Det kom ett mejl i måndags (18:e januari) kväll klockan 19.46. ”Du lämnar väl ikväll. Annars blir det för gammalt.”

Jag hade lovat att skriva en krönika efter den s k Idrottsgalan, gjort upp med IA-chefen Ejderhov att den skulle lämnas tisdag morgon.

Mejlet jag fick kom från Göran Söderlund, han kollade alltid mina texter, korrekturläste, kom med synpunkter och beröm. Den gamle Expressen-räven må ha varit lite ruggig i pälsen på slutet men journalistnerven kittlade honom in i det sista.

Idrotten blöder, ekonomiskt och själsligt. Det hjälper inte att vi skattebetalare, via statskassan, pytsar ut stora pengar till RF och andra aktörer. Vi får ändå inte mötas och utan publik förlorar också många sporter engagemang och glädje.  I otaliga föreningar funderar man nu oroligt över vad som blir kvar när det hela är över, hur många medlemmar och aktiva kommer tillbaka? Hur många har fått nya vanor eller tappat intresset?.

En växande del av idrottens bidrag går inte till ”business as usual” utan till att hjälpa till med samhällsproblem som folkhälsa och integration. Självklart stör det klubbarna. Vi vill bara göra vår pryl. En obetald föräldra-tränare är inte självklart entusiastisk över att inkludera ett gäng barn från ett annat bostadsområde. Ett klassmässigt homogent lag är lättare att hantera och kräver mindre tid att sköta.  Det får man förstå.

Jag förstår min gode vän Anders Larsson i Hockeyförbundet. RF:s växande budget har inte gett något lyft för oss idrottsledare på marken.

Evenemangsnäringen har vuxit sig väldigt stark de senaste decennierna och är en viktig del av Göteborgs identitet och näringsliv. Evenemang skapar minnen för livet, ger livskvalitet och skapar sysselsättning åt bland annat unga och nya göteborgare. 2020 skulle bli århundradets rekordår med nio slutsålda spelningar på Ullevi, EM i handboll, laddade och vinstsugna hemmalag, ungdomsturneringar och mycket, mycket mera. Vem hade kunnat ana att 2020 skulle bli så totalt annorlunda?

Svemo, ishockeyförbundet och ytterligare nio förbund har i en motion till Riksidrottsmötet i maj 2021 krävt en kraftig ökning av stödet till specialidrottsförbunden på bekostnad av bidragen till RF och dess egen organisation. I en uppmärksammad krönika på hockeyförbundets hemsida vill förbundets ordförande, Anders Larsson, att RF åter sätter idrotten i fokus. I en intervju med Dagens Nyheter för någon vecka sedan har jag själv sagt i stort sett samma sak.

Björn Eriksson (ordförande i RF) bemöter kritiken med motfrågan om vad idrott egentligen är. 

Idrott har funnits ganska långt tillbaka i mänsklighetens historia och då talar jag inte bara om de gamla grekernas ”olympiska spel” vart fjärde år. Den moderna idrotten återfinns egentligen på 1800-talet, medan många speciella idrottsgrenar förekom och dokumenterades redan under medeltiden, renässansen och framåt.

”Den ideella föreningsidrotten ska vi helst inte ifrågasättas - och definitivt inte kritiseras” så skrev jag 2016, i min första krönika för Idrottens affärer. Starka åsikter dröjde inte, både  från RF-håll men också från överhajpade ungdomsansvariga i elitklubbar 

Å andra sidan gav mina åsikter också möjligheter till inkludering på förbundsnivå. 

Staten är en finansiär av svensk idrott, men för den skull ska inte politikerns använda idrotten som ett verktyg. Å andra sidan - förmår idrotten att öka offentliga anslag utan göra på det sätt som  politikerna vill? 

En debatt pågår här på Idrottens Affärer om det vettiga i att Idrotten har blivit en beställningsorganisation. Var går gränsen för idrottens egenvärde?

 I dag blir det allt vanligare som en följd av det blir allt mer riktade pengar från politiken via RF. Det krävs ett ställningstagande, Idrotten måste välja väg. En avgörande fråga  – värna om egenvärdet eller möta samhällets behov? 

Nervositet, ja även panik, slår sina klor i hockeyns makthavare. Vare sig de sitter i Stockholm, Lausanne eller New York  kullkastar covid-19 obarmhärtigt alla uppgjorde planer. Som en följd prövas den ekonomiska styrkan till bristningsgränsen hos klubbar, förbund samt organisationer.

För politiker och myndigheter av idag har idrotten absolut ingen betydelse.

Pandemin är förvisso inte på något sätt över. Men redan nu kan och bör idrotten dra några viktiga slutsatser, menar Johan Englund.

Idrotten måste komma ikapp verkligheten, skärpa tonen rejält och medverka till att partierna formulerar idrottspolitiska program!

I en tid då hela vår idrottsrörelses existens hotas kanske det är extra viktigt att ställa frågan -  Vilken idrott behövs?

.Om vi följer idrottens från dess start genom historien fram till idag blir det en brokig läsning.

Det var ett statement från de som värnar om vår viktigaste rörelse. 

Det var en styrkedemonstration signerat svenskt föreningsliv.

Det var en julklapp och en nyårsgåva på 125 miljoner kronor– som gör skillnad.

Vilken unik möjlighet vi har. Alla vi som direkt och indirekt arbetar med evenemang och ständigt funderar, sliter och analyserar hur vi kan skapa en starkare produkt och få fler folk till läktarna. Nu har många fått den tiden, att tänka och skapa en plan för hur vi ska göra detta bättre än vad vi någonsin gjort tidigare. För när vi kliver in i den nya framtiden efter corona behöver vi en plan och säkerligen nya, kreativa idéer. 

Något skaver i svensk idrott. Rapporter visar att vår internationella konkurrenskraft minskar.

När antalet unga i idrotten blir färre och elitverksamheten sviktar, behöver naturligtvis förbund och föreningar både idéer, arbetsro och resurser. Nu agerar elva förbund och har skrivit en gemensam motion till RF-stämman.

Inköp är kanske inte det första man förknippar med idrottsrörelsen och ännu mindre med klimatfrågan, men det är ett av de mest underskattade verktygen vi har vad gäller miljö- och klimatfrågorna. 

Det skriver ekotoxikologen Magnus Hedenmark som hoppas på ett större engagemang för miljö- och klimatfrågorna inom idrottsrörelsen

Det är väl inte en maktdemonstration…

Det är svårt att dra någon annan slutsats av beslutet att Göteborgs FC lägger ned elitverksamheten för fotbollstjejerna, damfotbollens guldlag. 

De sista dagarna av år 2020 är här. Och det välkomnas av många. Ett år med utmaningar vi sällan skådat. Där planer ställts på ända eller helt och hållet ställts in. Nu har de första vaccinen börjat ges till de som allra bäst behöver dessa och när 2021 närmar sig som ett oskrivet blad längtar jag, och jag tror många med mig, efter ljus och positiva besked om att de insatser vi tillsammans gjort för varandra verkligen ska ha gett resultat.