diskusfinal
Den oförglömliga diskusfinalen
Två meter och 145 kg, en byggnad av stål. Och med nerver av samma material.
Det Daniel Ståhl gjorde i Budapest måndagen den 21 augusti, en dryg vecka före sin 31-årsdag, kommer att ingå i en mycket smal, exklusiv samling av de allra största svenska idrottsögonblicken.
Stålmannen själv skrev det dramatiska manuset, användbart som exempel på en bragd. Juryn behöver inte sammanträda. Bragdguldet blir äntligen Ståhls.
Han hade en speciell aura omkring sig den här kvällen i den nybyggda arenan alldeles nära Donau. Det var den tredje VM-dagen. Han hade liksom stängt dörren om sig. Satt och filosoferade i sin ensamhem. Inget flams, inga skratt, inget nojs med kollegerna, detta kastväsende som reser runt i världen och försöker försörja sig på den ursprungligaste av alla grenar, diskus.
Svårtydd var han. Osäker? Ur form? Likgiltig? Svårtytt som sagt. Men som han höll masken.
