bland tränare och aktiva. Alltför ofta tassas det istället runt problemet tills det tagit fart ordentligt. 

Ett kapitel ur boken

Idrottens Affärer har fått möjlighet att publicera ett kapitel som handlar om sponsring och kvinnor:

”När jag var liten ansågs landslagstjejerna så dåliga att de inte ens var värda att satsas på. På en halv generation har mycket förändrats, till att det idag blivit nästan lika självklart för kvinnliga idrottare att bli världsstjärnor som manliga. Trots det hamnar idrotten fortfarande i patriarkala fällor. Med män som beslutar och manlig idrott som värderas högre. Ojämlikhet är många gånger både diffus och svår att bevisa. Men bristen på kvinnliga ledare är ett tydligt tecken på att kvinnor inte blir tagna på allvar. När elitidrottskvinnor blir gravida tvingas de dessutom ta sig tillbaka på egen hand, utan sportsligt och ekonomiskt stöd. Att vara mamma och satsa på sig själv är en krock bitvis svår att få ihop. På många plan är kvinnors normer både strängare och svårare att leva upp till. För självklart ska vi både prestera bra, men samtidigt leva upp till samhällets alla övriga ideal. I jakten på optimerade prestationer och fokus på det yttre ökar olika slags ätstörningar inom idrotten. Hur långt ska en elitidrottare egentligen vara beredd att gå i jakten på att prestera? När vi kommer till jämställdhet ligger idrotten ofta år efter det övriga samhället, med frågor som hamnar i skymundan och sällan prioriteras. Men för att jämställa idrotten behöver vi faktiskt gå till botten med varför 7 gånger fler män än kvinnor åker Vasaloppet, hur prestationen påverkas av mens och p-piller, eller varför en toppolitiker kan vara föräldraledig men inte en tränare. Vad menade egentligen sportchefen på SOK när han sa att en timeout på grund av graviditet inte hade med kön att göra? Borde idrottskvinnor helt enkelt inte få barn om de inte ska behöva ta hela ansvaret själva?

I senaste OS i Rio tog damerna 8 av Sveriges 11 medaljer. 1,2 miljoner tittare såg Sverige avgöra fotbollsmatchen mot Brasilien i semin. Nya kvinnliga stjärnor intar scenen och fler och fler upptäcker storheten med våra kvinnliga idrottare. Damidrotten växer både publikt och medialt, men fortsätter att undervärderas kommersiellt. En kvinnlig landslagsspelare i fotboll tjänar ungefär en tiondel av vad en manlig spelare tjänar. Könsskillnader orimliga i de flesta yrken i samhället fortsätter att vara vedertagna på många håll inom idrotten. Vi förklarar det med marknaden. Att herridrott har ett högre marknadsvärde, är mer intressant och mer kommersiell. Medan vissa idrotter har kommit långt med ekonomisk och sportslig jämställdhet, lever andra idrottare med förutsättningar som natt och dag. Samtidigt som det blivit självklart att en kvinnlig landslagsåkare i längdskidor ska få samma ersättning som en manlig, menar vi att skillnaderna mellan dam- och herrfotboll är så stora att det handlar om olika sporter, olika världar vi inte ens borde jämföra. Men varför ser då denna värdering på sponsormarknaden ut som den gör? Är den rimlig eller enbart en eftersläpning från tidigare maktstrukturer? Där damer värderas som de alltid har gjort. Trots att våra kvinnliga stjärnor får allt större genomslagskraft både medialt och publikt. Hur ska vi få den kommersiella damidrotten att hänga med? Är marknaden någonting vi enbart styrs utav utan att kunna påverka, eller är den något vi med tydliga styrmedel faktiskt kan förändra? 

