Få saker i mitt liv har gjort mig så upprörd som bilder från 60-talets amerikanska medborgarrättsrörelse, där poliser brutalt slår fredliga svarta demonstranter, eller där rasister opponerar sig mot att svarta och vita barn ska åka i samma skolbussar.

Å andra sidan är det få saker som fyller mig med så mycket inspiration som berättelsen om Rosa Parks, som 1955 i Montgomery, Alabama, vägrade att lämna sin plats i bussen till en vit eller Martin Luther Kings ikoniska "I have a dream"-tal. 

Minst en gång om året lyssnar jag på talet på You Tube och jag kan aldrig hålla tårarna tillbaka när MLK kommer till stycket där han säger: 

"I have a dream that my four little children will one day live in a nation where they will not be judged by the color of their skin but by the content of their character."

Jag försöker leva efter dessa rader. När jag träffar en människa, är jag ointresserad av vederbörandes hudfärg, religion eller sexuella läggning. Det enda som intresserar mig är människans karaktär.

Egentligen borde dessa rader vara överflödiga, men jag skriver dem ändå därför att efter George Floyd och BLM är det oerhört svårt att ifrågasätta vissa saker utan att bli stämplad. Åsiktskorridoren är smalare än någonsin. Det handlar om minerad mark. F.ö. är jag säker att MLK skulle kraftigt distansera från dagens BLM, men det är en story för en annan dag.

"Fastslår att idrotten är genomsyrad "

Då är vi framme vid Blågula hjältar, SVT-serien om fyra delar med SVT:s Max Bursell som projektledare och Åsa Edlund Jönsson som ansvarig utgivare. 

F.d. stavhopparen Alhaji Jeng, VM-silvermedaljör inomhus 2006, är programledare och intervjuare i de fyra avsnitten där andra svenska svarta landslagsmän och kvinnor berättar hur de har blivit utsatta för rasism. Programmet undersöker inte, utan fastslår att svensk idrott är genomsyrad av strukturell rasism – eller som det också uttrycks i serien – systematisk rasism.  

”Det här programmet handlar om rasism inom idrotten”, börjar Jeng intervjuerna med. Narrativet är klart. Här finns inga alternativ.

Jeng, som i samband med serien säger på SVT.se att "Sverige är världens bästa land", har av SVT inte blivit utrustad med de ens mest grundläggande journalistiska verktygen, som att kritiskt ifrågasätta, ställa viktiga följdfrågor eller be om en förklaring. De som intervjuas tillåts göra svepande anklagelser, generaliseringar och beskyllningar om särbehandling, om att just hudfärg och/eller etnicitet låg till grund för en diskriminering, oftast genom en petning.

"Serien är inget debattprogram"

SVT:s sportchef, tillika seriens ansvarige utgivare, Åsa Edlund Jönsson motiverar detta med: ”Serien är inte ett debattprogram utan åtta personers unika berättelser.”

Förklaringen håller inte. För det första är några uttalanden i serien så alarmerande att de har ett direkt nyhetsvärde och borde ha följts upp som en nyhet. Och de förbund eller personer som är föremål för kritiken borde fått ge sin syn.

Det finns fall där det kan anses överflödigt att avkräva kommentar från de som kritiseras. Man behöver inte ha svar från de som under apartheidtiden i Sydafrika var ansvariga för att svarta idrottare inte fick tävla med vita eller åberopa krav på att båda parter ska höras när man beskriver villkoren för USA:s svarta basebollspelare som tvingades att spela i s.k. Negro Leagues eftersom enbart vita hade tillträde till de bästa ligorna.

I de här exemplen från Sydafrika och USA är rasismen dokumenterad. Men är den det i Sverige till den grad att åtta personer (nio inklusive Alhaji Jeng) kan säga det de sade utan att någon annan får komma till tals?

Påstådd särbehandling

Här följer ett axplock från Alhaji Jengs intervjuer:    

Simmaren Simon Sjödin vittnar om att han petades från OS i London 2012. Huruvida beslutet verkligen handlade om hudfärg får vi inte veta, men SOK:s påstådda särbehandling av Sjödin är ju hela poängen med intervjun.

 Kontentan är att det skapas en bild där en svensk idrottsman inte fick åka till OS på grund av att han är svart, och detta trots att han enligt egen utsago har uppfyllt alla sportsliga krav? Om så är fallet måste ju alla ansvariga inom IOK avgå. Så hur kan det komma sig att ingen ansvarig person inom IOK fick komma till tals och förklara detta?

Simon Sjödin säger också att han ”alltid fått kämpa och aldrig fått något gratis”. Är detta utmärkande för svenska idrottare som är svarta? Har Sarah Sjöström fått något gratis?

