Det är ju så - och lite typiskt svensk-grinigt - att prata om det svaga motståndet. Tunisien är inte bra - men det är inte VM:s sämsta lag. Schweiz fick bara 1-1 mot Qatar, Brasilien 1-1 mot Marocko, Tunisiens nästan-granne i det nordligaste Afrika. Oavsett motstånd - VM-premiärer blir sällan målorgier. Tyskland gjorde 7-1 mot Curacau, Sverige 5-1 mot Tunisien. Och man sitter här som ett frågetecken. Och vilka mål sen! Den här starten kunde vi, efter allt elände för ett blödande fotbollförbund, inte ens drömma om.

Potters nya sida

Det är ett speciellt VM det här. Sveriges resa till öppningsmatchen i Monterrey (Mexiko) har gått utmed eländets väg. Historiens sämsta VM-kval, tidernas sämsta förbundskapten, den ende hittills som sparkats iväg innan  uppdraget var klart, försvaret har varit osynkroniserat, snudd på handlingsförlamat och när det såg ut som att allt var  förlorat erinrade vi oss att dåren Gianni Infantino (Fifa-basen) kommit på den idiotiska idén att utöka deltagarländerna till 48 lag och när vi raljerade som värst om Nations League och alla små ö-nationer som plötsligt fick en väg till VM, så var det precis det som också hjälpte Sverige. Ja, och så Viktor Gyökeres förstås. Och Graham Potter.

Ja, för någonting speciellt är det ju med den engelske svenskvännen som fick Östersund att spela den vackraste fotbollen i hela Sverige. Nu har Potter visat en annan sida.

Det var dansken, han som fick foten, som ville spela för publiken, som ville skönhet hellre än effektivitet och som helt glömde bort att ett mål måste försvaras.

Potter har - på rekordkort tid - gjort det enda man kan göra för att gripa det sista halmstrå som erbjuds; förenkla, ta bort krusidullerna, skapa en enkel skiss som alla begriper, spela rakt, mata de hungrigaste hundarna men allt ätbart som finns.

Det kommer inte att leda till spel om medaljer. Det blir väl en 16-delsfinal och inte mer men det som vi fruktade allra mest - ett praktfullt VM-fiasko - är i alla fall undanröjt. Den här drömstarten plåstrar om många sår.

Stjärnorna lyste

Tunisien - som inte släppte in ett enda mål i sitt VM-kval - chockades och vi som hade satt klockan på 03.45 blev klarvakna redan efter sex minuter efter den lille snidarens, Yasin Ayari (Brighton), fantastiska 1-0-mål. Det var en väckarklocka det. Ett mål i världsklass som oftast bara existerar i drömmarna. Tunisien spelade en väldigt återhållen fotboll, utom i slutet av första halvleken och i inledningen av den andra men det som kännetecknade matchen var Sveriges noggrannare försvarsspel, mittältarnas intensivare defensiva jobb och - här var vi ju hela matchens allra viktigaste och hoppfullaste ingrediens - det som hela tiden beskrivits som Sveriges enda hopp i den här VM-turneringen; att stjärnspelare som Viktor Gyökeres och den länge skadade Alexander Isak skulle åstadkomma någon sorts kemisk förening av den förgyllning de båda bär på.

Jag tror Viktor Gyökeres har gjort 15 mål på de senaste 16 matcherna, hans starka kropp, hans spelsinne och snabba beslut är ovärderliga för landslaget. hans mottagning och förberedelse för Alexander Isaks 2-0-mål kvitterades i andra halvleken av Isak som, i ett läge när Sverige var som mest hotat, i en aggressiv forechecking tvingade till sig bollen och överlät åt Gylökeres att avsluta deras gemensamma ansträngningar genom att trycka in 3-1 så där beslutsamt och kompromisslöst som bara han kan.

Det är nog det viktigaste för det här laget att ta med sig till nästa match; ambitionen att så ofta och så precist det går utnyttja de exklusiva vapen av hög internationell klass som Sverige råkar ha.

Lite sans och måtta

Den lille snitsaren Yasin Ayari brukar vanligtvis hyllas för sin teknik och passningsskicklighet, han hade bara gjort tre mål på sina 19 landskamper före VM, men nu inledde och avslutade han målskyttet med ett par så briljanta fullträffar medan hela världen tittade på - ja, det var kanske att ta i, men i alla fall folk med intressen för att göra affärer med fotbollspelare  - att han snart kan flytta in sin fotbollsverksamhet till en finare adress. Två drömmål i en VM-premiär - det har aldrig någon svensk gjort och det kommer att betala sig.

Victor Nilsson Lindelöf imponerade och agerade i den lågmälda men ändå tydliga kaptensroll som han tilldelats och accepterat. Ledarskap behöver inte betyda stora gester och hårda ord - det kan räcka med att i sitt spel föregå med gott exempel.

5-1 i en VM-premiär betyder, oavsett motstånd, säckvis med råg att fylla ryggarna med, men jag kan omöjligt spå vart det här laget skall ta vägen.

Jag håller alltjämt andan när bollen kommer farande som ett ufo mot det svenska målet, jag skulle inte säga att vi har ett helt pålitligt försvar mot sådana nyckfulla, flygande föremål och jag är helt övertygad om att både Nederländerna och Japan kommer att bli betydligt besvärliga att tas med.

Så lite sans och måtta mitt i glädjen tror jag är klokt. Måndagsmorgonen den 15 juni måste ändå betraktas som en av de bättre. Och med Lucas Bergvalls outtröttlighet och Anthony Elangas hunger och fart och Elliot Strouds snabbhet har Sverige mera att plocka ur förrådet.

Tänk att vi en gång, för inte alls länge sedan,  förlorade två gånger mot Kosovo.

Då när Sverige var danskt