Sponsorvärden styrs av maktrelationer som finns på marknaden. Med mångdubbel publik och flerfaldig medial exponering blir marknadsvärdet högre och sponsorer blir villiga att betala flerdubbla belopp för att exponeras i sammanhanget. Även om få anser att en manlig fotbolls- eller hockeyspelare i realiteten förtjänar en tiodubbel lön jämfört med en kvinnlig, kommer en idrott som enbart styrs av nuvarande marknadsförhållanden att var ytterst trögföränderlig och ta många årtionden att förändra. Diskussionen om hur idrottens resursfördelning ser ut mellan kvinnor och män är en viktig del i hela jämställdhetsdebatten och behöver ett kontinuerligt synliggörande inom samhällets alla sektorer. I många fall har idrotten en betydligt längre väg till jämlikhet än andra områden i samhället. Med långtifrån samma krav, regler och förordningar. Utöver manliga lagidrottare är idrottare sällan anställda. Därmed saknar de också kollektivavtal och andra försäkringar. Fler män än kvinnor har också ledande befattningar inom idrotten, liksom fler män betraktar och konsumerar idrott. Manlighet är normerande inom idrotten, med män som styr och bestämmer ordningen. Men så länge manlig idrott värderas flerfaldigt högre och anses lite bättre är det svårt att uppnå en fullt jämlik idrott. 

Kvinnor får 10-20 procent av sponsringsintäkterna

Genom sponsringen till idrotten är de enorma ekonomiska skillnaderna mellan dam- och herridrott särskilt synliga. I början av 2000-talet omsatte sponsringsbranschen i Sverige cirka två miljarder kronor. Tio år senare hade den ökat till drygt 5 miljarder där mer än hälften av pengarna gick till idrottssponsring. Kvinnornas andel av sponsringsintäkterna på elitnivå är 10–20 % av de medel som investeras varje år och den totala andelen resurser till kvinnoidrott uppskattas till 20–30 %. Svenska Spel, Vattenfall och SJ är exempel på stora statliga bolag som valt att ofta synas i idrottssammanhang.

Svenska Spel som ägs av svenska staten är svensk idrotts största sponsor och bidrar varje år med 260 miljoner kronor i sponsormedel till fem utvalda idrotter: ishockey, fotboll, bandy, innebandy och handboll, fem traditionellt sett mansdominerade idrotter. Detta utgör 96 % av Svenska Spels sponsorpengar. Övriga 65 idrotter får dela på 10 miljoner kronor, vilket motsvarar 4 % (ieclund.se). Detta betyder att Svenska Spel som skulle kunna bli en viktig aktör för att lyfta både mindre idrotter och damidrott, istället väljer att sponsra aktörer som redan har lätt för att hitta egna sponsorer. ättningarna jämställda”.

Ola Serneke tar sats igen. Entreprenören bakom jättearenan i Kviberg i Göteborg vill nu komplettera anläggningen med en enorm skidhall för utförsåkning samt en unik multisportarena. Och lite till...

Sirius har startat fotbollsallsvenskan över förväntan. Laget nosar på förstaplatsen. När det gäller en annan sak är Sirius etta. Klubben är först i landet med ”Crowd Investing”.

Jerry Andersson, 56, Mr Troja, fick för ett år sen beskedet via Facebook att han inte var önskvärd i Ljungbyföreningen längre. I dag presenterades han som ny i Växjö Lakers organisation.

Anders Friman är mannen bakom succén Bandyhjärtats Miniallsvenska. På två år har han genom sajten bandyhjärtat.se samlat in 300 000 kronor tack vare sponsorer och medlemsavgifter.

Idrotten riskerar bli förlorare när reglerna för spelmarknaden förslås göras om. Det konstaterar RF, Riksidrottsförbundet efter att Spellicensutredningen presenterats på fredagen.

Ge er till tåls, ”Parneviks” återkommer. Golfstjärnan Jesper Parnevik blev TV-stjärnan som släpper in kända svenskar i familjens fashionabla villa i Florida.

Efter månader av spekulationer kom bekräftelsen efter tio på fredagsmorgonen. Djurgårdares drömvärvning är verklighet. Kim Källström är tillbaka.