Jag går förbi den pittoreska idrottsplatsen på mina promenader runt Pildammsparken. Ibland är det match. FC Rosengårds damer spelar sina hemmamatcher här. Jag brukar stanna och lyssna. Jag hör inget publiksorl. Jag hör tränarnas rop, spelarnas röster. En illustration till det usla intresset för damallsvenskan. Ordet kris är ingen överdrift i sammanhanget.
på småklubbarnas bekostnad

Damfotbollen var länge de små specialklubbarnas affär, på senare tid har det blivit mera av ett moraliskt j för de stora herrklubbarna att starta damlag. En självklar ambition. Påtvingad tycker många, särskilt de som inser att det handlar om en icke obetydlig ekonomisk förlust.

Publiksnittet för Damallsvenskan 2026 ligger på 779 åskådare. Folk väljer den underhållning de vill ha. Bedömer kvalitet. Väljer evenemang därefter. Någon annan förklaring finns inte. Hammarby har det bästa hemmasnittet på 1619 åskådare, Häcken 1613, MFF 1491, Djurgården 911, Piteå 883. Det är naturligtvis bottenlöst dåligt. Men ännu värre förstås; lägst snitt har Uppsala med 186 och klubben ståtar också med den lägsta siffran för året, 64 åskådare i matchen mot Kristianstad. BP:s snitt var 280, Växjö:s 281. Det motsvarar de ”närmast sörjande”.
Inte ens med smörjande reklam
Ulf Peder Olrog skrev en gång en schlagertext med refrängraden ”Allting går att sälja med mördande reklam, även lagom söt konserverad gröt”. Det gäller inte längre. Alla inblandade jobbar så gott de kan, storklubbarna som har både herr- och damlag i högsta serien marknadsför i egna kanaler damerna lika flitigt som herrarna, presenterar nyförvärven i lika vackra fraser, annonserar matcherna på samma sätt. De tar sitt ansvar. Det hjälper inte. Vad vad gäller publicitet och visat intresse från medierna kan man inte klaga.
Skriver mest om damerna
I varje fall inte i Malmö där den stora tidningen, Sydsvenskan, länge varit den tidning som kanske skrivit mest om damfotboll i landet. Tidningen delar årligen ut Diamantbollen till Årets kvinnliga spelare, sedan år 2000 då tidningen Arbetet, som först ägde utmärkelsen, gick i graven. Jag tar gärna åt mig äran eftersom jag personligen ringde Svenska Fotbollens dåvarande ordförande, Lars-Åke Lagrell och ”krävde” att Sydsvenskan nu skulle ta över utdelningen av priset. Det var en bra man, Lars-Åke!

Tidningen har efter min tid haft sina Damfotbollens riddare som förgäves gjort sina försök att mer eller mindre kräva att supporterklubbarna som satsade på herrfotboll också skulle dra sina fans och bengaler till damfotbollens matcher. Det har inte heller hjälpt.
En dyster läsning
Man skall aldrig recensera en publik, skriva den på näsan och smäda den för de val den gör av förlustelser på sin fritid. Man måste också se sannningen i vitögat. Underhållningskvaliteten är inte tillräcklig och damfotbollen kommer aldrig ifrån att publiken alltid kommer att jämföra den med det herrarna erbjuder. Det ligger ingen diskriminering i det. Det är det fria valet. Och lojaliteten från det egna könet kan tjejerna dessvärre inte heller förlita sig på. När jag vandrar upp till MFF:s allsvenska matcher (herr) är det i täta folkled av nästan lika delar kvinnor och män som går till match.
Idag läser jag i Sydsvenskan att den duktige reportern Peter Bergström-Nielsen slår på larmklockorna med en intressant genomgång av läget för de allsvenska fotbollsdamerna.
Stora skulder hotar
Det är lika dyster läsning som publiksiffrorna. Publiken sviker, stora sponsorer lämnar, klubbar tvingas lägga ner och stora skulder hotar någras existens.
måste sälja sig själv
Sydsvenskans genomgång borde ruska dem som ännu inte insett hur illa det är. Att många tagit sig vatten över huvudet, gjort satsningar som de inte haft råd med. Barkbrödstider hotar. Föreningen Elitfotboll Dam har kunnat hjälpa en del klubbar att hålla näsan över vattnet med pengar från sponsorerna Obos och Svenska Spel. Nu lämnar Obos som så kallad titelsponsor, Svenska Spel (huvudsponsor) hoppar också av och som ytterligare sten på börda och som ett slag i ansiktet på tjejerna lägger Viaplay ner sina sändningar från Damallsvenskan. Det är begripligt. Det går inte att ekonomiskt motivera en sådana uppmärksamhet gentemot evenemang som lockar några hundra åskådare.
Och det finns inga konstgjorda medel, ingen ”mördande reklam”. I ett tufft ekonomiskt landskap måste en vara sälja sig själv.
IK Uppsala (en stad där det ändå finns ett nyvunnet, enormt fotbollsintresse tack vare Sirius) lägger ner elitverksamheten, Kif Örebro har skulder på över 2 miljoner, Vittsjö har skriande behov av snabba pengar.
Hotfull framtid
FC Rosengård, de senaste årens mästare som måste kvala sig kvar i högsta serien i år, ägs till 47 procent av brittiska Crux Football. De som trodde att det betydde rikedom och framgång fick se motsatt effekt. Och välgörenhet existerar inte längre i sammanhanget.
Inte heller i Malmö FF, som köpt ihop ett allsvenskt lag för stora pengar, går damlaget säkert när ekonomin nu måste saneras.
Övertro på ”produkten” och naiva drömmar möter nu en kall verklighet.