Mirakel uppträder vanligtvis i singularis men måste flerfaldigas under Potters befäl om det skall bli något VM-spel i USA, Mexiko och Kanada nästa år. Det vore en vacker saga som då blev skriven men jag tror inte på sagor. Det enda Potter kan trösta sig med, till skillnad från vad som gällt alla före honom, är att det knappast kan finnas några krav, inte ens förväntningar. Sverige har genom kval tagit sig till 13 VM-turneringar, missat nio. Nu har vi, för första gången, hamnat i en mycket prekär situation i en fullt möjlig grupp att vinna. Och för första gången med två utländska förbundskaptener.

Han borde vara svensk

Det fanns en skrivelse en gång i Svenska Fotbollsförbundets protokoll, att förbundskaptenen för det svenska landslaget skulle vara svensk. Och så har det förblivit fram till JDT:s korta besök. Det har ändå diskuterats genom åren om det inte skulle vara bra med influenser utifrån nationer som är mera ledande i internationell fotbollsutveckling men nu läste jag, att DN:s respekterade sportkrönikör Johan Esk, tar upp frågan och skriver: ”Sverige skall ha en svensk förbundskapten”. Ja, det borde väl egentligen vara självklart att den som leder laget också representerar det land där spelarna har sitt medborgarskap. Ingen spelare kan ju välja landslag (ja, förutom vissa med invandrarbakgrund som har valmöjligheten innan de representerat A-landslaget, sedan är de fast). Om nu Potter genomför sin serie av mirakler med det här landslaget kommer väl den tesen också att ifrågasättas men, och det  var väl dit Esk också ville komma i sitt resonemang. Det borde finnas Fifa-beslut på att förbundskaptener bara kan representera sitt eget land. Det är ju den skillnaden på klubblag och landslag, att klubblagen är öppna för alla nationaliteter men att landsmän samlas under nationens flagga för att, bland annat, tävla i VM. I varje fall så länge nationsgränser finns och idrottsutbyte mellan länder existerar. Champions League i all ära, men toppen på pyramiden, drömmen att förverkliga, världens största idrottsevenemang; då är det VM i fotboll vi pratar om. Att inte få vara med där är en skymf, en golgatavandring in i skuggorna och glömskan.

Ingentiong att förlora

Men nu är det som det är; en unik situationen. Mannen som fick Frösöblomstren att veckla ut hela sin färgprakt i Östersund har tagit på sig det svåraste uppdraget att, med kniven mot strupen, försöka göra underverk.

VM-kval är förbundskapteners doktorspromovering. Normalt sett har de ett par år på sig att hitta sin trupp och sätta sin prägel på den. Jon Dahl Thomasson hade ett och ett halvt år på sig men lyckades inte med någonting mera än att visa upp det vi redan visste;  Sverige har en trupp med exeptionellt många tekniskt kunniga och anfallsinriktade spelare. Men det läckte som ett såll och knöt sig som ett tarmvred.

Schweiz, vår nästa kvalmotståndare, var en gång i tiden, precis som Norge, en räddningsplanka om man hade lottningsturen att möta alpnationen i ett kval. Men 1994 lyckades laget för första gången gå till ett VM-slutspel (USA) och med just en engelsman - dock med en fin svensk meritlista bakom sig - Roy Hodgson, vid rodret. Sedan dess är Schweiz ett etablerat, svårslaget lag. Och Norge har tagit Hurtigrutten till tabelltoppen.

Potter har personligen ingenting att förlora. Han kommer inte att hängas oavsett resultat. Han riskerar dock, precis som sin föregångare Thomasson och dessförinnan svenskarna Laban Arnesson och Erik Hamrén, att bli utan upplevelsen av att få resa till fotbollens största festspel.

Laban var det lite synd om. Det hängde på ett mål. Det var inte hans fel. Synd, för den fina Göteborgsgenerationen på 80-talet med några Glenn-are, Dan Corneliusson och Torbjörn Nilsson hade varit värd en chans i sina bästa år.

Med byxorna vid knäna

Lennart Nyman, Sveriges förste förbundskapten, missade Englands-VM 1966, Orvar Bergmark fick iväg sitt lag till Mexiko 1970. Georg ”Åby” Ericson tog över och vi åkte till både Västtyskland (1974) och Argentina (1978), Olle Nordin gjorde ett lysande kval utan att förlora en enda match (två 0-0-matcher mot England bland annat) men hans Italienäventyr 1990 blev ett fiasko, Tommy Svensson gjorde dundersuccé med kvaltriumf och brons i USA 1994 men vid andra försöket - då gällde det Frankrike 1998 - blev det stopp. 

Det banade vägen för Tommy Söderberg och Lasse Lagerbäck som startade som ett tandempar varefter Lagerbäck tog över ansvaret och missade inte ett enda mästerskap, inkluderande VM-slutspelen i Japan/Sydkorea 2002 och Tyskland 2006. Efter Hamréns ”mannekänguppvisning”  fick så Janne Andersson chansen och kvalade in till - och gjorde dessutom ett finfint slutspel i - Ryssland 2018 men missade Qatar 2022 och så var det ajöss med honom. 

Nu har vi haft en överoptimistisk dansk som försökt men havererat brutalare än någon av sina företrädare. Så totalt förnedrade av fotbollens ”blåbärslag” har Sverige aldrig blivit, dansken hann inte ens lära sig nationalsången förrän han sjöng på sista versen.

Och nu Potter. Jag hör den fine, vänlige och alltid leende Ken Sema tala väldigt väl om den man som tog honom till Östersund och ut  på ett hisnande och oväntat fotbollsäventyr. Han höjer Potter till skyarna. Jag tror också att han är rätt man för Sverige just nu. Men tänk om han fått vara med från kvalets början. Nu får han inte ens en ärlig chans. Inga hängslen, inga livremmar , inga säkerhetsnålar. Byxorna nere vid knäna. Kan han förhindra ett uttåg i bara mässingen?