F.d. handbollsstjärnan och landslagsspelaren Loui Sand fastslår med emfas att ledare inom svensk idrott behandlar svarta och ljushyade olika och att ”jag skiter fullständigt i den svenska nationalsången eftersom jag aldrig kommer att bli sedd som svensk”.Sen är det stopp. Ingen mer förklaring, ingen följdfråga. Jag tror att den överväldigande majoriteten som tittar på programmet skulle vilja fråga: Vem är det som inte ser dig som svensk? Eller: Vad är det som gör att du aldrig kommer att bli sedd som svensk?

Landslagsstjärnan i basket, Kalis Lloyd, som spelar klubbasket i Frankrike, säger:

”Man väljer bort folk på grund av deras hudfärg och det sker om och om igen.”

Och: ”I Sverige är det många som inte blir inplockade på grund av systematisk rasism. Det vet vi alla som är mörkhyade i Sverige som spelar basket.”

Lloyd berättar vidare att rasismen inom basketen i Sverige finns både på regionsnivå och på landslagsnivå och när hon får frågan hur det märks svarar Lloyd att hon ”inte har fått den respekt som spelare”. Lloyd säger längre fram i intervjun att inom svensk basket ”finns inte många som ser ut som jag eller har utländsk härkomst.”

Lloyd konstaterar också under en färd i tunnelbanan i Toulouse med Jeng att ”Här finns mer folk ur olika etniciteter, därför känner jag mig mer bekväm i Frankrike.”

Affischnamnen är svarta  

Här finns mycket som Svenska Basketbollförbundet (Svensk Basket) rimligtvis borde ha fått chansen att bemöta i programmet. För om man verkligen lyssnar på vad Kalis Lloyd säger, så är detta oerhört allvarligt. Folk väljs alltså bort på grund av sin hudfärg och det sker om och om igen, samt att i Sverige är det många som inte blir inplockade på grund av systematisk rasism samt att rasismen finns både på regionsnivå och landslagsnivå.

Man frågar sig: Är detta något som Lloyd har sett med egna ögon eller är det andrahandsuppgifter? Om detta stämmer, varför har inte Lloyd eller den som har sett eller upplevt detta gått vidare med det? I svensk idrott får inga ”plockas bort”, i synnerhet inte på grund av etnicitet. Om det stämmer, så måste människor inom svensk basket ställas till svars.

När beskyllningarna handlar om direkta lagbrott, så är det oavvisligt att företrädare för Svensk Basket måste komma till tals, i synnerhet som Lloyd säger att rasismen finns även på landslagsnivå. Varpå Svensk Basket omedelbart publicerar dessa rader på sin hemsida efter avsnittet: Vi delar Kalis uppfattning om att strukturell rasism finns inom Svensk Basket såsom det gör i samhället i stort. 

Är det sista en fastslagen sanning?

Jag ägnade 25 år av mitt liv åt basket i Mölndal och jag tror inte det finns en mer inkluderande sport, mer präglad av mångfald och mångkultur, än basket. Det finns ingen annan lagsport som är mer formad av svart kultur än basket, må det handla om musik till uppvärmningen, klädmode eller andra yttringar.

Det räcker att besöka nästan vilken basketmatch som helst i Sverige, i en ungdomsserie eller cup, för att se hur mångkulturell sporten är. Det är förbluffande att Lloyd kan säga att inom svensk basket ”finns inte många som ser ut som jag eller har utländsk härkomst.”

Lloyds tes om systematisk rasism inom svensk basket återspeglas inte i det landslag hon spelar i. Tillsammans med Amanda Zahui är Kalis Lloyd två av landslagets främsta affischnamn. I bruttotruppen på 17 tjejer till EM 2019 var sex av spelarna svarta. (Det tar emot att kategorisera landslagets spelare enligt hudfärg, men sammanhanget gör det nödvändigt).

 Sex av sjutton är en kraftig överrepresentation jämfört med svenska samhället i övrigt. Det faller på sin orimlighet att svarta spelare har sådan framträdande roll högst upp i pyramiden om det råder systematisk rasism på regions- och landslagsnivå.

 Ett genomgående drag i Blågula hjältar är det självpåtagna självhat gentemot Sverige som fritt får florera i serien. Det är naturligtvis upp till Kalis Lloyd att bestämma om var hon känner sig mer bekväm, men det är intressant att Frankrike – en f.d. kolonialmakt med en historia av dokumenterad rasism (där många f.ö. hävdar att landet inte i tillräcklig grad har gjort upp med sitt förflutna) och som dessutom har ett av Europas äldsta och mest främlingsfientliga partier – är att föredra.