"Avskaffa friskvårdsavadraget, det är enda sättet att hitta pengar, använd dem vettigare inom idrotten", skriver Dan Persson. Foto: TT

Centrum för Idrottsforskning rapport om statens stöd till idrotten innehåller en hel del illavarslande fakta, en del positiva förändringar och missar effekterna av Urbanisering som orsak framför socioekonomiska faktorer.

Deras slutsatser är korthet:

1: Ökade kostnaderna för att låta barn idrotta. Det leder till att resurssvaga ungdomar slås ut och det här är ett snabbt växande problem.

2: Stora föräldragrupper förordar dyrare lösningar utan eget ideellt arbete vilket är ett relativt nytt beteende.

3: Mindre orter får mindre del av Lokstödet eftersom de har färre ungdomar och färre träningstillfällen.

4: Idrottsrörelsen bör förstärka föreningsbegreppet med billigt idrottande med högt ideellt deltagande istället för att försöka fungera som företag. 

Avskaffa friskvårdsavdraget!

För att då kommentera effekterna och i något fall indikera väg framåt så är min bild som följer:

Vi har en snabbt växande utslagning av ekonomiska skäl av ungdomar från resurssvaga familjer. Vad värre är så idrottar inte de här föräldrarna heller vilket förstärker samhällsproblemen (ungdomar som inte klarar skola, äldre med vällevnadssjukdomar som diabetes typ 2, fetma, kol med flera, missbruk, rökning, oftast i kombination och explosion av kostnader för äldrevård om 20 år.)

I det rådande budgetläget där Gabriel Wikström inte får en krona till av Magdalena Andersson så är mitt förslag på lösning att vi avskaffar friskvårdsavdraget. Det ökar de kommunala skatteintäkterna med upp till 2 miljarder, dvs mer än vad staten stödjer RF med. Använd de här pengarna till att ge ungdomar från resurssvaga familjer och deras föräldrar ett riktat stöd som går till aktörerna, dvs både föreningar och kommersiella sådana.

Kan användas mycket mer effektivt

Friskvårdsavdraget är ineffektivt, det används dels av oss som idrottar i alla fall och dels av de som använder det för gymkort men tränar få tillfällen. Dvs lite svett per krona i skattelindring. Det finns nackdelar med att ta bort friskvårdsavdraget men jag hittar inga andra nya pengar i dagens budgetläge.

Att medelklassens föräldrar är beredda att både lägga mer pengar på barnens idrottande, ställer högre krav på kvalitet för sina ätteläggar och är beredda att betala för att slippa eget ideellt arbete är inte förvånande. Alla trender inom upplevelseindustrin pekar i samma riktning och det här segmentet har tagit till sig forskningen om hur idrotten ger deras barn bättre förutsättningar att klara skola, få jobb och nå framgång. Det är logiska investeringar för föräldrarna.

Det ekonomiska välmående och ökade krav på bekvämlighet som finns i den här grupperingen gör hotell naturligare än luftmadrass i skola vid medverkan på cuper. Här har idrottsföreningar helt enkelt missat möjligheter att tjäna pengar och istället har det kommit kommersiella aktörer med camps och andra lösningar eftersom det funnits ett behov.

Bli mycket mer förening!

Att föreningar i mindre kommuner i glesbygd har lägre kostnader är naturligt av två skäl. Dels för att de har lägre kostnader för i stort sett allting och dels för att det lilla samhället har en större grad av tillhörighet och inomgruppssolidaritet, dvs en högre grad av gemensamt arbete. 

Det jag tycker rapporten och Johan R Norberg missar är att ha med Urbaniseringen som orsak till varför färre idrottar i mindre orter.

Minskningen av antalet ungdomar i segmentet 12-18 innebär att det krävs större upptagningsområde för att lagsporter skall vara möjliga. Samtidigt flyttar en stor del av de föräldrar som skulle blivit ledare. Vi har alla underskattat Urbaniseringens effekter på idrottsrörelsen men nu börjar de bli väldigt tydliga och de dynamiska effekterna ökar på de negativa konsekvenserna.

Jag gillar Johan R Norbergs slutsats att föreningar skall aktivt välja att bli väsentligt mycket mer förening. Föreningen får inte bli mellanmjölk. Trenderna jag noterar gör att den gamla modellen med en ideell förening bör kunna attrahera. 

Då menar jag mycket ideellt arbete, fokus på skyldigheter istället för rättigheter och en återgång till att man är med i en förening för att genom egna insatser, utan egennytta, kunna lämna över något bättre till nästa generation bör kunna attrahera.

Ställ krav på medlemmarna!

Föreningsbegreppet har utvattnats och vi bör få tillbaka tydligheten. Min tes är att en ”riktig” förening som ställer krav på medlemmar som är med för att de vill utveckla föreningen utan egen vinning och ”whats in it for me”, som stora delar av föreningslivet har utvecklats till, ligger rätt i tiden.

I andra fall kan det vara tjänsteindustri med föräldrarna som kunder och i många fall tror jag en situation där två aktörer samsas på samma arena för det är även i samma geografiska område olika typer av människor.

För att då sammanfatta. Johan R Norberg och Centrum för idrottsforskning har levererat viktiga fakta. Nu kommer det svåra arbetet, att få politikerna att acceptera problembeskrivning och det än svårare arbetet att få idrotten och politiker att kunna enas om lösningar.