3-2 är i böckerna värt lika mycket som storsegern Sverige såg ut att irritera den publik med som till stora delar bestod av bosnier. Det brukar ju pratas om den gula väggen, om publikens enorma betydelse, om ”den tolfte spelaren” och dylikt fjanteri; här spelade Sverige den bästa fotbollen på länge utan publikens stöd och det kändes som en bortamatch.

Gyökeres förstås

Men allting blev annars som det brukar vara när vi tittar ner i matchanteckningarna och studerar målprotokollet; Viktor Gyökeres 2-0 och 3-0, båda målen på straffsparkar av den där kalibern, den hårdheten som om de hade träffar målvakten hade han förmodligen följt med i målet och sprattlat som en snärjd torsk i ryssjan. Så cool, så sammanbiten, så kompromisslös och utan tvekan.
Det kan inte finnas så många straffläggare i världen på den notoriske svenska matchhjältens nivå just nu. Han hade dessutom gjort ett glimrande förarbete när Alexander Isak rakade in en boll, ett mål som efter var-granskning bortdömdes för offside. Då hade det gått 22 minuter av spelet och vi hade dessutom fått se något så oväntat som en en nick till 1-0 från högerbacken Daniel Svenssons blonda kalufs på ett perfekt inlägg från Elanga. Och en frivolt som målgest. Det var den nivån.
Det blev paus, det stod 3-0 och vi trodde knappt våra ögon, allt var under total kontroll, vi lutade oss tillbaka i våra tv-fåtöljer, vi andades ut, vi plockade till och med fram ett litet glas och började smutta på det som brukar kallas ”segerns sötma”. För vi är ju så så naiva och glömska att vi bortser ifrån det som händer så ofta; någon kommer och strör salt i våra glädjebägare.

Vad säger psykologerna

Man kan undra hur det kan hända - och så ofta. Ett lag leder klart, gör det mesta rätt, förhindrar motståndarnas alla försök att skapa chanser, står i vägen vi de enstaka attackerna i utsatta lägen - och kommer ut i andra halvleken och låter sig totalt domineras av ett landslag (Bosnien/Herzegovina) som plötsligt gör allting rätt, dominerar luftrummet framför utmärkte målvakten Viktor Johansson och plötsligt står det 3-2 och en halvtimmas spel återstår.
Vad händer i huvvuden och kroppar?
Är det rädsla att tappa hela kakan, smyger sig fegheten på, törs man inte fortsätta att spela kreativ anfallsfotboll av rädsla för att tappa bort bollen och överrumplas av en kontring? Den ibland lite överdrivna idrottspsykologin har i varje fall inte kunnat komma med något enkelt svar på denna ofta ställda fråga.
Ett skäl är förstås att Sverige inte har den naturlige centralfiguren och dirigenten på mittfältet, spelaren som kan vikta chanser mot risker åt hela laget.
Hugo Larsson och Yasin Ayari är två skickliga mittfältare men inte riktigt av den typen som på högvarv maler ner motståndarnas tålamod och försök redan innan det blir riktigt farligt. Och framför svenskarnas mål svävade bosnierna som drönare och vann allt i luftrummet.
Och till och med den närmaste perfekte Victor Nilsson-Lindelöf tog några felsteg och hamnade på hälarna. Och än en gång visade sig fotbollen vara en himlakroppp med två ansikten.

Potters misstag

Vid 3-1 och med en dryg halvtimma kvar att spela kände sig till och med förbundskaptenen, Graham Potter, så trygg och säker att han manade Dejan Kulusevski att knyta skorna och göra come back i landslaget efter nästan två års frånvaro och tre operationer på grund av en komplicerad knäskada. Jag håller Kulusevski högt, i sin bästa form en av lagets slitstarkaste spelare med stora ledaregenskaper på alla plan, men…

Det var ett misstag av Graham Potter. Det var inte rätt mot vare sig laget eller Dejan Kulusevski. Jag kan förstå bevekelsegrunderna; han har sett en brinnande längtan i hans ögonen, hans lust att få komma tillbaka till det han älskar så intensivt och är beredd att offra så mycket för. Men Potter glömde en sak; efter alla skadeproblem har Dejan endast gjort ett par kortare inhopp i Tottenham och under den halvtimma han spelade avslöjades besvärande tydligt, att han har en bra bit till internationell toppklass.
Det uppenbarades alltför tydligt i hans försök att göra det han brukar kunna men överrumplades, snubblade, föll och letade förgäves efter den han en gång var. Det var faktiskt lite sorgligt att se.
Potter borde tänkt klarare. Man tas inte ut i landslaget för att få nödvändig tid att komma i form - den matchningen får klubblaget sköta - i landslaget platsar bara de som kan göra sitt bästa.
Det kunde inte Kulusevski och det får Potter ta på sig. Tur för honom att det gick vägen ändå. Med ett försvagat lag den sista halvtimman.