Det hade varit roligt att höra resonemanget i pausen. I båda omklädningsrummen. För efter en halvlek av mest kamp och brottning och 19 frisparkar mot tre skott bestämde sig båda lagen för att börja spela fotboll. England fick träff på sin offensiv och Gordon gjorde 1-0 men där och då tappade de tydligen tron på att i öppet spel bevaka eller utöka sin ledning.

Messis fotbollskonst

Om det bara blev så eller om Tuchel hade beställt omformeringen , det var i alla fall han som bytte in försvarande spelare men Argentina gjorde det igen; vände underläge till seger och spelar final i år igen. Jag hade en större tilltro till England men är glad att det bästa fotbollslaget vann.

Argentina gjorde en formidabel andra halvlek och vilka ord skall vi ta till för att beskriva fotbollsfenomenet Lionel Messi. 39 år gammal har han alltjämt snabbare fötter än de flesta, han var aktiv, han sprang runt och tog över bollarna från sina motståndare för att få liv i spelet, få variation, öppna spelvägar och där hängde engelsmännen inte med.

Det som såg ut att bli en ful match med risk för att en rätt oprövad domare från USA skulle tappa kontrollen övergick till en föreställning där de kvickaste och rörligaste spelarna kunde dominera, ta över matchen, riskera mer och det gav oss ett slutintryck som bara kan rubriceras som överväldigande. Nu tror jag till och med att Spanien kan få en match på söndag även om jag håller dem som favoriter.

Och det gläder mig särskilt att en av mina favoriter i den italienska ligan, Inters Lautaro Martinez fick komma in i tjugo minuter och avsluta med hjälteglorian över sitt vackra ansikte. Men vem serverade? Messi. Med högerfoten. Så fint avstämt och klinisk efter en halvlek som , om vi nu behövde det, övertygade oss än en gång om hans unika karriär och förädlade fotbollskonst. Ingen har varit som han.

Drömmen förblir en dröm

De gamla historierna kommer alltid upp, inte minst när England och Argentina stöter på varandra. Guldet 1966 - och ingenting sedan dess, Falklandskriget, Maradonas ogernerade slalomåkningen genom hela imperiet på Azteka-stadion 1986, spelarna, årgång för årgång, får höra det här, nördarna har gyllene tider, spelarna skiter ju i det där. Det är en ny generation, de behöver inte ta revansch för gångna tillkortakommanden, de bär inget ansvar; nu är nu, England ser annorlunda ut, det som var engelsk kraft och löpning och långsparkar ser helt annorlunda ut idag. 

Klubbarna smältdeglar av hela världens fotbollsstilar, spelarna som utvecklats i denna blandkultur har blivit mångsidigare och roligare att titta på. Men klubblagsfotboll är en sak. Det är när de kommer ihop i landslaget som någonting går snett, turnering efter turnering. Visst, England har gjort ett bra VM, semifinal är en framgång det också, men det här engelska laget ville ingenting hellre än att förverkliga den dröm som alla engelska fotbollsfans drömt sedan 1966.

Vi är världsmästare hur turneringarna än slutar, pokalen skall hem. Ja, om hemmet nu vore England. Det är det inte. Fotbollsvärlden 2026 talar spanska. Och det är ett språk jag älskar och stapplar mig fram på om det kniper.

De nya conquistadorerna

Det är fullt logiskt att det är Spanien som står på den andra sidan i årets VM-final. Från den svaga inledningen (0-0 mot sensationen Kap Verde) har laget bara blivit bättre och bättre, den uppvisning vi fick se i det upphaussade mötet mot Frankrike var snabbt, rörligt och kontrollerat lagspel som totalt utplånade ett lag med flest presumtiva avgörare. 

I konsten att försvara sig högt, att stå i vägen, att stjäla bollen från motståndarna och ge sig en kort sträcka mot målet är Spanien redan bäst i världen. Det var den spelmodellen som fransmännen aldrig kunde freda sig emot - även om Frankrike naturligtvis förfogar över indivviduell kompetens på flera håll som kan avgöra matcher som inte ägs. 

Spanien ägde. Spanien har en erövringstaktik som för tankarna till deras landsmän, conquistadorerna på 1500-talet som med Hernan Cortés i spetsen kom till den amerikanska kontinenten och kompromisslöst tog ifrån urbefolkningen alla deras rättigheter. 

Spaniens Cortés heter idag Rodrigo Hernandez Cascante, han fyllde 30 för några veckor sedan, han har utsetts till Världens bäste fotbollspelare, och vi brukar kalla honom Rodri. Inget annat landslag har en härförare på samma nivå och jag vill tror att han får lyfta pokalen på söndag.

Det vore han värd, det vore de här spanska spelarna vägen; de som erövrat världen med den närmast kompletta totalfotbollen, där alla kan göra allt, där någon alltid är spelbar, där ingen slarvar med jobbet, där alla söker sig till varann för att bistå. Att så totalt dominera en match mot ett stjärnspäckat lag som Frankrike förtjänar verkligen att få kalla sig världsmästare, precis som Pujols, Iniestas, Casillas och Xavis lag 2010.

Men först måste de göra upp med Messi och Argentina.