Trump är en vidrig maktman som agerar som knappoast någon före honom och naturligtvis tyr sig den fale Fifa-presidenten Gianni Infantino till honom för att själv få ljuset på sig. Han har gjort det förut. Han har kysst Putins kind, han har negligerat - och till och med bosatt sig hos - den odemokratiska regimen i Qatar, han har - smaklöst så det förslår - delat ut ett fredspris till den amerikanske presidenten.

Olyckan är redan skedd

Han gjorde det utan att hans styrelse (Fifas representantskap) hade en aning om det, Trump och Infantino är samma andas barn, de har tilldelat sig själva en auktoritär maktposition som strider mot allt vad riktigt demokratiska regimer och folkvalda organisationers högsta representanter säger sig stå för.

Men det är ju ingenting som uppkommit nu, i en hast, månaderna före årets stora sportbegivenhet - fotbolls-VM.

Men så här har det alltiid varit. Alltmedan diplomatiska förbindelser alltjämt existerar, utan politiska beslut eller avrådan från FN, under tiden som affärsförbindelser upprättshålls kommer krav på att just idrotten skall agera i tron att detta skulle råda bot på de missförhållanden som råder.

Sverige kommer förmodligen inte att kvalificera sig till VM, så det blir i så fall en sorts omedveten ”bojkott” och då kan alla vända bort blicken igen och allt rulla på som vanligt.

Det måste finnas realism i kraven, det är för sent att starta larmklockorna när olyckan redan är framme. Det är år av utspädning av de demokratiska begreppen - på alla plan - som gör att män som Trump och Infantino kan agera som de gör.

Bara symboliska pip

Jag läser i Dagens Nyheter att den utmärkte skribenten och fotbollsälskaren, Jesper Högström skriver: ”Genom att ge fredspriset till Donald Trump ägnar sig Fifa aktivt åt politisk propaganda. Det kräver att svensk fotboll tar ett steg man aldrig tagit förr.”

Steget, menar han, heter svensk bojkott av fotbolls-VM.

Den första meningen håller jag helt med om.

Den andra innehåller ett tomt krav helt i linje med den självgoda blågula tron på att bara Sverige rycker in, bara Sverige höjer sin röst, bara vi ser till att freda vårt eget samvete (vi gjorde i alla fall något) så kommer världen att lyssna och, rätta sig efter och börja bete sig.

Det är naturligtvis naivt och helt meningslöst.

Det har spelats VM i diktaturer förut, I Argentina 1978, i Ryssland 2018, i Qatar 2022. Sveriges deltagande i Argentina ifrågasattes mycket tydligare än när det var dags för Ryssland. Men svenska pip i den stora internationella världen är bara symboliska, de leder ingen vart. Det är på det internationella planet arbetet måste ske på en förnyelse och en förändring på de maktförhållanden bort från folkets inflytande som sker både politiskt och inom idrottsrörelsen.

Fast i ett snårigt nät

Jag skriver under på vartenda ord från Högström och andra om idrottens undfallenhet för diktaturerna. Men det kan irritera mig att de alltid är så inkrökt nationella och för sent uttalade. Det är ju mångåriga processer och galna riktningsförändringar som orsakat det vi ser idag. Olyckan är redan skedd när man väljer diktaturslickare som Blatter och Infantino. Och när man valt så många maktkåta män till chefer för kontinenternas fotbollsfederationer som hellre lismar och accepterar för möjligheten att få sitta med vid det mäktiga Fifas konferensbord, låt vara bara som ja-sägare.

Det är ju först om hela Europa blir enigt och starkt och vågar  säga ifrån (och det gäller väl både mot Trump och Infantino) och hotar med bojkott som man (eventuellt) skulle kunna få effekt. 

Men det nätverk som skapar ett fotbolls-VM består inte bara av Fifa utan av TV-bolag, regeringar, arrangörsländer, globala finansiärer, nationella och regionala intressenter, sammansvetsade under årtionen och därmed omöjliga att bryta sönder - månaderna före ett mästerskap. Idrotten har låtit sig köpas och inkorporeras i detta maktspel alltför länge och i alltför snåriga nät för att det skall vara möjligt att bryta sönder.

Istället för att bli en fri, stark och obunden rörelse i den internationella kontexten har idrotten alltför naivt och girigt låtit sig snärjas och istället för att bana en egen väg villigt ställt upp och blivit en spegelbild av det galna spektakel som i dessa dagar spelas upp framför våra ögon.