När det här skrivs sitter jag bara och väntar på att skidsprinten skall vara körd och klar och skidskyttarna har gjort patron ur. Det är klockan 18.05 som gäller den här tisdagen i februari och jag vill bara se dem igen, de fantastiska syskonen Wranå och jag kommer inte att bry mig om hur det går i finalen för de har redan vunnit både olympisk medalj och hundratusentals hjärtan.

De hypnotiserar oss

Först, när jag såg dem - alltså Isabella och hennes storebror Rasmus Wranå - satte min fantasi i rörelse. Men Herregud, vad är det här för värld som har uppslukat mig, vilka är det därute med kvastarna. De ser ut som Markoolio och Harry Potters syster och håller på att förtrolla oss fullständigt.

Tjejerna i skidsprint har vi ju lärt känna från tävlingar helg efter helg, älskansvärda, tuffa och framgångsrika i en fenomenal TV-sport. Systrarna Öberg och Sebastian Samuelsson är ju också figuranter i en följetong där det gäller att träffa rätt och där en millimeter från en träff kan kännas som ett oändligt avstånd. 

Vi behövde något nytt och det brukar vara så i olympiska spel, att vi hittar nya favoriter. Hur det gick i finalen har inte så stor betydelse; det var med segern i semfinalen mot curlingens moderland Skottland (här representerande Storbrittanien) som vår lilla förälskelse lite på avstånd övergick till oförblommerad kärlek. Jag fattar inte ett skit av vad de pratar om med varandra - jag sa ju att de kom från en sagovärld och hypnotiserade oss - men här finns både allvar och ögats glimt, så mycket självsäkerhet, när de väger alternativen för hur den där 17 kilos granitbiten lämpligen skall hanteras, var den skall placeras, var den bäst bör träffa.

Det handlar om milimeterprecision, om geometri, taktik, list och en oerhörd känsla i avvägningen när stenen skickas iväg. Jag satt som fastnaglad när de helt enkelt sopade banan med världens kanske bästa lag. Iskallt. Potters syster svingade sitt trollspö, Markoolio visade hur allround de här charmiga curlingsyskonen är. 

Is-a-Bella - så vackert!

När man vet att curlingen föddes redan på 1400-talet, så förstår man vilken skalp det svenska laget knep nu när de kommit upp i varv efter en svag inledningen på turneringen. Hur de knutit ihop sitt spel, vuxit i självförtroende, tagit för sig både på isen och inte minst verbalt, hur Potters syster svingat sitt trollspö och plockat fram allt hon lärt och hört. Syskonkärlek, seriöst hantverk och mental styrka i en fenomenal och berörande kombination. Deras fina konversation. Och med händer lika känsliga som hos en hjärnkirurg.

Millimeterprecision ett måste. Isabella och Rasmus kommer från en riktig curlingfamilj och alla som påstår att man inte skall curla sina barn kan väl lägga ner nu. 31-årige Rasmus har ju tunga meriter som medlem av Lag Edin i fyrmanna.

Två VM-guld, ett guld och ett silver från OS tidigare. Tillsammans med Is-a-bella (måste väl betyda skön is) vann de VM 2024. Men det var ingenting som vi fattade då. Det är först på OS som vi upptäcker det som vi inte trodde fanns och att curling är en oerhört fascinerande sport. Jag  åkte den japanska shinkansen från Nagano 1998 och rätt ut i ”nowhere” för att se curlingens come back på OS-arenan efter att den bara fått göra en kort visit där i Chamonix 1924. Och i i Turin 2006 satt jag precis bredvid ”Doctor Ice” - det var mannen vid mixerbordet som hela tiden höll koll på isens temperatur över banan. Han tog inte bara tempen, han kunde lägga den precis som han ville och jag var så fascinerad att jag nästan glömde bort Anette Norbergs fenomenala guldlag tills jag såg att de stod därute och kysstes mitt på mun och jag begrep att allt var klart. 

Vilken uppvisning!

Det var inte bara bästa kompisen Frida Karlsson som fällde tårar, det var nog många som hade svårt att hålla känslorna tillbaka när Linn Svahn tog sin efterlängtade och välförtjänta guldmedalj i sprinten, den roligaste och mest TV-mässiga av alla skidgrenar. De svenska tjejerna har dominerat den här grenen länge nu, Jonna Sundling var favoriten till att vinna ännu ett guld men jag är säker på att både hon och trean Maja Dahlqvist tyckte att det  var rätt och rättvist att Linn Svanh var längst fram under den svenska, historiska trippelsegern. 

Men kanske är det Linns mentala styrka och enorma vilja att slå sig tillbaka till den position hon en gång hade som världens snabbaste skidtjej som imponerar mest. En svår axelskada dagen innan mästerskapet 2022 och hjärnskakningen ifjol har gett svåra hack i hennes karriärkurva. Hon har haft en lång, mental utmattande och svår väg tillbaka. Nu såg hon mest skärpt ut av svenskorna redan före start, körde varje lopp helt perfekt och utan att ta risker, hon hade sällskap med två landsmanninor och några av världens spurtsnabbaste tjejer på upploppet men  var skoningslös. Det måste finnas någon rättvisa i världen.

Den här dagen kunde inte slutat bättre än att också Linn Svahn fick titulera sig olympisk guldmedaljör.

Vi som var med under åren när Gunde Svan och Wassberg dominerade och tjejerna satt bortglömda på presskonferenserna, chanslösa i internationell konkurrens, kan bara häpna, le och beundra den tejejrevolution de svenska tjejerna åstadkommit. Och det har bara börjat.

x x x

PS. I SvT:s morgonstudio satt en representant för sportredaktionen som trodde att (det äkta) konståkarparet Nikolaj Majorov och Milla Ruud Reitan tagit medalj när kommit till final. Pinsam okunnighet.