De har bara en enda uppgift

Det finns en klyschig välgångshälsning vi brukar skicka med inför de stora fotbollsäventyren; må bästa laget vinna! Nu är stunden kommen, Hamrén eller Lagerbäck?
Erik Hamrén och Lars Lagerbäck i förtroendefulla samtal. Men de vet innerst inne vad det handlar om som förbundskapten - att ta sitt lag till mästerskap. Foto: Leif R Jansson, TT

 

Den svenske förbundskaptenen Lars Lagerbäck (2000-2009) trotsar ofta alla beskrivningar av fotbollens logik. När han regerar må det sämsta laget vinna.

Eller spela oavgjort.

När Sverige spelade 1-1 mot Irland var det ett misslyckande.

När Island når 1-1 mot Portugal firas det som en triumf och öns alla heta källor börjar koka.

Där allting började

Jag var med när allting började. I Vigo i Spanien våren 1998.

Sverige hade misslyckats med att kvala in till VM i Frankrike det året. Den så hyllade Tommy Svensson (VM-brons 1994) fick avsluta som ledare för ett landslag på nedgång; det är ju ofta så också med de hyllade och framgångsrika förbundskaptenerna att det krävs ett riktigt misslyckande innan de byts ut. 

Ersättare blev den entusiastiske och verbalt ekvilibristiske Tommy Söderberg som tog över och han valde den skrivbordssluge taktikern och försvarsorganisatören Lars Lagerbäck vid sin sida. De kom med en stor pärm i handen. Fotbollens ABC-bok.

Träningarna i Vigo, det nya paret, senare döpt till Lars-Tommy, liknade ingenting annat vi sett. 

"En känner sä som en nybörjare."

Jag hade följt det svenska landslaget sedan VM-kvalet 1965 (förlust mot dåvarande Västtyskland och därmed inget spel i Englands-VM 1966) och det var samlingar med fullfjädrade utlandsproffs som skulle gnuggas lite lätt, göras på bra humör, läka efter hårda ligasäsonger och sättas samman till harmoniska och funktionella enheter. Möjligen övade man en och annan frisparksvariant.

I Vigo tvingades även rutinerade och till och med VM-bronsbehängda stjärnor börja om från ruta ett.

Söderberg och Lagerbäck lufsade omkring och flyttade handgripligen sina spelare som schackpjäser, ställde upp dem, instruerade och prövade matchmoment. Det såg ut som första lektionen för 6-åringar på fotbollsskolan.

Jag minns Klas Ingessons snedsmil, hans blick och hans huvudskakning när han stoppade in en snus stor som en skogsmus i ansiktet, vände sig mot mig (jodå, på den tiden fick man  komma in i landslagets omklädningsrum) och sade: "Åke, vad faen ä dä här? En känner sä som en nybörjare."

Det var så det var.

Inget dalt med stjärnor

Inget dalt med några stjärnor, här var det grunderna i svensk fotboll som skulle sättas, den som sade oss att sämsta laget mycket väl kunde vinna.

Det var inte enskild briljans och hyllade individer som skulle ge Sverige framgång; det var ett utstuderat lagarbete.

Inte bara spelarna utan många av oss som följde vårt svenska fotbollslandslag ställde oss frågande. Ifrågasatte, raljerade stundtals - jag svär mig absolut inte fri från en och annan krönika spetsad med misstro mot den nya ledningen - med det lite skolmässiga undervisandet av redan etablerade utlandsproffs.

När Lagerbäck avgick 2009 - också han efter ett bakslag, Sverige hade missat VM 2010 - lämnade han efter sig ett landslagsfacit utan motstycke. Han (och fram till 2004 Tommy Söderberg) tog Sverige till EM 2000, VM 2002, EM 2004, VM 2006, EM 2008.

Han vann visserligen bara fyra av de 18 matcher han anförde laget under de där slutspelen och det var väl mot det som kritiken ofta riktade sig; att han var den utstuderat skicklige kvalkaptenen tack vare sin grundsyn på vikten av ett starkt försvar, god organisation och hårt arbete som nyckeln till framgång. Spontanitet, fingertoppskänsla, modet att chansa för att vinna var inte hans uttryckssätt. 

Men det är så med förbundskaptener i ett litet fotbollsland som Sverige; deras huvuduppgift är att ta ut Sverige på de stora arenorna i de stora mästerskapen.

Det var det han gjorde.

Lagerbäck vågade

Därför att Lars Lagerbäck bl a vågade inse Sveriges begränsade resurser, spelarnas relativa otillräcklighet vid individuella, internationella jämförelser och för sitt mod att våga ställa elementära krav också på dem som tyckte sig vilja glassa runt i lite mera stjärnfyllda omgivningar utan lektionsboken i handen.

