Dan Perssons blogg

Dan Persson är Idrottens Affärers bloggare. Han arbetar med kommersiell utveckling av idrott. Dan har stor erfarenhet och kompetens och kan både se och bedöma såväl möjligheter som faror, något som passar Idrottens Affärer ypperligt. Han läser hellre årsredovisningar eller trendrapporter än tittar på sport och för honom är en arena en fastighet vars försäljning ska öka.

För få bryr sig om varumärken

Någar välkända varumärken i idrotts-Sverige, Brynäs, Vätternrundan, AIK och Vasaloppet. Foto: Scanpix V

 

Åter i Svedala efter fem dygn i Nordirland finns det anledning att filosofera över golfen som upplevelseindustri.

”Brand is the shit” är den enkla slutsatsen. Dunluce Course i Portrush är fullständigt mördande fantastisk som golfupplevelse. Bättre än så här blir den inte. Därifrån till att den skulle vara nästan fem gånger bättre (prisskillnaden) än sin lillasyster The Valley är det däremot långt. Dunluce Course är rankad mellan sjunde och 15:e plats på de olika rankingar man hittar på nätet. Den förtjänar sin plats och får man som vi en vecka med plus 20 grader och sol i Nordirland så är det en nästan sexuell upplevelse att slå bra slag på den här banan.

Byggt varumärke i 140 år

The Valley som ligger bredvid men under (bitvis under havsytan) är också fantastisk men där tar man ut 40 pund per person och vi befinner oss i en social miljö där caddies på Portrush kan vara medlemmar.

Dunluce har på 140 år byggt ett varumärke där man tillsammans med några få andra banor kan ta ohemult mycket betalt för en runda.

Primärt för att den procent av 50 miljoner golfare som vill ha tickat boxen på ett antal banor innan de dör utgör en tillräckligt stor målgrupp.

Där är priset bara en bråkdel

Är det prisvärt, är frågan. Ja, självfallet, utifrån känslan i kroppen så är det värt priset att ha spelat den. Är det prisvärt att spela den många gånger?

Absolut inte är det enkla svaret. Det finns 245 andra linksbanor i världen som i de flesta fall är kanon men där priset är en bråkdel.

Sedan uppstår frågan om värdegrund som del av varumärke. Det finns egentligen bara en sak som drar ned betyget på Portrush och det är synen på människor.

Caddies är 2013 inte välkomna in i klubbhuset och medlemmarna i fyrbollen framför oss betedde sig tydligt på ett sätt där signalen var att medlemmar är finare människor än betalande gäster. Hela den urgamla konflikten mellan katoliker och protestanter blir synliggjord som den klassfråga det rör sig om.

Tveksamt ändå

Kulturen är densamma som ledde till att UK förlorade sitt imperium för 70 år sedan. Trots den fullständigt fantastiska banan, vädret, en duktig och trevlig caddie som hjälpte oss runt, fantastiska vyer och allt det andra medförde ovanstående att man någonstans kände sig som kund till Folkadoktorn i Nacka, och det är som alla vet ingen positiv upplevelse.

I Sverige har vi några få banor med ett starkt varumärke. Bro Hof och Ullna i Stockholm. Falsterbo, Halmstad, Barsebäck, Visby i resten av Sverige. Det finns ett tiotal till på nivån under men de övriga är i stort sett helt utan ”brand value”.

Här är det bara Ullna och Bro Hof som törs och kan ta betalt för sitt värde, övriga ligger någon hundralapp dyrare men inte mer.

För få utvecklar varumärken

Inom idrotten i övrigt har Vasaloppet, Vätternrundan och några till på utövarsidan, Gothia Cup för sitt segment och några hockey- och fotbollsklubbar som AIK Fotboll, Malmö FF, Färjestad och Brynäs med starka varumärken medan övriga lever i mellanmjölkens land. Det är inte så att fotbolls och hockeyklubbarna kan utnyttja sina varumärken i höjda priser och större sponsorintäkter i någon större grad.

Slutsatsen är att vi har för få aktörer inom sport business som har lagt energi på att utveckla varumärken som ger möjligheten att ta mera betalt.

Det är inte så att Royal Portrush har något upptagningsområde eller befinner sig i ett tättbebyggt område direkt. Så vår lilla befolkning och glest befolkade land torde inte utgöra en orsak. Se på Ishotellet i Jukkasjärvi som byggt ett globalt varumärke för en i sak fullständigt omöjlig produkt.

