Åtta guld, sex silver och fyra brons. Vi struntar i att jämföra med norrmännen den här gången; med svenska mått mätt är aderton medaljer ett strålande resultat, åtta guld är lika många som i Peking för fyra år sedan, det blev sex silver nu (fem i Peking) och fyra brons. Det bästa utfallet i den olympiska historien och då är det, som sagt, nästan uteslutande uppnått med hjälp av halva befolkningsunderlaget, kvinnorna.

Ebba snabbare än Calle

Och vem kan bättre illustrera den enorma revolutionen inom svensk kvinnliga idrott som succesivt exploderar under de senaste decennierna än den urstarka skidåkaren Ebba Andersson. Detta var hennes stora mål i livet; att vinna den första olympiska femmilen för kvinnor på ett olympiskt spel.

Så länge som kvinnor var misstrodda att klara av de fysiska utmaningar som i början endast män betroddes. Inga farliga sporter, inga hårda uthållighetsprov, inte full tid i fotboll, ja, var det inte till och med fyrans storlek på bollen till en början.

Betänk att Ebba Andersson åkte sin femmil tre minuter snabbare än Calle Halvarsson! Det är möjligt att förhållandena var lite annorlunda och man vet aldrig det där med skidornas kvalitet från ena dagen till en annan. Men ändå. Så hungrig, så revanschsugen, så taktiskt slipad, så aggressiv och bestämd, så stilmässigt kontrollerad från första stavtaget.

Nåja, en liten vurpa fick det förstås bli, inte en lika spektakulär saltomortal som i stafetten men hon satt för några sekunder i klistret efter skidbytet, men kom på benen med ett tiotal meter upp till häftplåstret Heidi Weng som hade sällskapat med henne i tre mil, för att sedan sätta in den avgörande stöten.

Fem mil på skidor i stora mästerskap; det är där som skidhjältar föds. De svenska olympiska guldmedaljörerna på femmilen har namn som Per-Erik Hedlund (1928), Elis Wiklund (1936), Mora-Nisse Karlsson (1948), Sixten Jernberg (1956 och 1964),  Thomas Wassberg (1984), Gunde Svan (1988)

Och nu - Ebba Andersson, född Delsbo-stinta men skidutbildad i Sollefteå precis som den dubbla guldmedaljören i detta OS, Frida Karlsson. Det hade kunnat bli en femmilsduell i nivå med den grymmaste vi sett, den mellan Thomas Wassberg och Gunde Svan i Sarajevo 1984, men Frida drabbades av det som händer många olympier som kör sina tuffa guldrace i spelens början; motståndkrafterna sinar, bacillerna ser sin chans och hon fick kasta in handduken.

Brann av revanschbegär

Man vet aldrig vad som händer när Ebba Andersson är i farten; det har varit olyckliga vurpor, allvarsminer och svårmaskerad besvikelse efter silvren, sjukdomar och skador men hon hade två silvermedaljer och hon kom till start med ett brinnande revanschbegär efter den tuffaste snytingen man kan få i skidsammanhang; att vurpa två gånger och sabba ett stafettguld. Revanschen lyste i hennes ögon men den uppvisning hon gav oss, den totala överlägsenhet hon visade upp påminde om det som Johan Olsson gjorde i ett VM i samma banor 2013.

Jag är långt ifrån säker på att Frida Karlsson hade klarat Ebba den här dagen. Det får vi aldrig veta, det saknar betydelse. Vi kan gott utnämna dem till spelens skiddrottningar båda två. Att det svenska damlaget på skidor vinner tio medaljer, fem av guld, är nästan svårt att ta in.

Det blev medaljer också i alpint,  skidskytte, skicross och - curling. Hockeyns NHL-späckade lag svek som så många gånger förr och jag tror inte heller skidskyttedamerna är nöjda med bara en stafettmedalj. 

Det har varit ett kul OS att följa. Kryddat med Vonns vådliga och ödesdigra vurpa, en norsk otrohetsaffär att lägga till landets övriga små sprickor i fasaden detta år, lite curlingfusk bland de kanadensiska herrarna, bildbevisat av en svensk fotograf, kondomerna som tog slut redan första veckan som vanligt. Lite pirrande kuriosa hör olympiska spel till. 

Skönhetspriset delar jag ut till Riku Miura och Ryuichi Kihara som vann konståkningens partävling med den högsta poäng som någonsin delats ut. Det var så vackert att det gjorde ont.

Jag älskar curling!

Och så curlingen då; jag har suttit helt fascinerad av denna sport som jag normalt sett inte skänker en tanke. Först var det den helt förtrollande Isabella Wranå och hennes bror Rasmus som fängslade oss när de vann mixedguldet med sådan charm och skicklighet och de blev oemotståndliga. Vilken TV-sport!  Och kunnigt kommenterad av den före detta guldkaptenern Anette Norberg. Jovisst, det är många termer som borde förklaras men man får nöja sig med det ögat ser och örat hör och det är så fascinerande.

Lag Anna Hasselborg har spelat bedårande under hela turneringen och vilket drama det blev mot Schweiz i finalen, avgjort först på den sista stenen i den tionde ronden av kaptenen själv. Häftigt att höra diskussionerna, möjligheterna som vägs mot varandra, risker mot säkerhet, det låter som jag kan tänka mig en ledningscentral inför viktiga operationer.

Karaktäriserar Mästarna

Här lägger man inte upp en taktik inför en match, som i många andra sporter, här löper den taktiska  planläggningen parallellt med själva spelet; det är lika djävulsk spännande som en riktigt bra pusseldeckare. 

Laget vann guldet 2018, har inte lyckats bra i världscupen men kom vässade till tänderna och har nu vunnit hela nationens hjärtan. Curling hör till de där sporterna som förhöjer intresset för och ger de olympiska spelen sitt övergripande värde. Utanför medialjuset i fyra år och så mitt i strålkastarskenet dag efter dag efter dag - de är ju i spel i två veckor - och de här tjejerna gör det på ett sätt som tydligt avslöjar hur de njuter av att vara i centrum och kan hantera på nerver, motståndare och publikens krav på underhållning. 

Vilken triumfatorisk avslutning de gav Sverige bästa OS genom tiderna. Tillsammans med Ebba. Bäst när det gäller. Oavsett vad som gått snett tidigare. Det är det som karaktäriserar Mästarna.