Det är Norge som gäller nu. Det är den norska varianten av fotboll som tagit över från bollduttarna, possession-fanatikerna, kringelkroks-njutarna. Det är starkare spelare, uthålligare spelare, attackerande, framåtriktade spelare, modigare spelare som regerar i dagens fotboll. Norge spelade åtta VM-kvalmatcher, vann alla åtta, inklusive två mot Italien. 3-0 hemma, 4-1 borta. 24 poäng, 37-5 i målskillnad.  Det här norska laget hade slagit det svenska lag som avslutade kvalet med 1-1 mot Slovenien med, ja, säg 10-0 - om Erling Haaland hade varit på det humöret.

Omättlige Haaland

Han är ofta på det humöret. Omättlig. Idag är Manchester City-spelaren lika vital för det norska laget som Zlatan Ibrahimovic var för det svenska. Jämnförelserna är oundvikliga. I en bedömning av spelarnas kompletta kompetens vinner Zlatan klart eftersom han också var engagerad i dirigentskap och lite annat men vad gäller målskyttet är kanske Haaland till och med lite vassare, eller lika bra. De gör (gjorde) mål på alla de sätt, instinktivt med den kroppsdel som snabbast når bollen. Och Haaland har en osläckbar måltörst. Mot Moldavien (det blev väl 11-0) gjorde han fem. 

Svensk fotboll handlade en lång period, sannerligen minnesvärd, nästan enbart om Zlatan. 

Norge har ett lag som kan överraska i VM så som Sverige gjorde 1994, nu när laget tagit sig till sitt första slutspel på 28 år. Alexander Sörlot kompletterar Haaland på topp, Sander Berge och Mats Möller Dähli med flera finns där bakom och Norge har dessutom någonting ytterst vitalt, som svensk fotboll egentligen saknat länge; en tydlig, högklassig speldirigent med instrument för finsnickeri och precision; Martin Ödegaard, Arsenalspelare som har varit en toppspelare hur länge som helst men bara hunnit bli 26 år. Han hade väl inte fyllt 17 när han värvades av Real Madrid. Det var utan honom (skadad) som Norge fick tyst på de italienska smörsångarna.

Blickarna mot England

Jag har skrivit ovanligt mycket om norsk fotboll i år därför att jag förälskat mig i den lilla klubben Bodö/Glimts framfart och inte minst för att det var en norsk fotbollshjärna - Doktor Bolls (Karl Marius Aksum) som i mycket låg bakom Mjällbys monumentala överlägsenhet och poängrekord i årets Allsvenskan. De framgångar för norsk fotboll (och norska tränare) som vi ser idag är frukten av ett ambitiöst, långvarit arbete med kvalificerade tränare (heltidsanställda) också för 12-åringar, en tränarutbildning som hämtar kunskaper från också andra idrotter (precis som Norge gjorde när de byggde upp en OS-trupp som grävde guld i Albertville och Lillehammer på 90-talet), en utveckling av tränarna att bli mera allround med korsbefruktning och omvärldsanalys. 

I Sverige tror vi ju lätt att vi vet bäst, har världens bästa skola, sjukvård och äldreomsorg och att bli kallad storebror av norrmännen har väl också bedövat svenskarna att tro att de alltid vet bäst. Med lite ödmjukhet kunde både landslag och en klubb som Malmö FF (särskilt i år) dragit sig till minnes vad flera svenska tränare slog larm om för flera år sedan. I Sverige hyllar vi mest de tekniska, finurliga, kreativa spelarna och glömmer kanske bort andra bärande moment i effektiv fotboll. Norge har sedan urminnes tider haft blickarna riktade mot England. I norska fotbollsreferat heter hörna ”corner”. Raka, enklare och med särskilda premier till dem som springa mest och snabbast. Löpning utan boll ger högre tempo och bättre kondition. Norsk lärdom.

Svenska varningssignaler

Den svenska tränaren Jörgen Lennartsson gjorde de här erfarenheterna för flera år sedan utan att det slog rot i svensk tränarutbildning. Vår förre (och mest framgångsrike) förbundskapten, Lasse Lagerbäck, spådde, vis av erfarenheter från sina tre år som norsk landslagsledare (2017-2020), att Norge hade en annan fotbollskultur och en ytterst lovande generation på gång som skulle kunnna utmana de bästa lagen i Europa inom några år. Nu är vi där. Det har alltid varit värt att lyssna på den mannen. Även den förre Hammarbytränaren, Stefan Billborn, som tillsammans med sin assistent, Jocke Björklund, gjorde ett kanonjobb med IFK Göteborg i år, har (efter erfarenheter fråpn Sarpsborg) prisat Norge och norsk fotbollsfilosofi och utveckling. 

Det handlar mycket om det fysiska, om kraften, farten, uthålligheten och det är allmänt känt, att norsk idrott i många stycken haft en samsyn, ett kunskapsutbyte, och att uthållighetsidrottare på världsnivå, skidåkare och löpare, varit inspiration och förebilder för att skapa också starka fotbollspelare. Att klara av spel i högt tempo. Komma till målet fort. Man kan väl säga att det svenska C-lag som väl skulle försöka vinna åtminstone den avslutande, betydelselösa matchen mot Slovenien, inte gjorde sig någon särskilt brådska. Och det var inte heller särskilt många som försökta ge en hint om att de skulle vara intresserade av en liten utflykt till den amerikanska kontinenten nästa år. Det var helt enkelt en riktigt, jävla bedrövlig match som avslutade det svenska landskampsåret.