Arenor med blandad framgång

De tre större aktörerna på arenaområdet, AEG, Friends Arena och Got Event har haft blandad framgång. Globen är ett starkt varumärke i Sverige, Ullevi är lika välkänt och Friends Arena lägger mycket energi på att ta sig dit. Här finns förståelse för att varumärket står för fler besökare som vill betala mer vilket göra Arenan attraktivare för arrangörer.

Så vad är då orsaken till att så få har skapat varumärken inom Sport Business i Sverige?

Det troliga är att man inte haft kompetensen, att varumärke inte har funnits i den strategiska planen eller så har man trott att varumärke bara byggs genom sportsliga framgångar eller anläggningskvalitet i sig.

Ett tillkommande skäl är att ett varumärkesbyggande förutsätter ett fokus på en helhet av kundupplevelse. Äger man inte hela affären är det mycket svårt att ta ansvar för hela upplevelsen.

Men det är enkelt att konstatera att utan starka varumärken så blir inte intäkten vad den kunnat bli.

Dan Persson

Jonas E (inte verifierad)

tis, 2013-07-23 21:07

1. Hmm. Så Färjestad och Brynäs

Hmm. Så Färjestad och Brynäs kan hålla upp priserna genom sitt starka varumärke ? FBK nästan skänker ju bort biljetter och ändå vill ingen komma. Och Brynäs rasade så långt att de fick bjuda in folk gratis för att få litet stöd i ett utsatt läge. Hur tänkte du nu? Och berätta vad nämnda klubbar har gjort "strategiskt" för att bygga sitt varumärke ? Kanske är det ändå många år av sportsliga framgångar som det handlar om.... Och inom golfen är det inget annat än "money talks" för Ullna och Bro Hof. Pengar till anläggningen så den blir bra, pengar till kändisar som golfar där och pengar till proffs som bidrar till stora tävlingar. Som ändå är sjukt små i ett internationellt perspektiv.

Vita Hästen gör sin bästa säsong på länge i Hockeyallsvenskan. Men de ekonomiska villkoren är hotfulla och förtar delar av glädjen..

 "Det är tuffa siffror", säger klubbchefen Dan Björkman.

Klubben måste ha in 5 miljoner kronor innan sista april för att klara elitlicensen, det är den bistra verkligheten.

66-årige Lasse Diding, välkänd i Varberg som mångmiljonär, kommunist , fastighetsägare och tidigare hotelldirektör får rubriker eftersom han vill köpa namnet på stans bästa fotbollsarena, gamla traditionella Folkbergsvallen  och  döpa om den till Leninstadion

Diding  har redan en Leninstaty som han vill ställa vid fotbollsarenan i Varberg – lagom till den allsvenska arenan.

Det var som en saga. Lilla Åby-Tjureda gjorde på tre år en blixtresa till elitserien i bandy. Byggde rekordsnabbt och rekordbilligt en hall för 43 miljoner kronor som stod klar till premiären. Allt var glädje, hurrarop och applåder. Men alla sagor slutar inte lyckligt. Laget kom toksist i elitserien.

Så frågan är vad som händer? Blir det en snabbresa nedåt nu?

Jerry Andersson, 56, Mr Troja, fick för ett år sen beskedet via Facebook att han inte var önskvärd i Ljungbyföreningen längre. I dag presenterades han som ny i Växjö Lakers organisation.

Elias Pettersson genombrott i NHL är välkänt. Att hans stjärnglans stärks stadigt kommer det nu ytterligare bevis på. Han har skrivit ett personligt kontrakt med Vitamin Well där han ska bli en av varumärkets ambassadörer. Han  blir företagets första ambassadör inom ishockey.

Han lever ensam i dag och på existensminimum med en skuld hos Kronofogden på 20 miljoner kronor. Hustru och barn har flyttat och han tvingades lämna hus och jobb, men har nu varit spelfri i 20 månader och ser, trots all bedrövelse, en fortsättning på livet.

På ett år omsatte han 200 miljoner hos spelbolagen, han som knappt hade köpt en trisslott tidigare… Nu berättar han allt i boken Lukas Betting. Inte minst hur lätt det är att bli spelmissbrukare.

EBU, Europeiska radio- och TV-unionen, har säkrat både en förlängning och ett nytt avtal med  Internationella skidskytteförbundet. Ett kontrakt som gäller fram till 2026, med en möjlighet för IBU och EBU att förlänga ytterligare fyra år. Det innebär att det blir fortsatt mycket skidskytte i SVT.

Juventus betalar Atalanta runt 365 miljoner kronor för Dejan Kulusevski, men hans moderklubb får varken utbildningsersättning eller solidaritetsersättning. 

Och det är helt i sin ordning. Så märkliga är fotbollens regler.