Han fick betalt för sin noggrannhet, sin filosofi, sitt mod.

Därför är han, nu inne på slutvarvet som Islands förbundskapten, den i särklass mest framgångsrike av alla de som innehaft posten. Fast han aldrig nådde Tommy Svenssons suveräna topp 1994.

Lagerbäck är bäst på att trotsa fotbollens logik med de sämre lagen. Jag tror inte att han skulle fungera i Tyskland, England, Spanien, Italien eller Frankrike. Hans framgång grundläggs i längre projekt (som kvalspelen), han är inte den man väljer för att vinna ett EM. Jag tror inte Sverige tagit brons i USA med Lagerbäck som bas.

Det är väl det som är den stora skillnaden på Lagerbäck och Erik Hamrén.

Löpare i stället för dribblare

Och det skall sägas; det fanns en betydligt skickligare serviceorganisation rent personellt för den stora stjärnan Ibrahimovic under Lagerbäcks tid.

Han valde hellre de offervilliga löparna än de snirkligare dribblarna. 

På den tiden sprang det svenska landslaget mest av alla.

Årets EM-statistik berättar hittills om ett svenskt landslag som springer minst av alla lag. 

Kan Hamrén ändra på det innan det är för sent kommer han att kunna sätta en liten blomma i västen innan han går av scenen men idag känns Islands möjligheter att gå vidare större än Sveriges.

Med mottot: må sämsta laget vinna!

Skriv kommentar

Idrottens Affärers artikelkommentarer modereras aldrig i förväg. Därför omfattas de inte av utgivningsbeviset utan varje person som skriver en kommentar står själv som ansvarig.
CAPTCHA
För att kunna stoppa spamrobotar på Idrottensaffarer.se ber vi dig fylla i texten i bilden i rutan nedan.
Image CAPTCHA
Enter the characters shown in the image.

Vita Hästen gör sin bästa säsong på länge i Hockeyallsvenskan. Men de ekonomiska villkoren är hotfulla och förtar delar av glädjen..

 "Det är tuffa siffror", säger klubbchefen Dan Björkman.

Klubben måste ha in 5 miljoner kronor innan sista april för att klara elitlicensen, det är den bistra verkligheten.

66-årige Lasse Diding, välkänd i Varberg som mångmiljonär, kommunist , fastighetsägare och tidigare hotelldirektör får rubriker eftersom han vill köpa namnet på stans bästa fotbollsarena, gamla traditionella Folkbergsvallen  och  döpa om den till Leninstadion

Diding  har redan en Leninstaty som han vill ställa vid fotbollsarenan i Varberg – lagom till den allsvenska arenan.

Det var som en saga. Lilla Åby-Tjureda gjorde på tre år en blixtresa till elitserien i bandy. Byggde rekordsnabbt och rekordbilligt en hall för 43 miljoner kronor som stod klar till premiären. Allt var glädje, hurrarop och applåder. Men alla sagor slutar inte lyckligt. Laget kom toksist i elitserien.

Så frågan är vad som händer? Blir det en snabbresa nedåt nu?

Jerry Andersson, 56, Mr Troja, fick för ett år sen beskedet via Facebook att han inte var önskvärd i Ljungbyföreningen längre. I dag presenterades han som ny i Växjö Lakers organisation.

Elias Pettersson genombrott i NHL är välkänt. Att hans stjärnglans stärks stadigt kommer det nu ytterligare bevis på. Han har skrivit ett personligt kontrakt med Vitamin Well där han ska bli en av varumärkets ambassadörer. Han  blir företagets första ambassadör inom ishockey.

Han lever ensam i dag och på existensminimum med en skuld hos Kronofogden på 20 miljoner kronor. Hustru och barn har flyttat och han tvingades lämna hus och jobb, men har nu varit spelfri i 20 månader och ser, trots all bedrövelse, en fortsättning på livet.

På ett år omsatte han 200 miljoner hos spelbolagen, han som knappt hade köpt en trisslott tidigare… Nu berättar han allt i boken Lukas Betting. Inte minst hur lätt det är att bli spelmissbrukare.

EBU, Europeiska radio- och TV-unionen, har säkrat både en förlängning och ett nytt avtal med  Internationella skidskytteförbundet. Ett kontrakt som gäller fram till 2026, med en möjlighet för IBU och EBU att förlänga ytterligare fyra år. Det innebär att det blir fortsatt mycket skidskytte i SVT.

Juventus betalar Atalanta runt 365 miljoner kronor för Dejan Kulusevski, men hans moderklubb får varken utbildningsersättning eller solidaritetsersättning. 

Och det är helt i sin ordning. Så märkliga är fotbollens regler.