Men begåvade individer i grupp är inte alltid detsamma som det bästa laget.
Bläddrar man bakåt i historieböckerna kan man naturligtvis inte gå förbi det svenska VM-bronslaget 1950 och silverlaget från Stockholms-VM 1958 men fotbollen en helt annan, konkurrensen mycket större nu, länderna som konkurrerar många flera. Om herrarna som bestämde då, inför VM 1950 i Brasilien till exempel, tagit ut alla de svenska spelare som då var proffs i Italien (de betraktades som landsförrädare) hade ”vi” mycket väl kunnat bli världsmästare. Men det var då det.

Ödesdiger straffmiss

Laget 1974, VM i Västtyskland, var inte i individuellt avseende, lika begåvat som dagens. Men där fanns exklusiva pärlor som Ralf Edström, Roland Sandberg, Bosse Larsson, Ronnie Hellström (Sveriges bäste målvakt genom tiderna), Ove Kindvall och några som stack ut. Bronslaget i USA 1994 testades redan under Sveriges eget EM två år tidigare och befanns hålla hög internationell klass med Sveriges kanske bästa innerbackspar Patrik Andersson och Joakim Björklund (en idealisk kombination av stor stark och kvick och klok), ett av världens då bästa innermittfältare med tvåvägskapacitet (Thern och Schwartz), löpare som Ingesson och Mild, en av världens då klokaste länk mellan försvar och anfall, Tomas Brolin, och två ytterst kapabla strikers som Kennet Andersson och Martin Dahlin. Plus en högst extraordinär målvakt, straffhjälten Tomas Ravelli.
Den bäste utan triumf
Den bäste genom tiderna, Zlatan Ibrahimovic, fick aldrig den stora landslagstriumfen fast han under resans gång spelade så många avgörande matcher, gjorde så många viktiga mål. Chansen fanns redan VM 2002 men ledarduon Söderberg/Lagerbäck, Lars-Tommy ni minns, släppte inte riktigt lös den den då 21-årige Zlatan. 2004 (EM i Portugal som Grekland sensationellt vann) fanns den stora chansen att gå hela vägen med en av de starkaste trupper Sverige haft med så stora ess som Fredrik Ljungberg, Zlatan, Henke Larsson, Marcus Allbäck, Kim Källström, Anders Svensson, Tobias Linderoth med flera i truppen. En straffmiss blev ödesdiger.
Ett kvalitetsbevis
Nu är ett svensk landslag på väg in i ett nytt spännande skede med engelsmannen Graham Potter som förbundskapten och en trupp som till största delen också kunnat hämtas från världens bästa liga, den engelska, och med ovanligt många spelare samtidigt och med förtroende (i varierande skala skall sägas) i många starka engelska klubbar. Sett till offensiv förmåga är den här landslagstruppen en av de bästa på många, många år - om de allra bästa når sin högsta potential samtidigt.
Nu är de där i alla fall på papperet tillsammans. Att ett helt lag kan tas ut av spelare enbart från England får ändå ses som ett kvalitetsbevis. Ayari i sensationslaget Brighton, Elanga i Newcastle, Gyökeres i Arsenal, Isak i Liverpool. Kulusevski i Tottenham, Hugo Larsson i Fulham, Gudmundsson i Leeds, Elliot Straud i Hull, Nilsson-Lindelöf i Aston Villa. Och så målvakterna Viktor Johansson och Jacob Widell-Zetterström i Stoke resp. Derby.
Nu gäller i första hand Natiions League. Bosnien/H. hemma på lördag, Polen borta på tisdag. Och vi vet ju nu vad ett framgångsrikt Nations League kan leda till; en räddningsplanka till ett EM-playoff om kvalet skulle misslyckas. EM spelas i Storbrittanien (England, Skottland, Wales) och Irland 9 juni till 9 juli 2028. Nordirland fick inga matcher men står värd för kvallottningen i Belfast om en knapp månad, 6 december.

Kulusevskismystiska knä

Officiella EM för landslag startade så sent som 1960 och Sverige lyckades inte kvalificera sig en enda gång fram till debuten 1992 då vi stod som värd och laget därmed direktkvalificerat. Bara åtta lag fanns med då och Danmark vann. Du skall 24 av UEFA:s 55 medlemsländer kvala in under 2027, några kan, som sagt, smita in en bakväg via Nations League. Därför är de en extralott Sverige kan rycka till sig med ett framgångsrikt spel i Nations League.
Äntligen är alla de bästa med samtidigt och mest nyfikna är vi väl alla på Dejan Kulusevski som inte gjort en enda landskamp sedan den 19 november 2024. Jag har lyssnat på en färsk intervju med Dejan och jag undrar om det inte är den märkligaste skadeberättelse jag hört.
Inte blir man lugnare
Och jag kan inte säga att Dejans ord gör mig helt trygg. ”Gör det lite ont så får det väl göra det”. Tre operationer har han gjort, det var mycket hysch-hysch inledningsvis och jag vet inte om vi egentligen hört en tydligt uttalad diagnos. Det har talats om brist på brosk. Det är ju så hemligt med spelarnas journaler numera, det har tydligen med försäkringar att göra. Men illa, riktigt illa, måste det ha varit eftersom läkarna erbjöd ett helt nytt knä och ytterligare ett och ett halvt års konvalecens. Dejan tackade nej. Han har det knä han har. Hundraprocent perfekt verkar det inte vara. Han säger att han inte tänker på det under matcherna men det är inte riktigt som förut. Dejan är bara 26 år. Det är nästan tio kvar av karriären. Men är han som han var när vi senast såg honom i blågult och kunde konstatera att han höll på att växa ut till den viktigaste spelaren i vårt landslag. Klart att vi undrar och hoppas på det bästa.