Han ville, han kunde - men han fick inte.

Oskar Kardin stod en bit därifrån efter sin resa ”i fäders spår för framtids segrar”. Han hade vunnit. Det är sådana namn som vinner numera, okända för de flesta eftersom de aldrig syns i VM och OS eller landslagets färder i världscup och annat. Det är en helt ny kategori skidåkare som dominerar i långloppen, de kör varken för sig själva eller för sin klubb; de är portalfigurer för de företag som deltar i en sorts expo förklätt till skidlopp.

Han fick inte vinna

Vasaloppet, det längsta och mest klassiska i långloppscirkusen, har blivit som Formel 1 och cykel. Det är team som tävlar, det är lagjobbet som är det viktiga, det är stallets placeringar som räknas. Det är i den här miljön den enorma skidtalangen Myhlback trivs, det är hans knytning till ett kommersiellt stall som gör hans landslagsrepresentation och hans val av tävlingar komplicerade. 

Det är mot sitt team han känner ansvar, det finns en arbetsgivare som betalar furstligt för segrar i hans namn; den kan man inte svika för extraknäck på ärans fält. Ingen klandrar Myhlback för det, han behöver naturligtvis så mycket ekonomisk stöttning som går att få för att kunna fortsätta den idrottskarriär som börjat så lovande men som tar sina lite spretiga irrvägar eftersom han naturligtvis brottas med en lojalitet åt flera håll.

Han sa det inte rakt ut; ”jag fick inte vinna”. Så säger inte cykelns hjälpryttare eller Formel 1-åkare en bit ner i teamens näringskedja. Men man såg det man såg, hörde det man hörde. Han var inte ens trött och, som sagt, så mycket sa han, att han hade både skidor och kropp för att kunna vinna. Men den oskrivna regeln är, att den som gör ett allvarligt ryck, känner sig pigg och tror sig om att kunna vinna skall skyddas för attacker från bakhåll. Det kom inga. Myhlbacks team tog de fem första platserna i Vasaloppet 2026 och när det inte är en öppen kamp man mot man längre så tycker i alla fall jag att Vasaloppet förlorat  lite av sin charm. 

Den ensidiga stakningen gör det inte roligare. Kanske dags för skidsporten att införa en tredje stilart i sitt tävlingsprogram. Klassisk skidlöpning, fristil (d v s skating) och stakning. 

Kunde inte åka skidor

Vasaloppet är ett av idrotts-Sveriges starkaste varumärken. Omsättningen ligger på 165 miljioner, en fördubbling på femton år, och man talar om turistekonomiska sidoeffekter i loppets spår på över 420 miljioner. Till detta bidrar i högsta grad (90 procent enligt vd:n Johan Eriksson) de som på olika vis, vinter som sommar, vill förflytta sig med egen kraft mellan Sälen och Mora. Det är, förutom det riktiga Vasaloppet första söndagen i mars, Nattvasan, Tjejvasan, Stafettvasan, Öppet Spår, Cykelvasan, Trailvasan, Ultravasan, Funkisvasan. Varumärket är utnyttjat till bristningsgränsen. Allt beror i grund och botten på att det som manifesteras är kung Gustav Eriksson-Vasas skidfärd undan danskarna uppe i Dalarna. Detta trots att han, enligt uppgift (Herman Lindqvist), inte ens kunde åka skidor. En myt som hedras alltså. 

Men mäktig och tyrannisk var han och pengar drog han in under sitt centralistiska ledarskap. Och där följer ju Vasaloppet historien. Men vd:n med samma efternamn, Johan Eriksson, klagar ändå trots 60 000 betalande åkare, sponsorer andra typer av samarbetspartners, på dålig lönsamhet. Han skyller bland annat på stora ökade kostnader för säkerhetsarbetet relaterat till att hotbilden mot Sverige och risk för attentat tvingat fram extraordinära åtgärder och kostnader.

Avskräckande exempel

Men loppets (om än falska) historiska bakgrund och dess karaktär som kraftprov både för de duktiga, de fåfänga eller statussugna eller bara frisksportsälskande naturmänniskor, gör att loppets popularitet bara ökat med åren. Vasaloppet har blvit en sorts symbol för både kultur och historia, natur och rödblommig entusiasm, för alla som har råd spendera pengar på förberedelser, utrustning, service, inkvartering, startavgifter, resor. Det är snarare i mellan- och övre skiktet av populationen som det stora intresset.

Men också Vasaloppet har ett orosmoln hängande över sig. Miljön, risk för dålig snötillgång i de områden där flest människor bor. Om det inte finns möjligheter till förberedelser finns risken att deltagarsiffrorna kan minska.

Alltför många försöker men klarar det inte (se filmen Brytbussen på SvT). Det handlar om ett tusental i vissa lopp, 2500 som mest när alltför otränade åkare försöker och spårförhållandena är usla.

Att SvT engagerar en välmanikurerad influenser som s k gästprofil en månad före loppet. Hon kunde knappt stå på skidorn och inslaget lyfterSvT i positiva ordlag, vilket inte bara ärurfånigt utan närmast smaklöst och ett hån mot loppet och skidsporten generellt.  Som avskräckande exempel kan det möjligen duga, men sådana finns det, som sagt, tillräckligt många av ändå.